Rebecka Åhlund är amelias nya krönikör
Hon har en man, två döttrar, en uppstoppad uggla och en särdeles vass och rolig penna. Säg hej till amelias nya krönikör Rebecka Åhlund, en vanlig mamma med ett vanligt liv – och något ”lite skevt” i huvudet.
Åsögatan i Stockholm, fem trappor upp med utsikt över kyrktorn och takåsar. Här bor amelias nya krönikör, Rebecka Åhlund, med två små döttrar och maken Johannes. Vi fikar vid vita köksbordet, i en vas står tre högskaftade rosor i gråpudrigt grått.
– Jag växte upp i Brämhult, men det var före juicen, den kom senare. En kompis som fick sommarjobb där fick sluta för att han blev så yr av att titta på morötter som åkte förbi på rad.
Rebecka hade en lillebror och två föräldrar som båda var lärare.
– Så kanske var det därför jag blev så… besserwissrig i skolan. Bråkade och ifrågasatte. Jag var den enda tjejen som åkte ut från klassrummet.
När Rebecka var elva år dog hennes pappa.
– Fast jag vet inte riktigt hur man ska prata om det säger hon och tvekar.
– Jag tror nog att jag kommer att skriva om det. Men på något vis gjorde det att jag från den stunden kände mig annorlunda.
Att bli journalist var självklart
Efter skolan flyttade Rebecka till Göteborg och började plugga sociologi, därefter blev det genusstudier. Att det sedan blev journalisthögskolan var helt logiskt.
– Från den dag jag förstod att det fanns ett jobb som var att fråga ut människor och sedan skriva upp vad de sa, så fanns det inget annat.
Efter tre terminer fick hon praktik på tv-programmet Bullen och därefter headhuntades hon till Vecko-Revyn som reporter och krönikör. Hon träffade Johannes för tio år sedan, och sedan deras första dotter Betty föddes har hon frilansat: litteraturkritik, krönikor och ”fenomenartiklar”. Och från och med nu, krönikor i amelia.
Vad ska du skriva om?
– Det kan bli precis vad som helst, eller nej… Rebecka tystnar.
– Jag är egentligen något av en eremit, och en ganska lat person. Men min fördel är nog att något är lite skevt i huvudet, jag ser ju samma saker som vi ser allihop men i bästa fall kan jag formulera det till något roligt eller drastiskt när jag skriver.
Jämställdhetsperspektivet har hon kvar, men säger att hon inte är lika ”sträng” feminist längre, och blir trött på mästrande tonfall från alla läger i den frågan. I vardagen lever hon och familjen främst enligt principen att hem och barn är något man delar.
Vad är krångligt i ditt livspussel?
– Tjatet är det sämsta. Att tjata på barnen om allt. ”Borsta tänderna. Klä på er. Gå och kissa. Sitt kvar en stund till.”
– Men förutom det så älskar jag vardag och rutiner. Jag skulle få ett amöbaliknande liv utan de hållpunkterna.
Hur är ditt fredagsmys?
– Ja, till exempel att åka till torpet, och komma fram och det är skitkallt, och mössen har varit så hungriga att de ätit upp stearinet i värmeljusen. Fast det kan också vara som i fredags, när barnen tittade på Pocahontas och åt popcorn i sängen, och Johannes åt grillchips så det luktade i sovrummet i flera dagar. Och jag läste del två av Knausgårds självbiografi.
Vad betyder det att skriva?
– Jag tror att jag helt enkelt tänker genom att skriva. Det bästa med att få skriva det man tänker är att det går att vara pinsam, arg och ledsen. Och att hitta fram till någon annan som förstår hur man menar. Att det finns någon där, det är viktigt.
