Pernilla Andersson om att skiljas: ”Jag gick verkligen sönder”
Hon har ett Everest att bestiga. Efter att ha ridit ut sorgen efter separationen från Dregen, och med en alzheimersjuk pappa vet hon att sorger kommer med livet. Men Pernilla Andersson tänker klara sitt uppdrag. För sonen Sixtens skull, och för sin egen.
”I varje tiger finns en tiggare om man pressar riktigt hårt”, sjunger Pernilla Andersson i låten Tiggrinnan på plattan med samma namn. För hon tycker att vi lever i en känsla av alldeles för mycket vi och dom. I ett slagsfalsk verklighet.
– Hoppet från tiger till tiggare är väldigt litet. Men vi verkar ha anammat en känsla av att allt är självvalt och om man väljer fel får man skylla sig själv. Vem som helst kan drabbas av cancer eller något annat dramatiskt. Därför ville jag döpa plattan till Tiggrinnan. För att jag tror att både det starka och det svaga finns inom oss, säger Pernilla Andersson.
Hon talar för de utsatta, men vet av egen erfarenhet hur nära det är mellan styrka och svaghet, vilket vårtsamtal ska handla om.
– Åh, har ni bullar, säger hon och kastar sig över dem. Jag är ju en hardcore småbarnsmorsa just nu, som inte alltid hinner äta frukost och trycker i mig vetemjöl istället.
Pernilla Andersson och Dregen skiljer sig
Sist vi sågs, 2012, var hon på en helt annan plats i livet. Hennes runda mage visade att hon var på väg in i en ny fas av livet: den som mamma. Hon funderade mycket kring vardagsbalans, att dra gränser för sitt jobb och tyckte att alla kvinnor borde ha en primadonna i bakfickan som säger: ”Jag orkar inte göra det här idag”. En som köper städhjälp, skaffar barnvakt och struntar i att stryka. Hon hade också skakat hand med sin man Dregen om att hålla ihop under barnets första år.
Sedan det mötet har Pernilla Andersson blivit mamma till en liten Sixten, som nu är tre år. Men hon har också gått igenomen skilsmässa och sett sin pappa kliva allt djupare in i alzheimer-dimman. Om allt det handlar den nya plattan. Självutlämnade sånger, skrivna om och till henne själv.
– När skit kommer så kommer det ofta i samlad trupp. Jag gick verkligen sönder den här gången. Musiken jagskrev var en del av helandet.
Nu är hon ute på andra sidan. Det märktes när hon sjöng sången Mitt guld i Melodifestivalen, med en stor, guldfärgad tavla föreställande sig själv och sitt barn i bakgrunden. Tavlan, målad av AK von Malmborg, var en present till sig själv.
– En dag när jag satt där i den sorliga lilla skilsmässoettan kände jag att vi kvinnor är fan coolast. Vi klarar så mycket, även pissituationer. Jag tänkte att man borde fira tigrinnan i sig och bygga ett monument över sig själv, och så beställde jag tavlan. Om tio år kan jag titta på den, minnas den här tiden och tänka ”du gjorde det, du stod upp i sista ronden, precis som pappa sa att du skulle göra”.
Sonen Sixten blev till genom IVF-behandlingar
Pernilla Anderssons tumult började egentligen med något positivt: ett barn. Denna efterlängtade lilla kille som hon och maken Dregen hade kämpat för i nästan fem år och som blev till via IVF-behandlingar.
– Det var en kamp att få till honom och en kamp att få ut honom – jag födde och födde i två dygn innan det blev akut kejsarsnitt. Sedan ville han inte sova, amningen kom inte igång och jag kände mig som en stor bebis självmed blöja och sår och som inte förstod hur man tar hand om ett barn. Men när jag fick en insomningstablett och sov en hel natt vaknade jag med sprängfyllda, ömmande bröst. Då kom amningen igång, vilket var magiskt! Ja, jag kände mig mäktigast i världen. Då föddes tigrinnan i mig och känslan av att vi kvinnor är så himla coola. Det finns inprogrammerat i oss sedan årtusenden hur man gör det här.
Sixten har läkt Pernilla Andersson på flera plan. Hon säger att den dag hon blev gravid var det som att kroppen återställde sig efter hormonbehandlingen och ledvärken som hon haft i många år försvann. Och rutinerna som kommer med ett barn helade henne mentalt.
– Jag har varit upp och ner i mitt skapande och som ung kunde jag vara så låg att jag knappt klev ur sängen på flera veckor. Så jag har byggt upp ett liv med rutiner, där jag exempelvis går ut i solen på förmiddagen, diskar något och dammsuger en stund. Sysslorna håller mig uppe och får mig att må bättre. Men med barn kan man inte förlora sig helt i sig själv, sin musik eller sina tankar. Nu kan jag vara svart på arbetstid, haha.
Hon upplever också en förståelse, och därmed en förlåtelse, i relationen till sin mamma.
– Mina föräldrar hade en hemsk skilsmässa – de måste ha hamnat i ett slags skilsmässopsykos – där de bråkade om allt, stod och drog i varsin ände av en lampjävel och delade på mig och min bror. Under min uppväxt harjag alltid dömt min mamma hårdare för det och annat, troligen för att hon var mamman som ”borde ha…”. Men honförsökte nog göra sitt bästa. Man gör ju det som förälder, men lyckas ändå inte alltid. Jag förstår det bättre nu.
Relationen blev sämre
Ja, mycket blev bättre när Sixten kom. Men inte relationen. Pernilla Andersson och Dregen var väl medvetna om att mini-människor är riktiga relationsutmanare. Men hur mycket man än pratar om saken under graviditeten, är man ändå inte förberedd på hur det blir. Kärleken till barnet drabbar en, men man blir också bunden. Plötsligt finns det ingen tid att tänka på sig själv, man lider ständig sömnbrist, ”han sov knappt de första två åren” och det är svårt att få till karriären, ”retrospektivt kanske jag inte borde ha turnerat första året med tanke på hur lite han sov, samtidigt som jag behövde inkomsten”. Och allt det här påverkar ”vi-et”.
– Plötsligt upptäcker man att kärleken har förvandlats till ett projekt som man förtvivlat försöker få ihop. Mantjafsar om varenda liten sak, som vem som ska diska nappflaskan, byta blöjan eller dammsuga köksgolvet. Och man stöter och blöter vem som ska få jobba. De gånger vi inte drog jämnt innan Sixten kom stack jag frånlägenheten till huset i skärgården. Men det går ju inte att göra när det ska hämtas och lämnas på dagis. Men när tjafset blir en norm så dödar det både kreativiteten och kärleken.
– Vi tycker mycket om varandra och ska ha ett barn ihop resten av livet. Vi var oense om så många saker, men aldrig om Sixten. Eftersom jag är pragmatiskt lagd så ville jag bryta innan det hade gått för långt. Jag har en godrelation till mina ex, vilket jag tror beror på att man aldrig kört ner i det berömda avloppet. Jag och Dregen bröt också i tid och känner fortfarande stor respekt för varandra. Men visst var det en sorg att lämna relationen.
– Självklart, jag älskar tanken på ”companionship” och att ha någon att luta sig mot. Men kanske hade vi för lika jobb eller för stora egon för att leva ihop. Sedan vi separerade har grälen sinat.
– Men visst tittar vi ibland på varandra och säger att det är en sorg att vi inte lyckades hålla ihop.
Hon har accepterat situationen. Men dit kommer man inte över en natt. Dregen valde att bo kvar i lägenheten medan Pernilla Andersson flyttade till en etta på 35 kvm, utan möbler, minnen och sin doft i väggarna. Och visst satt hon där i soffan och grät några kvällar överväldigad av känslan ”är det så här det ska vara nu?”, innan hon hittade en lägenhet dörr i dörr med Dregen. Nu har Sixten nära till båda sina föräldrar. De har ingen varannan veckas-uppdelning utan de pusslar utifrån sina jobbscheman.
– Vi äter frukost och middag ihop ibland. Och om Sixten säger ”vill sova pappa som har blå tågbana”, så får han gå dit. Då får jag hacka i mig känslan av att bli bortvald. Och jag högaktar Dregen för att han aldrig sagt att ”nu har jag varit borta i fem dagar, så nu ska jag ha Sigge i fem dagar”. Han tänker på Sigge i första hand.
Hon berättar det här med stolthet i rösten. Kanske för att hon och Dregen aldrig har stått där och dragit i lampjäveln.
– Visst kan man känna ett extremt behov av att gå vidare när man har separerat. Men som förälder får manhålla sin självutveckling på en rimlig nivå.
Trivs du med att bo på egen hand?
– Ja, jag gör ju det! Jag älskar companionship-känslan, men har svårt med stötandet och blötandet i tvåsamheten.
– Men jag undrar hur jag någonsin ska kunna träffa någon igen, skrattar hon. Vem vill ha en småbarnsmorsa som är skitbra kompis med alla sina ex, har ett stort ego och jobbar kvällar eller är ute på turné?
Dessutom vet hon att hon klarar sig själv. Pernilla Andersson gick ur skilsmässan ekonomiskt trygg.
– I relationen tyckte vi båda att mitt jobb är viktigare än ditt. Att jag inte gav mig på den punkten har gjort att jag haft ekonomisk möjlighet att ta mig vidare efter separationen. Dessutom tyckte jag att jag kämpade för en helkvinnogeneration när jag stod upp i frågan, säger hon och ler.
– Jag kommer ihåg när vi skulle gifta oss och jag ville skriva äktenskapsförord, inte för att jag tvivlade på kärleken, utan på grund av vad jag hade sett i mitt liv.
Pernilla Anderssons pappa fick alzheimers
Hon berättar om kvinnor som i sina äktenskap har tummat på sin karriär så att de nu inte har råd att separera, även om de skulle vilja. Om par som har så dyra boenden att mannen inte kan vara pappaledig eller vabba, för att de är beroende av hans högre inkomst. Och hon säger att hon har skällt på en del kvinnliga vänner, för att de ska ta ansvar för sin egen ekonomiska situation.
– Om du skulle skilja dig idag, kan du flytta till likvärdigt boende som din man? Om inte, vad beror det på? Fundera på det, uppmanar hon.
– Jag tänker att det här är det jag kan göra för jämställdheten: att det växer upp en pojke som har en mamma och en pappa som är likvärdigt starka! Men även skilsmässan och dess efterdyningar varit en jobbig process så går det inte jämföra med maktlösheten inför pappas sjukdom.
– Man får hantera sin sorg i storleksordning. Att min pappa har fått alzheimer och inte kommer ihåg min bror är mycket sorgligare än att jag inte klarade av att hålla det heliga ståndet vid liv, säger hon och ber om mer kaffe, för ibland måste man andas lite.
För den här pappan som sakta förändras var Pernilla Anderssons främsta trygghet som barn. Han är den som harlärt henne producera musik och den som har präntat in i henne att hon inte ska göra saker hon inte vill, att hon alltid ska ha hjärtat med sig.
– Det började glappa för honom redan 2011, men jag visste inget om alzheimer. Och då var jag mitt uppe i förtvivlade försök att få barn, hade ledvärk och jobbade konstant. Jag hade tagit hand om familjen ekonomiskt och ansvarsmässigt sedan jag var ung, men kände i det läget att nu får de faktiskt klara sig själva. Jag ville fokusera på att bli så pass lugn att jag kunde bli med barn. Fast det är precis då jag borde ha kollat upp pappa. Det kan gemig dåligt samvete idag...
Hennes pappa blev virrigare och virrigare. Sista inlägget på Facebook skrev han när Pernilla Andersson låg på BB. Men droppen var när han körde rakt igenom en rondell. Då tog de honom till minnesenheten, där han fick sin diagnos. Och Pernilla Andersson fick höra att sjukdomen var allvarlig och obotlig, att hennes pappa en dag skulle dö i det här. Hennes första reaktion var ilska.
– Hormonerna sprutade, brösten läckte och jag hade ett barn som inte sov: Nu har jag fajtats för den härfamiljen, betalat av skulder, hjälpt folk på fötter och kämpat för att få det här jädra barnet, ditt barnbarn som vi tillsammans skulle se växa upp – och så blir du sjuk in my face! Sedan kom sorgen. För hur hanterar man att ens pappa, den som kramat en trygg, tynar bort mitt framför ögonen.
I en process där han vissa dagar är helt klar och andra dagar knappt minns att man finns. Men även i det här läget har Sixten haft en god inverkan.
– Jag tror på att våga vara ledsen, men man har också ett ansvar att komma ur sina sorger hel. Idag kan jag le när Sixten tar sin morfars hand och går iväg med honom. Båda är lika uppe i det blå, men det finns kärlek i det också.
Har du blivit vuxen på riktigt de senaste åren?
– Vuxen blev jag nog som barn när mina föräldrar skilde sig. Jag insåg redan då att den enda som kan vara ansvarig för mig är jag själv. Sedan kan man älska någon och känna ett hav av tacksamhetskänslor inför att den personen finns där bredvid en. Men i slutänden har man ändå bara sig själv. Däremot har hon blivit mer kompromisslös.
– Förut hade jag tid att... tramsa med alla. Folk ringde mig och ville att jag skulle lyssna på deras funderingar och styra upp saker, vilket jag gjorde. Nu känner jag allt oftare att ”du får fixa det själv, nu är det mitt barn och min familj som gäller”. Det här är mitt Everest. Det uppdrag jag tänker fixa.
Pernilla Andersons tankar:
… kring separation:
• Våga gå sönder. Frossa i sorgen en stund. Ta fram alla bilder. Ta in alla känslor.
• Var sedan rak mot dig själv. Inse att ”det kommer inte att bli vi igen” eller ”det kommer inte att bli bättre”, som exempelvis med pappas sjukdom. Acceptans är en del av processen.
• Inse ditt ansvar att ta dig ur sorgen hel. Plocka upp bitarna och limma ihop dig själv. Du kanske blir lite skavd, men förhoppningsvis starkare.
• Om du lämnar en relation: Tänk igenom varför du gjorde det. Vad är det fina i separationen? Istället för att fokusera på det dåliga och sorgliga. Jo, vi ger varandra friheten att vara oss själva. Vi slutar bryta ner varandra, vilket är bra för vårt barn.
… kring alzheimer:
• Läs på om sjukdomen. Så förstår du vad som är vad. Det är lätt att bli ledsen över att en förälder inte känner igen en eller minns saker, men det är sjukdomens påverkan. Och alzheimer är väldigt personlighetsförändrande. Tidigare var -pappa inte rädd för något, nu är han rädd för allt.
• Minns den friska. Jag tog fram alla saker från och bilder med pappa. Sedan tänkte jag på alla våra fina stunder, när han var stark, frisk och lärde mig saker. Jag grät och insåg att han kommer att dö, men ingen kan ta ifrån mig det han -redan gett mig. Sedan gjorde jag en video av allt.
LÄS OCKSÅ: Hannah Graaf om sitt kraschade äktenskap: ”Allt jag visade utåt var bara fejk”
