Helle, Kristin, My och Andrea i Girls on wheels.
Helle, Kristin, My och Andrea i Girls on wheels. Foto: TOMAS BERGMAN

Olyckorna förde dem samman: “Vi hittade varandra när livet kraschade”

My var med om en bilkrasch, Helle hoppade från sjunde våningen, Andrea blev påkörd av tåget och Kristins föräldrar frontalkrockade. De kallar sig Girls on wheels och har blivit ett stöttande kompisgäng som vill visa världen att det finns ett liv även efter ett livsomvälvande trauma.

Hur tar man sig ner i en pool när benen inte vill lyda? Vilka trix finns för att klä på sig i rullstol? Hur funkar en kärleksrelation när man har en ryggmärgsskada?

För de fyra tjejerna i Girls on wheels förändrades livet i ett slag när de blev rullstolsburna. 

Via sociala medier och på rehabiliteringsläger fann My Andersson från Luleå, Helle Andersson från Roslagen, Andrea Rasmussen från Jönköping och Kristin Savela från Karlstad varandra. Nu är de ett peppigt kompisgäng som vill visa att det finns ett bra liv efter ett trauma.

Tillsammans driver de både en facebooksida och ett instagramkonto, där de vill vara förebilder för andra i liknande situation. Där lägger de bland annat upp filmsnuttar där följarna får se hur de löser vanliga vardagsproblem, som att hoppa uppför trappor eller att dra på sig byxor i rullstol.

Men viktigast av allt är den gemenskap och det stöd de funnit i varandra.

– Vi kan prata om alltifrån problem med toabesök till oro för om vi kan bli mammor. Vi skäms inte för något, och den samhörighet vi har är värdefull, säger Kristin, som var med om en frontalkrock och länge vägrade identifiera sig med andra som satt i rullstol.

– Jag önskar att jag hade träffat det här gänget tidigare. De har betytt allt för mig i min nya identitet som ung, ”hjulbent” tjej, säger hon. 

Andrea: ”En av de första frågorna jag ställde var: Kan jag bli mamma?”

Andrea svimmade av smärtan och vaknade två dagar senare på sjukhus. Foto: TOMAS BERGMAN

Andrea gillade att hänga med kompisar och att festa. Men en festkväll i november för sju år sedan ledsnade Andrea på partyt och skulle åka till stan för att träffa sin syster istället. Hon genade över tågrälsen.

– Jag blev mosad mot ett staket, svimmade av smärtan och vaknade inte förrän två dagar senare.

Under en av operationerna höll Andrea på att dö, men doktorn fick igång hennes hjärta igen och hon vaknade till ett liv i rullstol. Ett liv med många och långa sjukhusvistelser.

– Det var en mardröm. Jag hade precis tagit studenten, och mina kompisar fortsatte att festa och ha kul. En av de första frågorna jag ställde var: ”Kan jag bli mamma?” Det var något jag aldrig tänkt förut, men med den här skadan är det mycket i livet som får en ny innebörd.

Eftersom kroppen var i chock dröjde det ett halvår innan mensen kom tillbaka. Sedan kom beskedet: Hon kan bli mamma i framtiden. 

Andrea skuldbelade sig själv för olyckan och vägrade titta på röntgenbilden som doktorn ville visa.

– Jag knycklade ihop den och kastade iväg den.

Det har tagit tid att acceptera det nya livet.

– För mig betydde det mycket att jag fick en rehabinstruktör på sjukhuset som också satt i rullstol. När jag sedan åkte på ett läger för nyskadade träffade jag andra unga tjejer, och så småningom blev jag Helles före­­bildsledare. 

– Det är viktigt att få praktiska tips för livet i rullstol. Första gången jag tog på mig byxor i rullstol tog det 45 minuter. Nu tar det två.

Andrea är lite av spindeln i nätet för Girls on wheels, det är hon som dragit ihop tjejgänget genom att ta den första kontakten med flera av dem.

– Vi har kul tillsammans. Vi går ut på krogen, spelar in filmer till våra sociala medier och planerar för nya äventyr. 

LÄS OCKSÅ: ”Jag knäckte ryggen – och bytte liv”

Kristin: ”Jag har hittat en ny identitet som hjulbent”

Det har tagit tid för Kristin att acceptera att hon aldrig kan gå igen. Foto: TOMAS BERGMAN

Kristin älskade att springa. Hon älskade att springa ikapp spelare i motståndarlagen. Hon älskade att glidtackla.

– Jag var en idrottstjej. Det var min identitet.

Kristin var 15 år och hon åkte med sina föräldrar från Karlstad till Örebro för att spela en basketmatch. Hon hade tränat mindre än vanligt och skulle inte varit uttagen.

– Men det var flera som var sjuka och jag var taggad. 

Karlstadstjejerna förlorade matchen, men bestämde sig för att nästa gång – då skulle de klå motståndarna!

Kristin och hennes föräldrar åkte till ett shoppingcenter. Kristin ville köpa hårfärg och en kamouflagehoodie. Det fick hon inte. Istället köpte hennes mamma långkalsonger till henne.

– Jag skulle åka snowboard med skolan, så det var ju bra. Men jag ville hellre ha hårfärg. Jag satte mig demonstrativt i bilen med hörlurar i öronen.

Boulevard of broken dreams med Green Day var det sista hon hörde innan hon somnade i bilens baksäte.

– När jag vaknade låg jag dubbelvikt. Jag kunde inte känna min underkropp och jag kände ingen smärta. 

Kristin och hennes föräldrar hade frontalkrockat med en bil som kommit över på deras sida av vägen. Föraren var en 16-åring som övningskörde.

För Kristin har det tagit lång tid att acceptera att hon aldrig kan gå igen. Idrotten var ju hela hennes identitet, och i många år vägrade hon att identifiera sig med andra rullstolsburna. Hon ville vara ”normal”.

– Tjejerna betyder så mycket för mig. Vi bor långt från varandra men är ändå så nära. Vi kan snacka om alltifrån toabesök till killar. Vi delar glädje och sorg och skäms inte för något. De har hjälpt mig att bli vän med min rullstol och jag har hittat en ny identitet som hjulbent, nu när jag inte längre är idrottstjejen. 

My: ”Jag har sörjt mitt gamla liv”

”Det sista jag minns är att vi satt i bilden och lyssnade på musik”. Foto: TOMAS BERGMAN

Det var en solig sommardag, det var familjefest och stugmys. Och det var dagen som förändrade My Anderssons liv totalt.

Sent på kvällen åker My, hennes pojkvän Viggo och några kompisar iväg på en biltur. Minuterna senare har de kraschat med bilen i ett dike.

– Det sista jag minns är att vi satt i bilen och lyssnade på musik. Sedan låg jag på sjukhuset, kopplad till en massa slangar. Någon sa att jag varit med om en olycka och jag skrek ”Nej, nej, nej” innan allt blev svart igen.

My är förlamad från bröstet och nedåt. Hon hade rullat runt som en kudde i bilen och drabbats av en ryggmärgsskada. Nervändarna kommer aldrig att hitta tillbaka till varandra igen.

– Jag har varit jätteledsen och sörjt mitt gamla liv. En viktig milstolpe var en vistelse på ett rehabcenter där jag fick träffa andra som satt i rullstol. Jag fick bland annat lära mig att förflytta mig på egen hand och att sköta min kateter.

Förutom familjen har pojkvännen Viggo varit Mys stora stöd under hela tiden.

– Det är hos Viggo jag gråtit ut, även om jag till en början ifrågasatte om han verkligen ville leva med en som sitter i rullstol. Men han har stått kvar, vår kärlek har djupnat och vi lever precis som vi gjorde tidigare. Jag jobbar, gymmar, älskar att åka till stugan och vi har varit utomlands flera gånger.

Den stora vändningen kom när hon kom i kontakt med flera andra unga tjejer i rullstol.

– Det var Viggo som först hittade tjejerna via sociala medier. De var i min ålder och svincoola! Det här var bara ett år efter min olycka. Samhörigheten med tjejerna i Girls on wheels är viktig för mig. Vi kan prata om allt och vi har många roliga framtidsplaner tillsammans. Det engagemanget bär mig. 

Helle: ”Mitt nya liv är mycket bättre”

Helle föll från sjunde våningen, men lever ett bättre liv idag än. Foto: TOMAS BERGMAN

Helle är höjdrädd. Ändå tog hon klivet över balkongräcket på sjunde våningen.

– När jag hängde i räcket insåg jag vad jag gjort men jag klarade inte av att klättra upp och ingen hörde när jag ropade. Därför bestämde jag mig för att släppa taget. Sedan svimmade jag.

Den första Helle såg när hon vaknade var sin mamma. 

– För familjens skull kändes det skönt att jag överlevt. Och för mig blev det nya livet i rullstol bättre än förr.

Helle var deprimerad. Hon mobbades under större delen av sin uppväxt, men hon har aldrig förstått varför. Det var ju inget fel på henne!

– Nu har jag ett ”fel” och det gör mig starkare och ger mig en identitet. Jag bestämde mig snabbt för att bli så cool som möjligt. Rullstolen är min bästa kompis!

Helle lärde sig att hoppa uppför trappor och att klä på sig i rullstolen. Hon älskar att utmana sig själv. Drivkraften har varit att bräcka mobbarna. 

En av Helles första förebilder var Andrea – som hon träffade på ett rehabiliteringsläger.

– Andrea och jag delade rum och hon lärde mig massor. Jag ville bli som hon, hon var så cool. Då hade Andrea rastaflätor. Gud vad snyggt! Nu har jag likadan frisyr själv.

Helle ser inga hinder i sitt nya liv. Hon paddlar kajak, åker skidor, vandrar, tältar och drömmer om att Girls on wheels ska arrangera tjejläger.

– Där ska vi lära varandra alltifrån praktiska detaljer kring toabesök till smink- och klädtips. Vi ska skratta och hitta på tokigheter, precis som vi gör när vårt gäng träffas. Mitt liv har bara blivit bättre. 

Text: Birgitta Lindvall Wiik

Foto: Tomas Bergman

LÄS OCKSÅ: Charlotte förlamades efter fall från sjätte våningen: ”Hade tur som överlevde” 

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Just nu: 6 nr av amelia + aktivitetsklocka för 199 kr. Köp nu!