Min diagnos känns som en vän

För många är Johanna Nilsson ungdomsförfattare, men hennes senaste roman ”Gå din väg men stanna” är i allra högsta grad skriven för en vuxen publik. Här är det åter­igen Hanna från hyllade debuten ”Hon går genom tavlan, ut ur bilden” som är huvudperson.

Varför blev det en bok till om Hanna?

– Jag har länge tänkt att jag vill skriva något om min sjukdom, först nu kände jag att jag var tillräckligt stark för att skriva om det här.

Huvudpersonen Hanna är 31, bor i Stockholm och är författare. Hon bär på ett mörker. Nästan varje dag hänger hon över toalettstolen för att kräkas. Hon skäms och är rädd. Rädd för att andra ska förstå, rädd för att aldrig bli frisk.

Mitt i allt träffar hon Alex. Han är stark och lovar att aldrig lämna henne. Och han är inte rädd för hennes mörker. Alex gör henne lycklig. Han kallar henne för sin prinsessa och vill gifta sig med henne. Hanna är förälskad men förstår inte hur någon kan tycka om henne, med all sin ångest och med sin bulimi. 

– Ibland förstår jag inte varför Stelios stannade kvar hos mig säger Johanna.

Att bokens Hanna och Alex är verklig hetens Johanna och Stelios råder det ingen tvekan om. Inte heller att de har en avundsvärt stark kärlek som lyckas hålla ihop dem trots att det många gånger verkar omöjlig. Som när han försöker hjälpa henne att sluta hetsäta genom att ta hennes betalkort och hon istället gömmer undan pengar. Eller när hon dyker upp dimmig av lugnande medicin fast hon lovat honom att trappa ner.

– Han såg väl allt annat som inte var den sjuka Johanna. En del personer är väldigt rädda för psykisk sjukdom. Men han har aldrig varit rädd för det och tycker inte att jag är konstig. Min själ är lite trasig men det är precis som ett brutet ben för honom. På många sätt har han del i att jag blev frisk, säger Johanna.

Vad har det betytt att skriva boken?

– Jag ville berätta min historia eftersom jag tror att många har liknande erfarenheter, men jag ville också skriva för mig själv. Nu förstår jag bättre varför det blev som det blev.

Vad vill du åstadkomma?

– Hade jag själv läst min bok när jag var yngre hade jag kanske vågat söka hjälp tidigare och inte känt mig så fruktansvärt ensam. Man ska inte behöva vara sjuk så länge som jag var.

Johanna fick sin ätstörning redan som 12-åring då hon började banta. För att lura sin omgivning ljög hon och manipulerade människor omkring sig. Sa att hon redan ätit, att hon inte var hungrig. Det är en knepig sjukdom, säger hon, eftersom man får alla att tro att man är frisk. I nästan tjugo år var Johanna sjuk. Tjugo år av skam, skuld och av att gömma undan. 

– Vi pratade aldrig om sådana här problem i min familj. Men så här i efterhand har jag kunnat önska att de hade tvingat iväg mig till något behandlingshem, säger hon.

Hon är osäker på varför just hon blev sjuk men tror att höga krav på sig själv och en vilja att prestera har spelat in. Och ångesten, såklart. Den har funnits med henne sen puberteten, särskilt när kroppen började förvandlas från flicka till kvinna. Hon skriver om hur Hanna redan som liten flicka bestämmer sig för att sluta växa och att hon gömmer sig i garderobsmörkret i hopp om att växandet inte ska hitta henne.

– Det är något som började redan när jag var liten. Jag såg aldrig fram emot att bli kvinna. På sätt och vis har väl min ätstörning varit ett sätt att försöka bli barn igen,

Vändningen i Johannas ätstörning kom då hon fick diagnosen borderline. Efter många turer träffade hon en läkare som tog henne på allvar. Det var en befrielse. 

– Han förstod att det fanns något annat än matproblematiken. Mycket av min ångest och min ätstörning berodde på min borderline och att jag har brist på ett visst ämne. Det var väldigt skönt att äntligen förstå varför jag är som jag är. Diagnosen känns som en vän, samtidigt som jag hoppas kunna bli mer och mer fri från den.

Hur mår du idag?

– Det finns ingen riktig medicin mot borderline men jag går i terapi. Jag känner inte längre någon skuld ­eller skam, trots att jag fortfarande har mycket humörsvängningar, är hyperkänslig och kan gå ner i dep­ressioner ibland. 

Idag är Johanna och Stelios, som bokens Alex heter, gifta och bor ihop.

– Vi vill leva ihop resten av livet. Förhoppningsvis blir det så. Det är vad jag tror och hoppas.