Gråten får mig att se ut som svärmors äppelmos
Passa-på-gråt är sådan gråt som liksom hakar på en inte så stor anledning att gråta. I förebyggande syfte, eller kanske för något man förträngt, men som vägrar släppa helt. Malin ska reda ut varför hon passade på härom dagen.
Joachim kommer hem en tisdag klockan 05:30, raka vägen från Örebro via Sölvesborg, det tog bara åtta timmar.
För första gången sedan vi träffades vaknar jag inte. Det brukar alltid gå till så att Joachim låter BRAAAAAAK när allt han behöver göra är att glida ner mellan lakanen. Men den här gången sover jag igenom hans högljudda procedurer och vaknar istället klockan 06:25 av skabbiga sångfåglar i buskarna utanför. Jag hinner tänka: Men jag öppnade ju inte fönstret? Och helt plötsligt får jag syn på Joachims enorma fluffiga fluff på kudden och drar efter andan innan jag inser att det är min sambo och inte baksidan av en björn.
Den här morgonen gick jag och drog mig till sju eftersom det var en intetvättahåret-dag. Sedan upp med ungarna. De sitter vid köksbordet och ser ut som Kalle i husvagnen när Musse inte kan få upp honom ur sängen. Om håret doppas i yoghurten är det vad de får i sig. Jag blundar och tänker glada tankar och försöker intala mig själv att det viktigaste med frukosten är att man sitter vid frukostbordet och tittar på maten, att det är så nyttigt med frukost att det räcker.
När jag kommit så långt som till hallen ska jag bara kolla om Astrid är på gång. Jag sticker därför in ett finger i glipan i badrumsdörren. Då stänger hon den. På fingret.
Inte ett skrik, inte en svordom, ingenting. Jag bara faller ner på knä och gråter. Som ett stackars hittebarn som är jätteborta och verkligen inte upphittad. Så gråter jag.
Jag tänker för mig själv: Så här gråter man om någon vill skiljas eller om man förlorat jobbet. Man gråter inte så här för ett finger i dörren. Och så gråter jag ännu mer, jag kan inte sluta. Jag ser efter om nageln har ramlat av för då kanske jag smärtgråter, men inte ens nagellacket har tagit skada.
Jag reser mig och försöker skölja ansiktet i kallt vatten och tror att jag ska se ut som Emma Wiklund när jag tittar i spegeln, men jag ser istället ut som svärmors äppelmos med två rödsprängda grisögon i mitten.
Och tårarna bara fortsätter.
Jag inser vad det är som har hänt. Jag har ägnat mig åt passapå-gråt. Ni vet: man sparkar tån i tröskeln och passar på att gråta över någonting annat när man ändå håller på.
Jag slår mig själv på kinderna och duttar på rouge, vilket får samma effekt som om man hade kört ner rougeborsten i svärmors äppelmos, rougeborsten blir kladdig och äppelmoset ser fortfarande inte ut som Emma Wiklund. Joachim och barnen försvinner ut till sina liv och kvar är jag. Och nu måste jag ta reda på varför jag passapå-grät.
