Fråga Bengt: Klarar jag ett liv som ensamstående förälder?

Hej Bengt! Det känns som om min tillvaro har rasat ihop. Jag är knappt 30 år gammal och ska bli mamma.  Jag är också ensamstående. Det fanns en man, men han försvann nästan lika fort som han dök upp. Nu står jag här med ett barn på gång och en framtid som känns så oviss att jag ibland ligger sömnlös på nätterna och nästan gråter av oro.

I början av graviditeten när det var ett klart faktum att jag skulle bli ensam, försökte många (både nära vänner och släkt) få mig att fundera på att inte behålla barnet, men det har aldrig varit ett alternativ egentligen. Jag har alltid velat ha ett barn och inget kunde få mig att ändra mig. Men så klart kan jag inte slå ifrån mig oron och de mörka tankarna.

Är jag egoistisk som valde att behålla barnet trots att jag ganska tidigt visste att jag skulle bli ensam? Jag ser ju i min omgivning att många är ensamstående föräldrar och de verkar klara sig. Men hur vet jag att jag är en så stark människa? Jag är så rädd för att förbli ensam och kanske inte klara min roll som förälder.  För att inte tala om ekonomin... Jag har ingen egentlig fråga, men skulle behöva några kloka ord på vägen. Tack på förhand. "Maja"

Bengt svarar: Du måste inte vara ensam

Ja, du kommer att vara en sån stark människa, helt enkelt eftersom du måste. Tvivlen och oron kommer inte att försvinna. De kommer att finnas kvar, och ändra karaktär och utseende med tiden. Att vara förälder är inte bara en outsinlig lycka, utan också ett stort ansvar och tvivel och oro i skeppslaster. Ensam måste du däremot inte vara. Försök att hitta någon kompis eller släkting att prata med. Eller en präst eller kurator. Håll inte all oro för dig själv. Det finns säkert också telefonlinjer eller ställen på nätet för ensamstående föräldrar. Ring sjukvårdsupplysningen och låt dem slussa dig vidare. Jag tycker också att du ska ta kontakt med pappan till barnet och reda ut vissa saker.

Du måste få killen att fatta att han är skyldig att hjälpa dig ekonomiskt, och att det mycket väl kan bli så att han en dag har en pojke eller en flicka utanför dörren som tittar på honom med stora ögon och frågar honom var han har hållit hus under alla de här åren. Kommer han att kunna ge ett bra svar på den frågan?