Får kvinnor hata kvinnor?

Foto: Getty Images/Polka Dot RF

Kelly Valen skrev om väninnornas svek och rörde upp ett hav av känslor. Håll tyst sa en del. Äntligen, sa andra.

Kelly Valen hade ingen aning om vilken stormande debatt hon skulle orsaka när hon satte sig ner vid köksbordet med ett skrivblock framför sig och började skriva om det där svåra som hänt många år tidigare när hon gick på college. Det som hon trodde ingen annan egentligen skulle förstå. Skammen och smärtan över att bli utstött ur sin flock. Sin flock av tjejkompisar, de som bodde på skolan tillsammans, pratade om allt, fnissade och festade, de som höll ihop.

Nu satt vuxna Kelly och skrev hela blocket fullt om chocken att bli sviken och utstött. Hon beskrev en kväll för länge sedan när hon och några väninnor varit på ett party, Kelly hade druckit lite väl mycket och en av killarna på festen utnyttjade det och våldtog henne. Det var gräsligt, outhärdligt, nästan omöjligt att överleva. Men det värsta var hur hennes tjejgäng reagerade. Istället för att stötta Kelly sa de att det var hennes eget fel. De skvallrade om henne, de stötte ut henne, de bestämde gemensamt att efter att hon hade blivit våldtagen var hon inte längre en i tjejgänget. Kelly skrev och skrev där vid köksbordet. Hon skrev om hur djupa såren var, hur hon fortfarande inte klarade att lita på kvinnor i grupp. Hur hon älskade sina nära väninnor men kvinnor i grupp … nej, det klarade hon inte av. Hon skrev om hur hon tappat sin tro på ”systerskapet” mellan kvinnor.

Hon skrev om sin rädsla för att hennes tre döttrar skulle drabbas av något liknande, få djupa sår orsakade av elaka tjejkompisar. Kelly skrev i tre timmar. Äntligen berättade hon om skammen och såren som hon dolt i åratal. Det blev en artikel som publicerades i New York Times i december 2007. Sen kom reaktionerna. Hatet. Debatten. Kelly hade brutit ett tabu. På bloggar och webbsidor uppmanades hon: ”Kom över det! Gå i terapi. Håll käft!”

Hon kallades ”en rik gnällig bitch som fastnat i offerrollen”. Hon anklagades för att vara en anti-feminist som angrep sina egna systrar. Någon ansåg till och med att hon var ett redskap som New York Times använde för att stärka patriarkatet. Varför anklagade hon kvinnor istället för att angripa männen? 

 Men så började hon ta in även de andra reaktionerna. Alla läsare som inte hatade henne, som inte ville debattera utan som ville berätta. Berätta om sina sår som de dolt i åratal. Berätta om att de också faktiskt hade svårt att alltid lita på kvinnor. Om att såren var så djupa. ”Jag visste inte att det fanns andra som jag”, skrev en. ”Jag vill lita på kvinnor men jag kan inte – jag har blivit bränd för många gånger.”

En flodvåg av anklagelser och en flodvåg av berättelser från kvinnor som varit med om liknande svek från kvinnor. Kelly började tänka. Och efter första ”krypa-in-och-gömma-sig”-reaktionen kom den effektiva juristen i henne ut, och hon organiserade en undersökning. 3?020 kvinnor i åldern 15 till 86 svarade på en rad frågor. Stämde det att kvinnor kände ett kulturellt tryck att hålla tyst om elakheter, mobbning och förtryck från andra kvinnor – allt i namn av det kvinnliga systerskapet.? Att det kändes som ett svek att ens våga andas om att kvinnor också kan vara bitchiga. Det tycktes vara ett tabu som Kelly aningslöst brutit mot. Fienden skulle finnas ”där ute”, männen. Och ”här inne” måste vi hålla ihop och inte låtsas om att något stör det varma, härliga, stöttande systerskapet.

88 procent av de intervjuade höll med om att det faktiskt finns ett stråk av elakhet kvinnor emellan. Samtidigt höll nästan alla med om att det finns en härlig djup kvinnlig vänskap.

 Kellys undersökning blev en bok, ”The twisted sisterhood, unraveling the dark legacy of female friendships” (ungefär: Det förvridna systerskapet, avslöjandet av den mörka sidan i kvinnlig vänskap).

Hon menar att tystnaden måste brytas – just för att kvinnor ska komma varandra närmare. Vi behöver varandra, vi behöver den djupa gemenskapen, värmen och styrkan i äkta vänskap – inte rädsla och misstro och sårade kvinnor som håller andra kvinnor på arm-slängds avstånd för att slippa såras igen. 

 Att vi inte behöver låtsas att vi är så himla genomsnälla. Att detta inte är något svek mot att jobba för kvinnosaken och mot orättvisor när det gäller makt, lön och jämlikhet att vara ärliga inåt. Vi behöver inte ljuga oss bättre för att kunna kämpa tillsammans.

Läs mer i senaste numret (nr 10) av amelia.

 Har du varit med om att en vän har svikit dig? Dela med dig av din berättelse i  Damrummet!

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!