Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Linda, 45: "Min son Anton kom ut som Antonia"

När Lindas yngsta son Anton var 13 år kom han ut som tjej. Sedan dess har hon varit Antonia. Pusselbitarna föll äntligen på plats för familjen, som under en längre tid inte hade förstått varför han mådde dåligt. Nu blev fokus på att stötta och se till att Antonia fick rätt hjälp för att kunna bli den hon egentligen är.

”I 13 år var Anton min son. Det tog tid för mig att växla om och säga Antonia.”
”I 13 år var Anton min son. Det tog tid för mig att växla om och säga Antonia.” Foto: THERESIA KHÖLIN

När Linda Lindholm berättar om Antons komma ut-process som transperson växlar hon ständigt mellan pronomenen han och hon. Innan Anton kom ut är han Anton och därefter pratar Linda om honom som Antonia med pronomen hon. 

– Att byta namn och pronomen på sitt barn är ingen lätt sak. I 13 år var Anton min son, och det tog säkert ett år för mig att växla om och istället säga att Antonia är min dotter. Eftersom jag inte ville säga fel ändrade jag istället under en tid till det könsneutrala ”mitt barn”. 

Men hon sörjer inte Anton. Det är fortfarande hennes barn och samma människa oavsett kön. När Anton kommit ut som Antonia insåg Linda istället att det kändes helt rätt. 

Linda Lindholm

Ålder: 45. 

Familj: Maken Pär, barnen Max, 19, och Antonia, 17.

Bor: I Stockholm. 

Gör: Är lärare. 

Redan som femåring var Anton mycket intresserad av kläder och mån om sitt uttryck. Han uppfattade inte de osynliga klädgränserna mellan pojk- och flickavdelningarna och valde alltid det som hade mest färger och glitter. Linda tyckte att det var svårt och kände sig låst i normen att killar inte skulle ha rosa eller bära klänning. Hon var rädd för att Anton skulle bli retad i förskolan eller att hon själv skulle bli anklagad för att vilja göra om sin son till en flicka. 

– Även om det fanns rosa killkläder så var det ändå tydligt att det handlade om kläder för pojkar, genom till exempel tryck med dödskallar eller bilar. 

Anton har alltid sjungit och drömt om att få vara med i Melodifestivalen och framträda med sin ljusa röst. När han började i mellanstadiet började pojkarna runt omkring honom i kören komma i målbrottet och fick därmed byta till mörkare stämmor. Det blev uppenbart att Antons stora dröm skulle gå om intet när hans röst också ändrades. Han blev mer och mer nedstämd och stannade ofta hemma från skolan. Både Linda och hennes man Pär åkte på möten i skolan och var även med på lektionerna för att kunna förstå vad som hände med Anton. Många gånger fick de åka och hämta honom när ångesten var som värst. 

– Vi förstod inte orsaken, men började spekulera om att Anton kanske var gay. 

Själv hade de ännu inte tillräcklig kunskap om hur det är att vara transperson. Deras bild av trans var drag queens som Christer Lindarw och ”Babsan”, och det fanns inga som helst tankar på att Anton skulle vara en transperson.

– Jag blir arg och frustrerad när jag tänker på hur lite vi visste. 

När Anton var 13 år frågade han sin mamma när han skulle få börja sminka sig. Linda förklarade att pojkar inte brukar göra det. Nästan direkt insåg hon hur dumt hon hade svarat. Dagen efter bad hon om ursäkt, och sedan hade de sminkskola tillsammans. 

Kort därefter visades flera program om transpersoner på tv – bland annat en brittisk dokumentär om transbarn, vilket blev en ögonöppnare. För första gången föll pusselbitarna på plats, och Linda och hennes man började spekulera om detta kunde vara fallet med Anton. Några dagar efter det att hela familjen sett tv-programmet bad Anton om att få prata med sin mamma. Han var väldigt sammanbiten och rädd. 

– Han sa: ”Lova att du inte blir arg nu, men jag är precis som de här barnen på tv. Jag är inte kille – jag är tjej.” Och jag sa direkt: ”Ja, jag vet – jag har förstått det!”

Linda tog kontakt med Astrid Lindgrens barnsjukhus, som har ett team som utreder barn med transidentitet, och fick information om vårdprocessen. Det var långa köer, och väntan var jobbig. Under tiden fick de träffa en psykolog på en ungdomsmottagning. När psykologen frågade vilket namn Anton ville bli tilltalad med så valde hon Antonia.

– Vi bara tittade på henne och tänkte: ja – varför inte? Vi hade redan övat på ett nytt pronomen och nu fick vi träna på hennes nya namn. Det blev i början ofta Anton – och efter en kort paus, när vi kom på oss själva, lade vi snabbt till -ia. 

På en mentorstimme i sjuan ställde sig Antonia framför klassen och meddelade att hon från och med nu ville bli kallad Antonia med pronomen hon. Det blev en spontan applåd från klassen, och efter det har både lärare och klasskamrater gjort sitt bästa för att använda ­hennes nya namn. De flesta hade nog misstänkt att hon inte var som de andra killarna och blev inte så överraskade.

– Antonia har alltid gått sin egen väg och aldrig blivit utsatt för mobbning eller blivit retad. Hon har varit stark och övertygande i sin nya identitet från början, och jag tror att det kan vara en av anledningarna till att hon aldrig blivit ifrågasatt. 

När familjen berättade om transformationen blev de kärleksbombade av släkt och vänner.
När familjen berättade om transformationen blev de kärleksbombade av släkt och vänner. Foto: THERESIA KHÖLIN

 

Familjen accepterade utan omsvep Antonia, och speciellt storebror Max har varit väldigt noga med att använda Antonias nya namn. Det har dock varit lite svårare för Antonias morfar att vänja sig, som i det längsta nog trodde att det skulle vara en övergående fas. 

– Jag har fått rätta min pappa många gånger när han säger Anton istället för Antonia. Men han har bara fått tugga i sig att nu är det så här.

Vändningen för morfar kom efter en sommar när familjen var på besök och Antonia skuttade runt med klänning och smink. Då blev det uppenbart för alla att det var omöjligt att fortsätta kalla henne för Anton. Ett halvår efter det att Antonia kommit ut gjorde Linda ett inlägg på facebook om transformationen och blev helt ”kärleksbombad” av vänner och släkt. 

– Alla var så fantastiska och positiva! Men strax därefter var det släktkalas, och då blev jag ändå lite nervös och var tvungen att gå tillbaka i facebook-flödet och kolla så att alla som skulle komma på festen hade läst inlägget och inte skulle bli chockade.

Både Linda och hennes man har varit eniga i att Antonia ska få vara den hon är och att re­­spektera henne genom att använda rätt namn. Sam­tidigt gäller det att ha tålamod och ge folk tid att anpassa sig till det nya. Att folk sä­­ger fel namn handlar inte nödvändigtvis om att de försöker vara taskiga, utan ofta om att det är svårt att växla om.

– Efter senaste årets diskussioner om transpersoner har jag oftare fått frågan om jag tror att Antonia kommer att ångra sig, och jag blir både frustrerad över att frågan ställs och lite osäker på vad jag ska svara. Att vara trans är ju ingenting hon väljer, utan den hon är – hur skulle hon då kunna ångra sig? När jag frågar Antonia suckar hon och säger: ”Tror du att jag skulle gå igenom allt detta om jag inte varit säker?” 

Linda känner djupt för de personer som har ångrat sin transformation, men är övertygad om att det här är absolut rätt för Antonia. Hon är tacksam över att samhället har blivit mer tillåtande och att fler vågar vara öppna med att de är transpersoner. Det krav som fanns, om att transpersoner som ville genomgå transformation var tvungna att sterilisera sig, försvann 2013. Linda är övertygad om att det bidragit till att fler vågat komma ut. Hon är också helt säker på att Antonia hade farit mer illa om hon inte hade fått vård. 

Antonias utredning tog två år. Hon har nu börjat ta östrogen och känner att hon är på rätt väg. Snart är hon myndig och bestämmer själv om hon vill genomgå kirurgi eller hur hon vill fortsätta sin transformation. 

– Det är hennes val och hennes liv. Vi är här och stöttar oavsett vad hon beslutar i framtiden. Det viktigaste för mig är att Antonia får känna äkta kärlek och att hon blir accepterad och älskad precis som hon är. Det är ju samma önskan som alla föräldrar har för sina barn. 

Tips till andra transföräldrar

Var lyhörd, lyssna och stötta om ditt barn kommer och vill prata om sin ­identitet. 

Ta ett steg tillbaka och rannsaka dig själv och dina fördomar. Stanna upp och reflektera. 

Låt ditt barn själv avgöra sitt tilltalsnamn och pronomen och använd dem.

Sök mer information. Transformering.se är en bra sida som gör dig mer ­förberedd på att möta frågor eller fördomar om transpersoner. 

Gå med i nätverk eller besök ­närstå­­endeträffar i t ex Transammans. Det finns flera föräldragrupper som kan ge stöd, ­eller så kan du söka professionell hjälp. 

När du berättar för vänner och ­bekanta, se gärna till att det finns tid för frågor och funderingar.

En del transpersoner är tydliga redan som barn, men för andra behöver det inte vara fallet. Personen kanske inte vågar, ­förstår eller har utrymme för att ­utforska sin identitet förrän hen blir äldre. Låt processen ta den tid som behövs.

Antonia Lindholm: ”Ha tålamod med folk när de säger fel namn”

”Att komma ut var inte så farligt som jag hade  föreställt mig.”
”Att komma ut var inte så farligt som jag hade föreställt mig.” Foto: THERESIA KHÖLIN

 

Hur har du blivit bemött sedan du kom ut som transperson? 

– Jag förväntade mig att detta med att komma ut skulle vara värsta grejen och att ingen skulle acceptera mig. Men världen är bättre än vad man tror. Det är klart att det finns folk som är negativa, men jag har upplevt att det inte är så farligt som jag hade föreställt mig. Mina kompisar accepterar mig och behandlar mig på samma sätt som de gjorde när jag var Anton. 

Vad har varit det svåraste i transformationen?

– En svår grej har varit kärlekslivet. En annan sak var att jag självklart var orolig för hur mina föräldrar skulle ta det när jag först kom ut. Jag ville inte att de skulle bli chockade och ledsna, men det visade sig vara helt ogrundat för de tog det jättebra. 

Antonia Lindholm

Ålder: 17. 

Bor: I Stockholm. 

Gör: Går andra året på musikallinjen.

Hur kan omgivningen stötta på rätt sätt?

– Om personen vill byta namn är det viktigt att respektera det och använda det nya namnet och rätt pronomen. I övrigt så behandla inte personen annorlunda – det är samma människa och inget mer behöver egentligen förändras. 

Har du något råd till den som vill komma ut som transperson?

– Det är inte så stort som du tror. Och om det blir tokigt är det inte ditt problem och du har inte gjort något fel. Det måste inte vara något läskigt eller stort, och om man ångrar sig senare är det också okej. Det är en process. Ha ­tålamod med folk när de säger fel pronomen och namn – det är en av de svåraste sakerna. Även om det känns jobbigt när någon säger fel behöver inte det betyda att de försöker göra illa dig.  

Ordlista

Transperson är ett paraplybegrepp som samlar en mängd identiteter, grupper och personer som på olika sätt identifierar sig med begreppet trans. Gemensamt för transpersoner är att ens könsidentitet och/eller könsuttryck inte stämmer överens med det juridiska kön man blev tilldelad när man föddes. Trans har ingenting med ens sexualitet att göra, utan det handlar om könsidentitet. Många transpersoner, men inte alla, upplever könsdysfori. 

Könsdysfori betyder att man ­lider av, eller upplever hinder i sin vardag på grund av, att ens ­könsidentitet inte stämmer överens med det kön man blev tilldelad vid födseln.

Könsidentitet handlar om det självupplevda könet, till skillnad från det juridiska, biologiska eller sociala könet. 

Icke-binär – En person som ­identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna och man. 

Cis-person är motsatsen till en transperson, och med andra ord en person vars biologiska kön överensstämmer med det juridiska, sociala och mentala könet. 

Källa: RFSL och Transformering.se