Katarina, 41, skaffade barn på egen hand ”För mig fanns det inget val”

På den katalanska landsbygden, några mil söder om Barcelona, har Katarina Edgren hittat hem. En halvmil från Medelhavskusten, på en kulle omgiven av citron- och apelsinträd, ligger hennes gård.

Här råder rena idyllen, men så kändes det också helt rätt när Katarina kom hit första gången. Trots att hon befann sig i ett omtumlande tillstånd.

– Jag hade länge haft en dröm om att någon gång driva ett litet bed & breakfast med hästar i Spanien. Tanken var att det skulle bli när jag hade gjort karriär och pensionerat mig.

Men en livskris påskyndade förloppet.

När min sambo var på jobbet kom jag på mig själv med att vara inne på en sajt med spermadonatorer

Vi backar bandet fem år tillbaka i tiden, till året då Katarina fyllde 36, bodde i Stockholm och levde i en relation som inte var rätt. Samtidigt kände Katarina en intensiv längtan efter barn. Hon gjorde en fertilitetsundersökning som visade att hon inte hade så mycket tid på sig för att bli gravid. Rådet lydde: ”Vill du ha barn så är det nu.” 

– När min sambo var på jobbet så kom jag på mig själv med att vara inne på en sajt med spermadonatorer. Jag insåg att något inte var som det borde. 

Katarina bröt upp, tänkte att det fort­farande fanns chans att hitta någon, och bestämde sig för att frysa in sina ägg. 

– Om jag skulle träffa någon när jag var 38, så skulle jag kunna bli gravid med ägg som hade kvalitet från två år tidigare. I efterhand, om jag vetat vad jag vet idag, hade jag nog gjort annorlunda. 

Katarina upplevde att det var jobbigt att ta hormonsprutorna som man måste ta för att stimulera fler ägg att växa till sig och mogna. 

Själva proceduren när man plockar ut ägg går till som vid en provrörsbefruktning, IVF. Skillnaden är att man inte befruktar ägget och stoppar tillbaka det i kvinnan, utan istället fryser ner äggcellerna. De förvaras i speciella behållare i minus 196 °C, vilket gör att äggkvaliteten kan bevaras i flera år tills kvinnan vill använda dem för en framtida graviditet.

LÄS OCKSÅ! Emily, 39: ”Jag frös in mina ägg när jag blev singel” 

Ganska snart övergav Katarina tanken på att vänta på ”den rätte”, för att istället försöka bli gravid på egen hand. Hon åkte till Danmark och började med insemination. 

– Jag tänkte att det kanske skulle funka eftersom jag var såpass ung. Och jag var så trött på att ta hormoner. 

Då arbetade Katarina för en vinimportör i Stockholm och pendlade regelbundet till Spanien. Dessutom var hennes mamma allvarligt sjuk i cancer. Katarina beskriver det som en period med mycket press och starka känslor. 

– Jag pendlade mellan att besöka mamma på sjukhuset, jobbet för vinimportfirman i Stockholm och Barcelona, och kliniken i Köpenhamn, vilket resulterade i att jag gick in i väggen och blev sjukskriven i sex veckor. Det blev mer psykiskt nedbrytande för varje misslyckande att bli gravid.

Jag skrek av psykisk smärta, det var det värsta jag upplevt

 Katarina ägnade mycket tid på nätet för att välja donator, vilket var kul i början – man kunde få se bilder på männen som barn och få information om utbildning, längd, hår- och ögonfärg och särskilda egenskaper. Men ju längre tiden gick, och försöken misslyckades, desto mer ångestfyllt upplevde hon det. 

Efter tre inseminationer och två IVF-försök blev Katarina gravid, men i vecka 13, två veckor efter att hennes mamma gått bort, fick Katarina en liten blödning. Hon blev orolig och åkte in till akuten.

– Jag kände mig löjlig. Jag hade hört hjärtat ticka och allting. Det var mest en känsla. Katarina tystnar och låter blicken vandra bort. 

– Det här tycker jag fortfarande är jättejobbigt när jag tänker på det, säger Katarina. Hon ser ner i bordet och fortsätter: Jag minns att jag låg där, barnmorskan kom in och undersökte mig och sa att allt såg jättebra ut. Livmodern var så stor som den skulle vara och moderkakan så stor som den skulle vara i vecka 13. Då frågar jag: ”Och hjärtat då?” 

Katarina suckar och lyfter blicken.

– Då tystnade barnmorskan. ”Vänta lite!” sa hon och gick och hämtade läkaren. Då förstod jag att hjärtat inte hördes. De konstaterade att fostret hade dött i vecka tio. Det hade faktiskt dött innan mamma dog.

Katarina sitter tyst en stund. Allt som hörs är ljudet från vindens sus i palmkronorna, tills hon med låg röst fortsätter.

– Barnmorskan frågade: ”Ska vi ringa din partner?” Hon sa inte ”din man”, det var klokt, men de lärde sig nog en läxa –alla har ju inte någon partner heller. Snörvlande berättade jag att jag gör det här själv. ”Det är en IVF-bebis från Danmark.” Då var en naturlig följdfråga: ”Ska vi ringa din mamma?”

Katarina minns inte hur hon fick ur sig att hennes mamma hade gått bort två veckor tidigare. 

– Jag skrek bara av psykisk smärta. Det var nog den värsta stund jag upplevt hittills. 

Den hösten, direkt när Katarina kom tillbaka till jobbet, skulle arbetsgivaren omstrukturera. Mitt i sorgearbetet blev hon också av med jobbet.

Katarina började söka nya jobb sam­tidigt som hon fortsatte med sina resor till Köpenhamn. Tanken på att börja ett nytt jobb med att ljuga om sina resor, och gömma sig på toaletten för att ta hormonsprutor, kändes outhärdlig och skapade jättemycket ångest.

Under hösten återhämtade sig Katarina så sakta och började tömma sin mammas lägenhet. 

– Jag kunde sitta i soffan där och bara gråta vissa dagar. Det var bra bearbetning för mig att gå igenom i princip hela hennes liv. Sedan åkte jag till Barcelona, där jag och mamma hade en liten lägenhet sedan många år tillbaka. Jag behövde ljuset och jag behövde byta miljö. 

Det var då hon träffade Bernat, som arbetade inom turismsektorn.

2017 hade just börjat, och detta var bara den första positiva vändningen. 

– Vi skulle bara hänga, jag och Bernat. Han var nyseparerad och hade inga planer på att gå in i en relation. Och jag var tydlig med vad jag skulle göra. 

Kärleken började dock spira samtidigt som Katarina fortsatte med en ny omgång IVF i Köpenhamn. 

– Jag kände att jag inte bara kunde hålla på att försöka bli gravid och söka jobb. Tänk om jag inte kommer att lyckas? När ska jag ge upp? Hur ska jag kunna fortsätta jobba när jag håller på med det här? 

Allt som hänt fick Katarina att omvärdera vad som var viktigt i livet. Ville hon tillbaka till det karriärliv hon levt?

– Det var då jag kände att det var dags att utforska min gamla dröm om att driva ett bed & breakfast.

Sagt och gjort började hon leta hus. 

– När jag kom in genom grindarna här kände jag bra vibbar. 

Katarina gör en svepande rörelse över den stora tomten och bort mot de färgglada husen i den lilla byn La Noe de Gaià. 

– Jag kände i hela mig att det här är stället. Här mår jag bra. Och när jag såg den igenvuxna tennisplanen på andra sidan huset började jag garva. En tennisplan! Mamma kunde inte ha gett mig ett tydligare tecken. Hennes liv handlade väldigt mycket om tennis.

Lilla Noelia var på väg – efter det åttonde försöket och totalt tre missfall

Gården La Gunilla är döpt efter Katarinas mamma. 

– Jag berättade för Bernat om gården, men han trodde väl inte att jag skulle köpa den. Så här i efterhand vet jag inte hur jag vågade slå till när jag inte visste om han skulle följa med. Eller om jag på ett undermedvetet plan bara hade tilltro till att han skulle det. Vi hade inte sagt någonting om vår relation. Hade jag stannat upp och funderat hade jag nog inte gjort det. Jag var kanske bara så ­desperat efter en förändring att jag kände: ”Jag kör!”

Samtidigt hade embryot av det sista nedfrysta ägget valt att stanna kvar. Lilla Noelia var på väg – efter åttonde försöket och totalt tre missfall. Men det visste inte Katarina riktigt än. 

När Katarinas dotter föddes våren 2018 hade hon också en pappa. 

– Bernat var med på förlossningen och han var med på alla förlossningsförberedande kurser vi blev erbjudna. Han har tagit en tydlig papparoll. 

Noelia har fått en pappa i Bernat. Foto: Petra Carlsson

När han och lilla Noelia lite senare dyker upp från sin promenad med barnvagnen strålar det om honom av stolthet när han berättar om hennes senaste bedrifter. 

– Jag har fått en dotter, säger han och ler stort.

Även om kärleken inte höll i sig, och Katarina och Bernat nu valt att gå skilda vägar, så kommer han att fortsätta vara Noelias pappa – och han och Katarina planerar att tillsammans fullfölja Katarinas dröm. 

Hästarna får vänta, men villan och de två fristående småhusen har byggts om för att kunna ta emot gäster.

Och de planerar för en gemensam framtid. Katarina, som är utbildad sommelier, skräddarsyr resor med fokus på kultur, vandring och vin med Bernat, som är certifierad vandringsguide.

Det sista av de nedfrysta äggen blev lilla Noelia. Här i tryggt förvar på mammas rygg. Foto: Petra Carlsson

Så även om Katarinas och Bernats relation förändrats ledde deras möte dem rätt. Nu delar de kärleken till Katalonien, Spanien – och till Noelia.

Katarina kramar sin dotter. Inte ens i sin vildaste fantasi kunde hon föreställa sig att livet kunde bli så här bra. Men det har varit en lång resa. 

– Jag har ofta fått frågan hur jag orkade fortsätta. Men för mig fanns ingen valmöjlighet – jag ville ju ha barn. Jag fick höra: ”Du måste ställa in dig på att det kanske inte fungerar.” Då blev jag fruktansvärt arg. Hade jag ställt in mig på att det kanske inte skulle fungera så skulle jag inte haft ork att fortsätta kämpa.

LÄS OCKSÅ: Kämpade fem år för att bli gravida – ”Sista gången brast det för mig” 

LÄS OCKSÅ: Bästisarna Emelie och Fanny: ”Vi fick barn med samma man”