Jag blev gravid när jag var 14 år – det kom som en chock

Foto: Theresa Köhlin Foto: .

Sista terminen i åttan får Emelie Forsberg veta att hon är gravid. Hon är fjorton år. Andreas, som är pappan, är hennes första ”riktiga” pojkvän och de hade varit tillsammans i sju månader.

– Vi hade redan misstänkt att Emelie var gravid, men det kom ändå som en chock, säger Andreas. Vi träffas på Kulturhuset i Stockholm. Wilma, som hunnit bli tio månader, tittar intresserat på alla andra barn som leker runt. Hennes kalasbyxor har korvat sig lite vid knäna och mamma Emelie rättar till dem. Många tar säkert för givet att Wilma är Emelies eller Andreas yngre syster.

– Jag tvekade aldrig över mitt beslut att behålla barnet, men vissa dagar mådde jag väldigt dåligt över att hela tiden höra att jag gjorde fel val, säger Emelie.

– Innan vi fck det definitiva beskedet hade vi bara tänkt på allt det positiva med ett barn, hur mysigt det skulle vara. Men när vi fick det svart på vitt kändes det... stort. Jag började tänka på alla problem, tänk om hon skulle bli sjuk? Plötsligt var det inte bara drömmar längre. Verkligheten kom ikapp, minns Andreas.

För Emelie fanns det inget annat alternativ än att behålla barnet, men för Andreas var det inte lika självklart.

– Jag var den som växlade mest, jag visste inte vad jag ville. Det kändes inte som om jag kunde tänka över huvud taget, allt bara snurrade runt. Men Emelie stod på sig när jag vacklade och alla försökte övertala oss att göra abort, säger Andreas och tittar på Emelie som sitter och matar Wilma med banan. Lugn och självsäker. Han håller kvar blicken när han fortsätter:

– Vi har pratat om det där efteråt, hur du kunde vara så säker... Men vi har aldrig kommit fram till något.

Att berätta för föräldrarna var nervöst. Hur skulle de ta det? Skulle de bli arga?

– Jag var nog mest nervös för att berätta för min mamma och Andreas föräldrar. Fast det gick oväntat bra ändå, även om de inte förstod mitt beslut att behålla barnet, säger Emelie.

Föräldrarna försökte övertala dem att vänta. För hur skulle de klara ekonomin? Och de var ju alldeles för unga! Allt skulle bli bättre om de väntade. Men Emelie hade bestämt sig.

Sommarlovet ägnades åt möten tillsammans med föräldrarna som till slut lyckades övertala Emelie att träffa en läkare och diskutera abort. Emelie gick på mötet men stod på sig. Hon ville behålla barnet. Till slut förstod föräldrarna att det inte gick att övertala henne.

– Ibland kunde jag känna mig helt värdelös för att jag inte gjorde som alla andra tyckte. Som tur var ändrade de inställning när de insåg att jag faktiskt inte tänkte ändra mig.

När beslutet hade mognat lite startade Emelie bloggen ”Ung mamma 15”.

– Jag började blogga när jag var i vecka 17. Jag ville minnas hur det var, komma ihåg hur jag tänkte och kände. Sen fick jag fler och fler läsare. Det blev som en kick och jag fortsatte, säger Emelie.

Bloggen är idag en av Sveriges mest lästa och Emelie är antagligen landets mest kända unga mamma. Hon tjänar 5 000–10 000 i månaden på bloggen men ser den ändå mest som en kul grej.

Pengarna lägger hon undan till Wilma och en framtida lägenhet. De flesta av läsarna är snälla och positiva, men då och då råkar hon ut för elaka kommentarer och påhopp.

– Det händer att folk skriver att Wilma är ful, att jag inte kan skriva, att vi inte är bra föräldrar. I början var det mycket taskiga kommentarer. De kunde skriva ”Du har förstört hela din ungdom” och sånt. Då tog vi åt oss, men nu försöker jag att inte bry mig. Jag vet att jag är en bra förälder åt Wilma. Jag tror att jag fått många att inse att unga föräldrar inte är sämre än dem som skaffar barn runt 25–30, säger Emelie.

Ibland känner folk igen dem på stan. Emelie lägger inte ut bilder på sig självpå bloggen, men det tycks inte spela någon roll.

– Jag vet inte hur de lyckas känna igen mig! Kanske för att det står Wilma på vagnen? Det händer att folk viskar och pekar, men nu tycker jag oftast att det är kul. I början kunde det vara jobbigt att bli  igenkänd på stan, om man skulle ner i tunnelbanan och Wilma gallskrek till exempel. Då kunde jag

känna att jag var tvungen att vara mycket bättre än alla andra mammor bara för att jag är så ung.

Och det har inte alltid varit lätt.

– Precis innan Wilma kom var den svåraste tiden, för då hade vi bara hört så mycket om hur svårt det skulle bli, säger Andreas.

– Det kändes som om alla försökte skrämma oss med historier om allt det jobbiga, bara för att vi är så unga. Men när Wilma kom var jag förberedd, så jag blev lättad när det visade sig att det faktiskt var mindre jobbigt än jag trott. Wilma var en så snäll bebis och allt har verkligen gått jättebra, säger Emelie.

Idag bor familjen hemma hos Andreas föräldrar. De har ett eget rum och badrum, och tillgång till hela huset. Emelies och Andreas föräldrar accepterade till slut deras beslut att behålla barnet och har stöttat dem sedan dess.

– Det är viktigt att ha stöd hemifrån. Dels för ekonomins skull, men också för att man kan få hjälp om man behöver. Man har alltid någon att fråga, säger Andreas.

Någon gång i framtiden vill de ha ett eget boende, men nu fungerar den här lösningen bra. Och framtiden då?

– Först och främst ska jag ska gå ut gymnasiet. Kanske vill jag läsa Hotell & Restaurang-programmet. Det ska bli kul att börja skolan igen, säger Emelie.

Men först ska nian läsas in. Under hösten har Emelie pluggat så mycket hon hinner hemifrån, men till våren återvänder hon till skolbänken för att läsa in terminen hon missade. Sen väntar gymnasiet.

Trots att hon hamnar några år efter sina kamrater ångrar hon ingenting. Emelie och Andreas är eniga: att vara förälder är ingen ålder, det är något man lär sig.

– Vi hade aldrig planerat att skaffa barn såhär tidigt, men nu blev det så och vi skulle inte göra något annorlunda om vi fick chansen, säger Emelie.