Caroline växte upp med övergrepp, missbruk och en gränslös mamma. I vuxen ålder bröt hon till sist mor-dotter-relationen.

H

on ser så liten och skör ut, Caroline Cederquist, där hon står framme på podiet och pratar om sina upplevelser. Samtidigt strålar hon av en urkraft och ett jävlar anamma. Det är kanske just denna kraft som gjort henne till den hon är idag.

För oddsen för att Caroline skulle växa upp till en frisk och hel människa var inte stora.
– Vissa saker kan man aldrig förlåta. Men man kan gå vidare, och det vill jag visa omvärlden, säger Caroline när vi några dagar senare ses över en frukost i hennes gamla hemkvarter i Stockholms innerstad.

Det är också därför hon valt att skriva en bok om sina upplevelser. ”Jag andas, alltså finns jag” har precis landat från tryckeriet, och Caroline är spänd.

bok-caroline

”Jag andas, alltså finns jag” är Carolines bok om uppväxten.

Hon vaknade samma morgon med blixtrande migrän, men hon ser ändå oförskämt pigg ut. Personalen på fiket känner henne väl, och de munhuggs glatt.

Hon är på en bra plats i livet nu. Ensamstående mamma med en älskad dotter, ett jobb hon trivs med och med vänner som fungerar som en varm och omhändertagande familj. För familjen Cederquist är liten, den består bara av henne och dottern. Caroline har nämligen brutit med sin ursprungsfamilj.

Redan hennes första minnen involverar skrik, sprit och bråk. Pappan var alkoholist och utnyttjade Caroline sexuellt. Med i bilden fanns flera halvsyskon, men en del av dem har Caroline ingen kontakt med idag.

– Mamma valde att inte se. När hon konfronterades med det som hände hävdade hon att han varit så full att han tagit fel på henne och mig, säger Caroline.

Hamnade på barnpsykiatrisk klinik

Hon var i femårsåldern första gången det hände. Och övergreppen fortskred. Kaoset där hemma likaså. Caroline försökte så långt det gick hålla sig undan från fadern. På nätterna låg hon stelfrusen i sin säng, skräckslagen inför att han skulle komma in och återigen börja röra vid hennes kropp.

caroline-cederquist

Caroline har idag tagit revansch på sin tuffa uppväxt.

Så småningom blev Caroline inlagd på en barnpsykiatrisk avdelning. Då var hon sex år, och mamman och Caroline hade lämnat pappan och halvsyskonen.

På den barnpsykiatriska kliniken kunde Caroline för första gången slappna av. Hon och de andra barnen tillbringade dagarna med att leka, busa och skratta. Men det var också här som Caroline för första gången yttrade att hon inte längre ville leva.

Ingen reagerade över Carolines uttalande och efter några veckor blev hon utskriven. En ny man flyttade in hos Caroline och hennes mamma – och bråken fortsatte.

– Hon lät alltid sina män komma i första hand, och från det att jag var åtta år skickades jag ut ur lägenheten för att de skulle ha sex, minns Caroline.

Mobbades i skolan

Caroline var en udda fågel i den nya skånska hemstaden. Hon hade inte fått hjälp med att bearbeta sina upplevelser, var under konstant stress, mobbades och blev utfrusen.

– Min räddning blev att jag fantiserade mycket. Jag läste massor av böcker och drömde mig bort, säger Caroline.

Hon var duktig i skolan. För precis som för många andra barn som lever i kaos var det viktigt att ha kontroll över det som gick att kontrollera. Dessutom insåg hon tidigt i tonåren att skolan var språngbrädan bort från misären.

Mamman använde henne som bekräftelse. Så fort Caroline lyckats med något drog hon fram paralleller med sig själv och sin egen framgång. Pappan hade hon bara sporadisk kontakt med.

Då insåg jag att jag hade blivit som min mamma

Även om Caroline var duktig i skolan blev hennes liv alltmer destruktivt.

CAROLINE CEDERQUIST

  • Ålder: 41.
  • Bor: I Blackeberg i Stockholm.
  • Familj: En dotter, 10, och många vänner.
  • Gör: Är kommunikatör.

Mamman bjöd henne tidigt på alkohol och cigaretter, och det var också där de hade sina mest förtroliga mor- och dottersamtal: över ett glas rödvin och ett paket cigaretter. Då var Caroline 13 år. Samtidigt började även mammans nya man närma sig Caroline sexuellt.

Hon började upprepa sin mammas mönster när det gällde män som redskap för bekräftelse. Vid något tillfälle förförde mamman dock den man Caroline förälskat sig i, och Carolines självkänsla sjönk i botten. Att bli sviken av sin mamma var något hon vant sig vid under uppväxten, men den här gången kände hon sig mer sårad än någonsin.

Sökte mycket bekräftelse

Caroline såg samtidigt upp till sin mamma. Mamman var centrum i hennes universum, och barnet Caroline var beroende av sin mammas välvilja och uppskattning.

I tonåren hittade hon kärleken till teatern och började spela med i en lokal teatergrupp. Här kände hon sig trygg, omtyckt och hemma.
– Samtidigt fortsatte jag med det jag lärt mig: att söka bekräftelse, berättar Caroline, som började känna sig allt tommare och mer och mer förtvivlad.

Hon flyttade ifrån sin mamma och ihop med pojkvännen. När relationen med pojkvännen tog slut kände hon sig värdelös och inledde förhållanden med äldre män, ofta destruktiva, och vid ett tillfälle blev hon både misshandlad och våldtagen.

När hon sökte tröst och skydd hos sin mamma blev hon återigen sviken. Det som hänt var ju Carolines eget fel, menade mamman.

– Men flera av männen var fina människor, och jag levde i flera år tillsammans med en bra kille, minns Caroline.

Att leva i ett förhållande och samtidigt vara beroende av andras uppskattning var svårt. Caroline var otrogen, blev gravid och genomgick en abort. I den vevan rasade hon ner i en depression och gav upp sina drömmar om en framtid som skådespelare.

Där, när Caroline mådde som allra sämst och på allvar började överväga att begå självmord, sökte hon på nytt en fristad hos sin mamma och hennes nye man. Hon möttes av oförståelse och förebråelser.

– Vid det tillfället insåg jag på allvar att jag hade blivit som min mamma. Jag levde genom den man jag var tillsammans med och föraktade mig själv när jag såg hur många relationer jag aldrig tagit hand om och hur många människor jag sårat på vägen, säger Caroline sakta.

caroline-bild

Caroline har strävat efter att bli den mamma hon själv saknat.

Det gjorde ont att se sanningen. Caroline var 22 år och kände att livet var slut. Men någonstans fick hon kraft nog att söka hjälp hos en psykolog. Idag tror hon att det var det som räddade hennes liv.

– Det var skrämmande och obehagligt. Men jag var tvungen. Och jag hade turen att få en bra terapeut som ifrågasatte mig och ställde obekväma och tuffa frågor, säger Caroline.

Kände harmoni för första gången

Psykologen fick Caroline att inse vad hon faktiskt hade i livet. Hon var inte helt ensam, hon hade ett par nära vänner. Och det kanske viktigaste av allt: Hon fick Caroline att inse att hon inte skulle bete sig som ett offer. Att hon själv kunde välja vem hon kunde bli, och för att kunna leva i en bra relation var hon först tvungen att lära sig älska sig själv.

Mötena med psykologen tog på krafterna. Samtidigt kände Caroline att en annan känsla började komma krypande. För första gången i sitt liv kände hon sig … lugn och harmonisk.

Hon sökte in på universitetet där hon började läsa svenska. Detta blev början på vägen mot ett nytt och friskt liv. Caroline utbildade sig till journalist, och hade under den här tiden hittat en ny passion i livet. Hon hade börjat dansa och märkte att dansen läkte hennes själ och gav henne kraft.

Att bryta med sin mamma är något av det mest tabubelagda man kan göra

Annandag jul 2004 befann hon sig i Bangkok på väg hem från en reportageresa, men bokade om biljetten när hon förstod vad som hänt och reste ut i katastrofområdena. Där stannade hon kvar i flera veckor för att rapportera om de otaliga människor vars liv slagits i spillror av tsunamin.

Tiden i Thailand gav henne perspektiv på tillvaron och stärkte henne ytterligare i känslan av att hon kunde välja hur hon ville leva sitt liv.

När Caroline själv blev mamma för snart tio år sedan strävade hon efter att bli den mamma hon själv saknat. Att bli mamma utan att ha en förebild är inte det lättaste, men Caroline har litat på sin magkänsla, och när hon har tvivlat på om hon gör rätt som förälder har hon haft sina vänner som stöd.

Bröt med mamman helt

Kanske var det också det faktum att Caroline bildat en egen familj som gav henne kraften att göra slut på relationen med mamman. Hon hade redan skapat distans, efter att ha försökt prata med henne flera gånger utan resultat. Till slut rann bägaren över och Caroline ställde ett ultimatum.

– Att bryta med sin mamma är något av det mest tabubelagda man kan göra. Men jag kom till en punkt där hon inte längre fick ta av min energi.

Känslan som inföll sig efteråt bestod av ett stort lugn. I vuxen ålder har hon återupptagit kontakten med en del av syskonen. Men, poängterar hon, det är sina egna minnen hon berättar om i boken, och hur syskonen upplevt sin uppväxt vill hon inte spekulera kring.

– Ibland blir jag ledsen när jag tänker på vad jag gått miste om. Men då tillåter jag mig att vara ledsen en stund. Samtidigt vet jag vad det innebär att må bra. Jag lever ett ärligt och äkta liv. Det räcker för mig.

Läs mer: Kan man säga upp kontakten med en förälder? Psykologen ger råd