En perfekt dag
Trots att vi vet det, och trots att vi tjatar om att vi ska bli bättre på det, verkar det gå troll i att leva efter det faktum att vår tid är det som räknas. Att leva i nuet är receptet på en perfekt dag. En sådan vi minns.
Livet går fort. Snart fyller min äldsting 9 år! Nio! När jag kollade i kalendern förra veckan så insåg jag att hans ömma moder är på jobbresa i ett helt annat land. Så kommer dom, fast man försöker ignorera allt vad man kan med ögonknip: SKULDKÄNSLORNA. Gud vilken dålig mamma man är som åker bort under en av årets viktigaste dagar! Det är det enda han kommer minnas från sin barndom, att mamma inte bakade bullar på hans 9-årsdag. Så blev det så där som det blir ibland när man låter förnuftet (eller egot som vissa kanske skulle säga) komma till tals; man vänder på steken. Det finns faktiskt ingen lag på att man ska vältra sig i mammaskuld hit och dit bara för att man råkar missa ett och annat, hrmh…jubiléum.
Däremot finns det en lag som säger att man efter förmåga ska göra allt för att ens barn ska bli lyckliga och nöjda varelser som trampar ut med roliga minnen i vuxenlivet. Sagt och gjort. Jag gick från att vara världens bästa mamma till att bli världens bästa festfixare. Jag bokade rum på båthotellet som han alltid pratar om. Bokade bord på rolig restaurang och åkte till skolan och ropade "överraskning!" Och visst att Celiné Dions och Tom Cruise barn får åka helikopter och elefant och äta små rosamålade vaktelägg i svandunstofflor, men allt det där fluff-fluffet är bara en kuliss.
Det jag insåg så extra tydligt efter 9-åringens fantastiska dag var slut var att det hade inte spelat någon roll om vi hade suttit i en skogsdunge på E4:an istället för att äta sushi och bo på hotell. Det var så tydligt att det som var den bästa presenten var min tid. Att jag utan att blinka en enda gång lyssnade på hans små funderingar kring ditten och datten.
Jag vet inte hur många gånger under kvällen som han utbrast, "Det här är världens bästa kväll! Att bara få vara med dig mamma!" Min pojkes tacksamhet visste inga gränser. Rummet var det "mysigaste i världen". Vädret var det "bästa i världen". Till och med jag var tydligen väldigt snygg, "Mamma, du är så snygg i håret, du ser ut som min storasyster". Så började på tu man hand-dagen lida mot sitt slut. Vi låg i varsin kabyss och roffade grillchips och åt godisnappar till vågornas kluck. "Mamma, får jag ligga i din kabyss. Om jag ligger nära dig så tar den här dagen inte slut förrän i morgon bitti?"
Jag kröp nära, nära efter att han hade somnat. Min lilla, stora kille som fortfarande doftar som en sommaräng. Undrar om jag får ligga så här när han fyller 13.
