Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

DNA-test visade: ”Vi var inte bara vänner, vi var systrar!”

Första gången Lotta och Pernilla träffades var på gymnasiet på 80-talet. Det blev starten på en stark vänskap. Många år senare skulle de göra den osannolika upptäckten att de var systrar. 

Lotta (t v) och Pernilla var båda vuxna när de upptäckte att de var syskon.
Lotta (t v) och Pernilla var båda vuxna när de upptäckte att de var syskon. Foto: Robban Andersson / Nerikes Allehanda

Ibland överträffar verkligheten dikten, och den här historien är just ett sådant exempel. Systrarna Foos öde hade platsat i vilket Hollywoodmanus som helst, men utspelar sig i verkliga livet. 

Berättelsens huvudrollsinnehavare heter Lotta och Pernilla Foo, men efternamnet är relativt nytt för dem båda. 

– Vår pappa har ju världens coolaste efternamn, så vi har båda valt att göra ett namnbyte. Men samhörigheten ­sitter inte bara i det där gemensamma efternamnet, utan skapades långt ­tidigare. Under gymnasieåren på Risbergska skolan i Örebro, säger Lotta.

Det var som en förälskelse med en enorm känsla av samhörighet

Varken Pernilla eller Lotta minns det exakta ögonblicket då de sprang på varandra första gången, men de minns känslan. Lotta beskriver den så här:

– Vi blev typ kära i varandra! 

– Ja, det är nästan svårt att förklara, men det var som en förälskelse med en enorm känsla av samhörighet, säger Pernilla.

Pernilla och Lotta på 80-talet.
Pernilla och Lotta på 80-talet. Foto: Privat

Tjejerna blev snabbt bästa vänner, och trots att det skilde en årskull mellan dem såg de till att träffas ofta. 

– Lotta, du bodde ju till och med hemma hos mig ett tag. 

Lotta nickar.

– Ja, för att slippa åka tåg till skolan varje morgon när min mamma bodde i Hallsberg.

De beskriver en liknande uppväxt tillsammans med ensamstående mammor, men medan Pernilla hade en varannan-helg-relation med sin pappa fanns det i Lottas fall ingen pappa med i bilden.

– Jag hade undrat och funderat i hela mitt liv över vem som kunde vara min pappa, och Pernilla och jag pratade en hel del om det redan då. 

De tittar på varandra och konstaterar att de till och med brukade skoja om att de hörde ihop mer än som bara vänner:

– Någonstans fick vi höra ett rykte om att min pappa och Lottas mamma känt varandra för länge sedan, säger Pernilla, och därifrån kom tanken – tänk om vi är systrar? 

Så småningom skulle dock livet komma emellan, och under många år hamnade vänskapen i skymundan. Lotta flyttade till Stockholm, och på varsitt håll hade de fullt upp med familjeliv och jobb. 

Men så flyttade Lotta hem till Örebro igen.  

– När Facebook dök upp blev vi vänner där, och 2014 läste jag ett inlägg om att Lotta skulle flytta tillbaka till Öre­bro. Så jag skrev ett meddelande till hen­ne om att höra av sig när hon hade tid.

Och kort därefter råkade de springa på varandra efter ett träningspass på Friskis och svettis. 

– Känslan var exakt som när vi träffades på gymnasiet! Samma förälskelse, samma starka band, säger Lotta.

– Och nästan direkt började vi prata om det där med ett eventuellt släktskap, säger Pernilla.

Som vuxna, och så många år senare, var det betydligt enklare att få svar på känsliga frågor – och de fick bekräftelse på att det faktiskt kunde vara så att de hade ett starkare band. 

Det har ju varit en önskan i hela mitt liv att få veta vem min pappa är

Men om inte? Var det värt att dra igång förväntningar hos Lotta, som under åren jobbat hårt för att begrava alla tankar kring sin okände far.

– Jag hade tidvis mått väldigt dåligt över den där ovissheten, och särskilt när jag fick mina egna barn. Efter en hel del bearbetning hade jag lyckats lägga locket på, och komma fram till någon sorts acceptans över att jag aldrig skulle få veta. 

Pernilla började läsa på om DNA-tester på nätet. Nyårsafton 2014 ringde hon Lotta:

– Jag ville att Lotta skulle veta att jag var beredd att göra ett DNA-test för hennes skull, men självklart var även jag nyfiken. Just då tänkte ingen av oss längre än så. Vi var helt egocentrerade, och hade inte en tanke på att resultatet skulle kunna komma att beröra fler än bara oss två. 

– Pernilla stod hela tiden stadigt vid min sida. Och hos femåringen i mig öppnades på nytt den där dörren av förhoppning. 

Lottas blick avslöjar de starka känslor som minnet väcker. 

– Vi hade beställt hem testet från nätet, och vi satt hemma hos Lotta när vi topsade oss. Det var så många känslor inblandade. Bland annat att jag gick bakom ryggen på pappa. Jag hade inte berättat för honom. Jag ville inte dra igång något förrän vi visste säkert.

Pernilla fortsätter: 

– Efteråt kom tanken: Vad har vi gjort? Och vad kommer resultatet att innebära?

Den 16 mars 2015 kom svaret. De är systrar!

– Det har ju varit en önskan i hela mitt liv att få veta vem min pappa är. Jorden slutade snurra, marken rämnade, det fanns en pappa och han bodde i samma stad som jag. Min och Pernillas kontakt blev djupare, det var en enorm kärlek jag kände, säger Lotta. 

Hur förändrade det er relation? 

– Jag tänker att vårt systerskap kanske kan förklara den här samhörigheten vi känner, säger Pernilla. 

Men beskedet väckte såklart blandade känslor. 

– Det var en sorg, men också en ­otrolig glädje. Jag har hittat min pappa! Mina barn har fått en morfar. Det är klart att jag kan vara ledsen för de år jag förlorat, men jag är otroligt tacksam för att jag har hittat honom nu, säger Lotta.  

Även för Pernilla var det blandade känslor eftersom beskedet påverkade flera människor. 

– Det här handlade ju inte längre bara om mig och Lotta. Jag hade valt att inte berätta för pappa om DNA-testet. För mig fanns det också en avundsjuka och sorg i detta som handlade om känslor kopplat till att jag i perioder endast haft sporadisk kontakt med pappa. Känslan att vi var syskon kom lite i skymundan. 

Hur reagerade dina barn, Lotta? 

– Mina barn är överlyckliga över att de har fått en morfar, och inte vilken morfar som helst – den absolut coolaste, ­varmaste morfar man kan tänka sig. Den dagen jag berättade för mina barn att jag hittat min pappa och att han var från Kina utbrast min då 9-åriga dotter: ”Aha, det är därför jag älskar ris.”

Pernilla och Lottas barn är nu kusiner. Och familjerna träffas ofta.  

– De har en jättebra relation, säger Pernilla. 

Ronnie Foo med sina två döttrar samt kusinen Shirley Joh, 2017, Malaysia.
Ronnie Foo med sina två döttrar samt kusinen Shirley Joh, 2017, Malaysia. Foto: Privat

Var det självklart för er båda att byta efternamn? 

– För Lotta var det självklart, hon hade hittat sin pappa och hade precis skilt sig. För mig tog det lite tid, säger Pernilla. Jag fortsatte heta min exmans namn ett tag, men sedan sa Lotta till mig: Det är klart att vi ska ha samma namn. 

I podden Foo fajters berättar systrarna mer om alla känslor. Syftet med podden är att dela med sig av sin historia och inspirera andra att reflektera över sina liv och resan till självkärlek. När de själva har upplevt kriser i livet har stödet från varandra varit viktigt. 

Systrarna har en podd ihop, Foo fajters.
Systrarna har en podd ihop, Foo fajters. Foto: Robban Andersson / Nerikes Allehanda

– Vi har båda varit utmattade och båda skilt oss, säger Pernilla. Vi känner en väldig samhörighet. Ingen känner mig så väl som Lotta gör. Det finns inget jag inte kan prata med henne om. Hon dömer inte, hon stöttar bara. Det är en ärlig, innerlig relation. 

De berättar om stödet de båda upplever i varandra. 

– Vi har ju en unik historia i botten, som lett fram till en unik relation. Vi är såpass lika i allt, men också i vår väg genom livet. Vi har båda haft anledning att jobba med oss själva, men på senare år har vi kunnat göra det tillsammans, säger Pernilla.

– Med tiden har vi kommit till insikt med mycket om oss själva, och det är också den biten vi vill lyfta fram i podden. Vi känner att vi har något fint att förmedla, och även om vi inte är några proffs på att göra podd vill vi försöka. Vi hoppas att någon där ute ska kunna inspireras och kanske känna lite hopp, säger Pernilla.

Att de vågat ta steget in i poddvärlden förvånar dem båda.

– Egentligen brister vi i mod, men när den ena fegar ur stöttar den andra, och tvärtom, säger Lotta. Så nu gör vi det här!

 

Lotta Foo

Ålder: 52. 

Familj: Tre barn, blir 15, 18 och 19 i år. 

Bor: I Örebro.

Gör: Är undersköterska.

Instagramkonto: @foofajters 

Podd: Foo fajters.

Pernilla Foo

Ålder: 51.

Familj: Två barn, blir 12 och 20 i år, samt särbo.

Bor: I Örebro.

Gör: Är psykolog.

Instagramkonto: @foofajters 

Podd: Foo fajters.

Av Heléne Berzelius och Hanna Nyström 

 Vill du också berätta något? Mejla till: ameliahordig@amelia.se – Döp mejlet till ”det hände mig”