Foto: Amelia

Malin Wollin – "Går det att hypnotisera män till att städa?"

Hypnotisören Daniel Johansson trollade bort Malin Wollins stökpanik och lovar att han även kan få män att börja städa. På en session för 1 500 kronor. Är det dags att grupphypnotisera män till att städa?

Malin Wollin: "Jag kan inte koppla av i röran!"

Malin innan:

Jag vill inte vara en sån där omodern kvinna som älskar förvaring, korgar och var sak har sin plats. Det är ju bara så patetiskt att köpa korgar och sortera, att lägga tid och energi på att få ett ordnat hem. Man ska ju vara metrosexuell och skita i allt sånt där. Sitta med kompisarna i ett modernt och skitigt kök med ett glas vin, klia mig i skrevet och diskutera politik och sex. Men jag kan inte.

Jag älskar tanken på ett välorganiserat hem. Jag mår dåligt av stök. Jättedåligt. Jag kan inte koncentrera mig när det är rörigt och jag tycker själv att det är mänskligt och inte kvinnligt. Jag kan inte arbeta vilket jag gör hemifrån, jag kan inte njuta av livet. Jag bryr mig alls inte om att Joachim (som likt så många gånger förut får representera män världen över) inte bryr sig om att det är KAOS. Joachim och alla andra män kan koppla bort hjärnan, han skulle kunna sätta sig på en soptipp och läsa en bok, jag skulle färgsortera soptippen och sälja hälften på Tradera.

Jag kan inte leka med barnen på ett högt berg av skit, jag kan inte läsa Bamse, lägga pussel, baka kaka när det står disk i hon, när hoprullade blöjor ligger strösslade över badrumsgolvet som vitplastade höbollar på en sensommaräng. Jag måste ha zen och vara ren.

Men jag har tre barn, varav en bebis. Jag har en kille som jobbar och spelar fotboll. Jag jobbar. Det går inte ha ett Family living-hem. Jag kan inte ha ett hem där svärmor när som helst oannonserat ska kunna ramla in genom dörren utan att snubbla över shit shit shit och gamla pommes frites.

Så här kan jag inte ha det. Jag kan inte leva så här störd. Drastiska städpsykoser kräver drastiska åtgärder. Hypnos ligger nära till hands. Jag ska hypnotisera bort skiten. Ja, det ska jag.

– Barn, idag kommer det hit en kille som ska hypnotisera mig lite grann”.

– Vad är hypotisera? undrar femåringen.

– Det är... tja.. det är...

– När man förstör någons hjärna?

– Tja.

Jag har ingen aning om vad hypnos är. Kanske blir min hjärna förstörd.

Låt gå, bara jag blir botad.

"Jag vill inte städa bort barnens uppväxt!"

Hypnotisören kommer:

Vi slår oss ner i sofforna, Joachim stänger dörrarna till vardagsrummet. Vilket skämt. Med mina barns volym kunde han lika gärna stängt in dem i ett skyddsrum avsett för kärnvapensattack, men det är tanken som räknas.

Efter tio minuter hör jag Arvid gråta hejdlöst. Jag stelnar till.

– Han klarar sig, Joachim är ju där ute, säger Daniel.

– Jo, men jag känner inte igen gråten, varför slutar han inte?

Jag sitter med spikrak rygg och långa öron och vädrar i luften som om jag ska kunna dofta mig till vad som har hänt.

– Men sitt inte där och oroa dig, det hjälper ju ingen, säger Daniel inte så lite beskt och jag skäms. Man kan inte bli hypnotiserad om man är hysterisk och hela ens uppenbarelse befinner sig i ett annat rum.

Jag tittar ut. Joachim gör välling, därav det skarpa tonläget.

Nu kan vi äntligen börja.

Daniel pratar om bilder. Kan jag se en bild framför mig där jag inte kan läsa Bamse med barnen i lugn och ro?

– Ja, jag ser alla stökiga rum som omger mig, det finns något jag kan städa, något jag borde plocka upp i varje rum.

Sedan ska jag plocka fram en ny bild, en bättre bild.

Det är nästan magiskt och meditativt att gå in i sin egen hjärna och plocka fram bilder för hur man vill att livet ska se ut. Jag blundar och det fladdrar inte ens i ögonlocken, de är cementerade.

Jag berättar hur jag känner, det är viktigt att Daniel förstår problemet och jag har svårt att formulera det så att jag själv kan förstå det. Kanske för att det låter så himla tramsigt. Buhu, jag tycker inte om när det är stööökigt, och så finns det krig och incest.

– Jag vill inte trivas i stök, det tror jag bara att psyksjuka gör, jag vill inte må bra av ett skitigt hem. Men jag tror liksom inte att jag på dödsbädden kommer ångra att jag inte städade mer. Jag kommer ångra om jag lät småbarnsåren passera med ett SWISH bara för att jag var i ett annat rum och plockade prylar, förstår du?

Daniel nickar, men det är omöjligt att säga om han håller med. Kanske är han för mycket man för att förstå vad jag menar, tänker jag fördomsfullt och generaliserande och så får jag dåligt samvete för det också. Alla dessa tankar stör och jag tar i med hela mitt väsen för att det ska vara rensat i bollen.

Daniel berättar att det är jag som bestämmer över min egen hjärna. Detta har jag svårt att förstå och min hjärna vill inte riktigt låta mig ta in att det är jag som är chef. Jag har fullt upp med att bestämma över tre små barn och Joachim, ska jag alltså bestämma över mina tankar också?

Vi har suttit i nästan en och en halv timme och i rummet är det becksvart eftersom vi inte tände en lampa när vi började. Eftermiddagen har blivit till kväll där vi suttit och spikat upp mentala bilder på väggen, suddat ut dem, lämnat dem. Hittat nya bilder att hålla fast vid.

– Har förändringen skett, nu? frågar Daniel och jag vill vara en duktig flicka och svara ja.

Jag vet inte, har förändringen skett? Jag måste gå ut och sätta mig i en hög av pryttlar och prova.

"Det känns bättre, men det här måste sjunka in."

Hypnotisören går:

Är jag botad nu?

Det känns bättre. Det här måste sjunka in. Har jag blivit mindre hysterisk? Kan jag läsa en Bamse med mina barn utan att tänka att så fort jag har läst färdigt så ska jag göra det och det och det och det?

Jag tror det.

I barnens rum ligger det lego, pet shops, papperstussar och äppelskrutt från trädgården överallt. Kan jag stå ut med detta, kan jag leva och må bra av detta och framleva mina dagar i harmoni? Det känns overkligt.

Dagarna går och jag känner att jag inte mår psykiskt dåligt av stök och pryttlar och en sabla röra överallt. Inte så att jag blivit en skitgris, dammigt golv är inte okej, kanter i handfatet ger mig rest armhår. Men jag kan tagga ner. Jag kan säga till mig själv: ”Malin, vad gör det om hundra år?”

Jag  känner inte att pet shop-farmen som ligger där och där och där ropar på mig.

Jag kan bara vara en smula.

Jag kan läsa en Bamse i lugn och ro, trots att världen rasar ihop utanför.

Amen.

Note to self: Jag bestämmer över min hjärna. Inte tvärtom. Steg två: bestämma över Joachims hjärna. Men det är en annan historia, en annan hypnos?

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!