Dags att göra slut med mormor?

I Pluras kokbok "Provence?-?Kungsholmen -Koster” finns en skildring som får det att tåras i ögonen. Och det är när han beskriver sin mamma Magdas matlagning veckan innan jul. Allt hon stökar, hela dagarna, och sena kvällarna och sedan hur hon ställer de varma, ångande tungorna på rad för att svalna i ett kök med sneda skåp och fönstret på vädring. Och det är inte tungorna som får det att vattnas i munnen, det är omsorgen och det genuina. All tradition och kunskap. Den som alltid kallats ”förspilld kvinnokraft” men som plötsligt hyllas som egenskaper to die for, och en värld att längta efter.

Tryggheten, förklädena, maten, bullarna, knypplandet eller broderiet, trasmattorna, sylten, långkoken. Ibland tycks den moderna 70- och 80-talistens våta dröm vara just ingenting annat än att sitta på en pall i ett såpaskurat kök och äta rågkaka medan mormor rör i grytorna eller möjligen går ut på trappen och piskar mattor, eller för all del går ner till älven för att tvätta dem. 

Och nu alltså inte den lite modernare varianten av mormor, som Underbara Clara. Och inte de där drömmarna som går att köpa i varenda stor- och småstadsbutik och som packas i bruna papperspåsar och lindas med hampasnören. De där naturliga snörena som knyts kring allt från dinkellimpor till doftljus.

Nej, inte bara sakerna, mönstrena, kakorna. Utan det är den mer djupgående vurmen för, och suktandet efter, de där 50-talsidealen som idag tycks mer eftertraktade än de som våra mammor gick i bräschen för. Och som vi, deras döttrar, så småningom har haft förmånen att ta del av. Rätten till dagis (hette det då, förskola heter det nu), rätten till arbete och försörjning. Rätten att lämna de nykokta tungorna att svalna för all evig tid och värma en burk ravioli istället. Lämna de nykläckta barnen på dagis och gå till jobbet.

Och mappiesarna, 40-talisterna och tillika våra mammor, de hade inte kalopstiden då, och de har den inte nu. (Och skulle de ha  tiden går de på pedikyr istället, var så säker.)

De vill leva upp sina pengar. De vill boka in barnbarnen i almanackan varannan torsdag, och med barnbarnen vill de göra en aktivitet ihop, företrädesvis något som man löser biljett till. Allt medan deras döttrar får något kränkt i blicken, sluter ögonen och fantiserar om – mormor. Det är en orimlighet att drömma om, och börjar man syna drömmen så är den dessutom djupt orättvis.

Men längtan är sällan rationell, eller för den delen rättvis. För bortsett från det konkreta att det faktiskt går att tjäna pengar också på denna längtan (hampasnöre, dinkellimpor, doftljus) så betyder den ju något.

Undersökningar visar att det som småbarnsmammor oroar sig allra mest över är klimathot, hållbarhetsfrågor, pandemier, ekologin och ekonomisk kollaps. Inget man löser med sjutillhållarlås, eller ens med minutiös sopsortering. Men kanske dämpar man den, oron alltså, med just de här fantasierna. För hur löser man undergången när sopsorteringskärlen är fyllda till brädden, och under tiden man har hållit på med att fylla dem är det enda som har hänt följande: Jorden har fått ytterligare temperaturhöjning och Kyotoavtalet ligger kvar på sin plats och dammar i ett arkivskåp i just det, Kyoto.

Så vad är lösningen?

Kanske att med full kraft återupprätta mormor och vartenda kryddpepparkorn i hennes fondkok. Tänka med tacksamhet på allt hon orkade, allt hon fanns till hands för, allt hon valde bort för att finnas till för andra.

Och så kan vi börja älska våra egna mammor lite mer. Lyfta fram raviolins förträfflighet och almanackans. Hylla slarvstädandet och makramé som en form av handarbete.

De är värda det. För allt de har visat oss är möjligt. För allt de krängde, slet och – i gillestugornas mörker – med all säkerhet också grät. För allt de vågade, som ingen vågat före dem. Och allra mest gjorde de det för din skull.

Öppna en burk ravioli, bjud hem mamma, pussa på henne och säg tack!

Bildkälla stora bilden: http://joanne-seasonalhearthandhome.blogspot.se/2011/01/grandmas-apron.html