Carolina Gynning: "Bara bebisen inte blir som jag"

Vi lärde känna Carolina Gynning 2004, som den storbystade och provokativa sexbomben i Big brother. Kvinnan som kläckte ur sig oneliners som: ”Jag kan inte diska, jag har för stora bröst.”

Genom åren har vi gjort några intervjuer. Bland annat en intervju, som skulle göras i Stockholm ”men jag fick lust att dra till Ibiza”, så frågorna togs per telefon medan Carolina valsade runt på ett slags 24–7-party. En annan gång, i samband med att hon och Carina Berg programledde Idol ramlade hon in i studion två timmar sent, i guldklänning, efter en rolig natt vilken hon ogenerat och detaljerat berättade om.

Ungefär så. 

Alltid lika svår att fånga. Alltid lika underhållande när man väl gör det. 

Att få till en intervju har inte varit lätt den här gången heller, men det beror inte på partyresor. Utan på att hon målar tavlor. Stora, kvinnliga och färgglada tavlor, med mycket svärta.

Välbesökt blogg

Hon håller på att färdigställa en utställning som hon ska ha i påsk med sin mamma Agneta på Ystad Saltsjöbad. Hon skriver också på nya romanen Vanessa – flickan i glaskupan, har tagit fram en glasserie till Cervera och skapar smycken till egna kollektionen Butterfly messenger. Och så har hon sin blogg, med 300?000 besökare i veckan, varav många är unga tjejer, som söker en förebild och ofta skriver till henne med gripande historier och vackra dikter. De vet att hon har sett och testat det mesta. Att hon fattar. 

Vi bestämmer träff i Gynnings studio, hennes nuvarande universum. Och när vi väl ses där märker man direkt att något har förändrats.

– Men hej, vad roligt att se dig. Hur är det? Jag har köpt med mig juice och muffins. Vill du ha, frågar hon. 

Hon har en ny aura omkring sig. Ett lugn. Som om bitar har fallit på plats.

– Jo, men det stämmer. Jag känner mig tryggare och lyckligare än någonsin.

Väntar en liten flicka

Hon berättar om sin vardag där hon går till jobbet i studion, gärna pysslar hemma i lägenheten och ofta har maten klar när sambon Alexander kommer hem från jobbet. 

– Eftersom jag är så rörig i mitt huvud, en typisk, splittrad konstnärssjäl, så behöver jag ordning och reda i mitt liv; både i relationen och vardagen, annars funkar jag inte. Man kan tycka att det tog lång tid för mig att upptäcka det här. Ja, det var egentligen först för knappt två år sedan som jag kände att ”wow, nu vet jag hur jag ska leva för att må riktigt bra”, säger hon och smeker kärleksfullt sin runda mage.

För ja, om det tidigare var brösten, så putar det nu på ett helt annat håll. En liten flicka ligger i Carolinas mage och gror, i väntan på sin entré i början av juni.

– En man här ute på gården sa att ”först kommer magen, sedan kommer du” och så är det. Jag börjar bli riktigt stor nu. Jag undrar var det här ska sluta, haha. Tidigare hade jag nog tyckt att det var jobbigt, men nu tycker jag att det är skit samma och mumsar muffins. Nu för tiden blir jag alldeles nervös när jag ser trådsmala tjejer i Top model noja över sin vikt. Men vad kan jag säga, jag har också vandrat den vägen.

"Jag var en rebell"

Ja, Carolinas väg har varit ganska lång och hon sticker inte under stol med att hon periodvis har varit ”helt ur balans”.

– På den tiden respekterade jag inte mig själv. Jag tyckte inte att jag var bra på så mycket. Som söt tjej är det lätt att man fastnar i att bry sig om det yttre, men det blir lätt så jäkla fel, konstaterar hon. 

Hon berättar om sin rastlöshet, om hur hon alltid ville vidare.

– Jag var en rebell och ville ta allt till sin yttersta gräns, oavsett om det gällde sex eller party. Jag trivdes aldrig någon längre tid på en plats eller i en relation och bytte ofta vänner. Ingenting i mitt liv var konstant. Nu är det helt annorlunda. Nu flyr jag inte längre, utan stannar kvar. Jag vågar möta både vardagen och mina känslor. Jag bildar ju till och med en familj. Det är stort för mig, säger hon och dricker lite 7–Eleven-kaffe. 

Det är inte så att hon har slutat gilla kickar, men nu utmanar hon sig själv på helt andra sätt; i det kreativa jobbet. 

– Visst kan man söka kickar i att fly. Det funkar. Första tiden på en ny plats med nya människor är jävligt kul. Men till slut blir den typen av liv väldigt ensamt. Jag är glad över att jag hittade kraften att stanna. Det finns en massa själar som inte gör det, som måste söka i flera liv för att bli stabilare människor. För ja, jag tror på pånyttfödelse och att jag är en gammal själ som skulle hitta lugnet i detta liv, säger hon.

Har träffat sin drömman

Förutom år av terapi, där hon har synat sig själv i minsta söm, stavas anledningen till Carolinas nya trygghet och livsförändring Alexander Lydecker. 

– Han är en stor del av lugnet. Han är min ordningsman nummer ett. 

Paret träffades när Carolina hade en fest på Story Hotel i Stockholm, och en polare till henne drog med sig Alexander dit. 

– Sedan har vi olika meningar om vem som hoppade på vem. Jag tycker att han raggade upp mig, men det tycker inte han. Alexander är mån om att det ska sägas att det var jag som raggade upp och nästan tvingade honom till en dejt. Och så kanske det var. Tycker jag att någon är söt, så är jag inte rädd för att gå fram till honom. 

Det är nästan två år sedan, och nu ska paret snart ha barn. 

– Det trodde man väl aldrig, säger hon och ler. 

Carolina beskriver sin sambo som en ambitiös och sportig kille. Han jobbar som försäljningschef på Kvällspressen Impact, som säljer annonspaket till kvällstidningar, och har varit elitspelare i innebandylaget Balrog. 

– För idrottare är det viktigt med träning, att äta och leva rätt. Han har disciplin, ordning och reda, och allt det där sunda har smittat av sig på mig, vilket är perfekt. Nu när jag är gravid skiter jag lite i träningen, men annars är vi aktiva tillsammans. Jag älskar att ha en partner som jag kan springa en mil med på söndagmorgnar. Mitt liv handlar absolut inte om att festa längre.

"Jag älskade inte mig själv"

Hon pratar om sin relation i termer av ”ren” och ”enkel”, vilket också känns nytt. Hennes tidigare relationer har inte direkt varit konfliktfria. Men har hon haft otur i kärlek? Dragits till fel män? Inte varit redo för en relation? 

– Jag har funderat på det där, det måste ha varit en kombination av allt möjligt. Jag attraherades av lite ”farliga” typer, eller män med rätt så mycket i bagaget. Jag tyckte att de var spännande personligheter, vilket de ofta är. Men det intressanta kan lätt slå över åt ett annat håll, vilket är farligt. Nu däremot känner jag att jag har valt något ljust. Jag har valt en ljus framtid. Så är det i livet; man väljer själv. 

Carolina tror att hennes nuvarande relation skiljer sig från tidigare, delvis beroende på Alexander, delvis på henne själv. Och man märker på henne att det här känns jobbigt att prata om, men hon vet att det finns fler tjejer där ute som söker, så...

– Eftersom jag inte älskade mig själv, så lät jag mig alldeles för ofta utnyttjas och köras över. Och det gällde inte bara i kärleksrelationer utan generellt. Jag lät folk kliva över gränser och komma mig för nära för jag hade inte integriteten, filtret, stoppet. Nu däremot har jag min privata sfär, min kärna, och där kommer bara väl valda människor in. Det är jätteskönt. 

Hur är du att leva med idag? 

– Jag får ofta höra att jag är en jättebra flickvän, som fixar hemma, lagar mat och styr upp. Ja, jag är nog en ganska snäll och generös flickvän. Fast visst har jag sidor som min man stör sig på också, som jag jobbar med. 

Som vad då?

– Jag kan vara lite egotrippad och gillar att få min vilja igenom, vilket kan vara irriterande, säger hon och ler.

Drabbades av missfall

Barnet som nu ligger i hennes mage var efterlängtat. Hon har i omgångar sagt att barn och familj nog inte är för henne, men berättar nu att hon egentligen har längtat efter barn sedan 20-årsåldern. 

– Det var tur att jag inte fick barn så tidigt, även om mitt liv då kanske hade tagit en helt annan väg. 

Men när hon träffade Alexander och kände att livet stämde och vardagen var skön kom känslan av att vilja bli mamma. Första försöket resulterade i ett missfall. 

– Det var skitjobbigt. Jag har ju hört skräckhistorier om kvinnor som får missfall på missfall. Jag försökte tänka positivt, men visst fanns det stunder då jag målade upp ett svart scenario, fick panikkänslor och tog gravtest på gravtest. 

Nu kan hon känna att det som skedde blev rätt: Hon skulle i samma veva spela in filmen Blondie (premiär i september), om tre systrar som i vuxen ålder flyttar hem till sin mamma. 

– Med tanke på hur dåligt jag mådde i början av den här graviditeten hade jag nog inte klarat av att spela in filmen. Rollen var också jobbig att göra, då den låg nära mitt tidigare liv. ”Fan, ska jag palla att blondera håret och gå tillbaka till tjejen som alltid är utanför?” Ja, det tog kraft, men var också nyttigt. Jag fick på något sätt göra upp med den tiden och sedan lämna den bakom mig. Och som tur var var produktionen som ett bomullshav av varma, kärleksfulla människor, så jag fixade det.

"Fylld av positiv energi"

Och bara några veckor efter att slutscenen spelats in upptäckte Carolina att hon var gravid igen. Det var lycka blandat med illamående. 

– Det sägs ju att om man får en tjej så mår man sämre, vilket stämmer väl in på mig. Jag spydde konstant i tre månader. Det var helt sinnessjukt. Min sambo blev så trött på mig att han till slut sa att ”du kan väl i alla fall stänga dörren till toan när du spyr”. Men sedan gick det över, från en dag till en annan, och nu mår jag istället oerhört bra. Jag är fylld av positiv energi! 

Hon är full av drömmar också. Drömmar om familjen Gynning-Lydecker. 

– Jag har en väldigt romantisk bild av familjen och mamma-pappa-barn-livet. Och jag längtar efter saker som fredagsmys i soffan. Att få vara tillsammans med dem man älskar, bara det är viktigt för mig nu för tiden.

Man undrar ändå hur det är för en tidigare så flyktig människa att slå ner pålarna och skaffa barn. För hur man än vänder och vrider på det så är ett barn en bromskloss.

– Självklart kommer barnet att förändra mitt liv, med tanke på att jag tidigare har stuckit iväg närhelst jag har känt för det. Men samtidigt har jag saknat något i mitt liv, vilket jag tror är den här fasta punkten som jag och Alexander nu bygger upp. Visst kan jag fortfarande älska att få gå på en gala och känna mig som en prinsessa, men för det mesta vill jag vara hemma och mysa. Dessutom har jag ju väninnor med barn som ändå flaxar runt. De har visserligen inte oändligt många barn, utan kanske två, men ändå… Nej, jag känner ingen stress över det där, säger hon och berättar att hon tänker vara mammaledig i minst ett år, sedan får hon se.

Tänk om din dotter blir lika rebellisk och gränslös som du var när du var ung. Vad gör du då? 

– Tanken har slagit mig. ”Bara inte min dotter blir likadan.” Oh, herregud! Då måste jag spärra in henne. Eller så får jag följa med till Ibiza. Jag, eller min mamma, som en gammal hippie, säger hon och lägger av ett karaktäristiskt Gynning-garv. 

Chansen finns ju också att flickan tvärtom blir en lugn typ, och det är vad Carolina hoppas på. 

– Men någon sa att man får det man förtjänar, och det är det jag är rädd för, skojar hon. 

Hur många barn vill du ha? 

– Jag tror inte att jag vill ha fler än två, men vi får se... Alexander säger att jag måste föda barn tills vi får en son haha. Fast det ordnar sig nog, för jag har fått för mig att nästa barn blir en kille.

 

Vad vill du bli för typ av mamma? 

– Jag vill ju bli en sådan som andra barn säger ”fan, vad din mamma är cool” om. Det är min dröm, men det blir ju nästan aldrig så som man har tänkt sig. Jag blir nog ingen perfekt mamma, men jag kommer att göra så gott jag kan. Och jag är en väldigt kärleksfull person, så den biten klarar jag av. Det är jag säker på.