Behövs pappor?

Vad gör man om man vill ha barn, men inte har någon partner? Om den biologiska klockan tickar och sambon inte känns rätt? Är det rätt att skaffa barn på egen hand? Var med och debattera!

Lilla Ylvas pappa är en anonym spermadonator i Danmark. Marie-Helena hade längtat så mycket efter barn att hon inte ville vänta på den rätte. 

 – För mig behöver inte kärnfamiljen vara mamma, pappa, barn. Mamma och barn går lika bra.

Marie-Helena Dahlberg har alltid varit mamma. Även innan hon fick barn. Märkligt kan tyckas, men när hon själv säger det låter det självklart. Som om barn varit ett behov hos henne, som att att äta och sova. Första gången hon kände riktigt starkt att hon ville ha barn var hon sexton och gick på högstadiet, men det dröjde åtta år innan hon förverkligade sin dröm – utan en man. 

 – Jag behöver ingen, jag har ju Ylva som puttar bort mig från sängen om nätterna!

 Just nu ligger Ylva, fem månader, på golvet och skrattar åt mamma som sjunger om en imsig vimsig spindel med hela kroppen.

 

Marie-Helena
fick för fyra år sedan höra talas om att Stork Klinik i Köpenhamn inseminerar även ensamstående kvinnor (klinikens namn anspelar inte på att storken kommer med barnet, utan på dess grundare Nina Stork). Hon blev alldeles varm i kroppen. Drömmen om ett barn fanns inom räckhåll. Hon skulle inte vänta på någon man, bestämde hon. Det verkade så mycket lättare att kunna bestämma allt själv. Men när hon ringde kliniken för att höra sig för förbyttes värmen till en kall klump i magen. 

 – Läkarna tyckte att jag var alldeles för ung: 22 år, nej, det vore oetiskt att ta in mig. De jämförde mig med en psykiskt sjuk människa och sa att de inte skulle inseminera ”en sådan”. Men en vecka senare ringde de och sa att jag var välkommen ner i alla fall. Då hade de tänkt klart.

 Det enda hon behövde göra var att jobba på som vanligt i någon månad till, men leva snålt. Lönen som redovisningsassistent var inte skyhög, men den skulle räcka. Hon sparade till en behandling i taget men räknade inte med att bli gravid på första försöket, för det visste hon var ovanligt. 8?000 kronor räckte till en ”dos” – tåg ner, spermier där och tåg hem.

 – Jag kunde åka på sista-minuten eftersom jag är under 26 år, så där sparade jag en slant. Det blev lite tajt med ekonomin just då, för jag höll på att ta körkort samtidigt.

 Marie-Helena fick sin första insemination i oktober 2007. Men gravid blev hon inte förrän i maj 2008, femte gången gillt. Hon hade inte berättat om resorna söderöver för sina föräldrar. Hon ville inte höra deras åsikter. Det här skulle hon klara själv, det var ju hela poängen. Hon hade egen bostad sedan gymnasiestarten flera år innan, så det var inte svårt att hålla bebisplanerna hemliga. Fast kompisarna kunde hon inte hålla utanför. Alla som hon umgicks med visste om hennes drömmar om barn, och vad hon planerade.

 – När jag väl fått en tid gick det fort. Och klinken låg nära tågstationen, Hovedbangården, så det gick väldigt smidigt faktiskt. Ett par gånger passade jag på att hälsa på en kompis i Malmö efteråt och sov där, annars var det bara att åka hem direkt och köpa graviditetstest.

 Hon tog inga bilder på kliniken, men beskriver den ungefär som ett kontor på ett mindre företag.

 – Det var litet och lugnt. Och det fanns frukt och vattenflaskor som man fick ta gratis. Personalen var trevlig och pratade gärna, om man själv tog initiativet. Det var snabbt avklarat. Även om jag var där ensam så kände jag mig inte ensam. Snarare förväntansfull. Jag hade klarat av alla tester för olika könssjukdomar, för det får man inte ha någon. Och efteråt hade jag oftast något kul inbokat. Sista gången, när jag blev gravid med Ylva, drog jag direkt till Siestafestivalen i Hässleholm.

 Först när hon märkte att hon äntligen var gravid, berättade hon för både sin mamma och sin pappa.

 – Pappa blev glad direkt, men mamma var skeptiskt. ”Hur ska du klara det här nu då?” undrade hon. ”Och hur ska du kunna plugga?” Men dagen efter hade hon köpt barnkläder och nu ringer hon varje dag och frågar hur det går.

 Marie-Helena tycker att assisterad befruktning för ensamma kvinnor borde vara lagligt i Sverige också. Om inte Kristdemokraterna satte sig på tvären skulle det vara det, menar hon. Hon tror att lagen kommer att ändras snart och tycker att det är skönt att vara ensam mamma. Hon ser sig inte alls som ung heller, snarare väldigt vuxen för att just ha blivit förstagångsmamma. 

 Varför drömde hon om barn redan på högstadiet? Det vet hon inte. Inte heller varför hon vill ha så många barn. Nio stycken, eller åtminstone minst fyra om hon måste klara sig på en lön. Marie-Helena växte upp ensam med sin mamma och lillebror i Luleå. Hon träffade sin pappa, men saknade aldrig hans närvaro i huset. Däremot tyckte hon alltid att de var för få därhemma.

 – Om folk tycker att det är konstigt att jag vill skaffa barn utan en man, så beror nog det mest på deras föreställning om kärnfamiljen. För mig är kärnfamiljen inte mamma, pappa, barn. Den kan lika gärna vara mamma och barn. Flera barn.

 Marie-Helena är styrelseledamot i Miljöpartiet, brinner för HBT-frågor och jobbar mot diskriminering. Politiken är viktig för henne, hon har alltid siktat på att sitta med i styrelser och bli bäst på allt. Dessutom vill hon gärna bli läkare och försöker nu läsa på komvux. Hon har inte riktigt bestämt sig än, sjuksköterska lockar också. Planen är att söka in på läkarprogrammet när Ylva börjar på dagis. Men det inte är hela världen om hon inte klarar det. Inte längre.

 – Ylva har gjort mig lugnare. Vad gäller politiken så tänker jag nu att ”Äh, de får klara sig själva!” Och kemin och matten på komvux går trögt. Ylva är vaken hela dagarna, så jag hinner inte läsa.

 Med Marie-Helena ställs alla förutfattade meningar på ända. Hon är ung och bor ensam med en bebis i Stockholmsförorten Rinkeby, där många hus har galler för fönstren och är helt nedklottrade. Men hon har planerat sin tillvaro och mår som en prinsessa.

 – Jag gillar Rinkeby, säger hon. Där finns mycket fint också och det är alltid folk ute. Om jag går hem på kvällen sitter det alltid några farbröder ute och röker på torget. Det gör mig trygg. Och förskolorna är bra, det är en otrolig blandning på barn. Jag har gärna Ylva på förskola här.

 Hennes planer sträcker sig flera år framåt, även om hon är öppen för överraskningar längs vägen. 

 – Dyker det upp en man är han välkommen. Eller kanske en annan ensamstående mamma att bo med. I vilket fall så flyttar vi tillbaka till Norrbotten om några år. Jag vill inte ha Ylva på skola här i Stockholm. Hon ska kunna gå till skolan själv, cykla till kompisar och gå på stan när hon är tio. Som jag kunde. 

 Först utbildning, men Marie-Helena tror att hon kommer åka tillbaka till Stork Klinik ungefär när Ylva ska börja skolan. Minst en insemination till tror hon att det blir. Fler, om hon inte hittar någon man att bli förälder tillsammans med. Vi tittar på Ylva och jag undrar vem hon är lik. Sin mormor får jag veta. 

 Marie-Helena funderar inte alls på hur Ylvas biologiska pappa ser ut.

 – Ser jag drag hos henne som jag inte känner igen betyder ju inte det att hon är lik honom. Alla barn ser ju inte ut som sina föräldrar. Jag fick välja utseende på spermadonatorn om jag ville, men det kändes jättekonstigt. Som att skräddarsy ett barn, liksom. Jag valde ingenting och det blev en medellång, blond man med gröna ögon. Det är allt jag vet. Fast nästa gång ska jag välja en man efter Ylvas utseende. ?

Debattera i Damrummet!

Läs mer

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 6 nr av amelia - få rengöringsborste och hudvård. Läs mer!