Ann Söderlund: "Var knulleriet bättre förr?"

Är gäst hos Aschberg radio 1. Han vill prata relationer och samliv. Vi pratar om min bok ”Men vi knullar ju ändå inte” och jag försöker förklara min tes. Japp, att det gökades mer förr om åren. Visst, folk kanske hade rallypolisonger, dålig andedräkt, fuktiga torp och skitiga tånaglar; men det var riktiga människor av kött och blod. Man såg glädjen, förväntningarna, sorgen, rastlösheten i deras ansikten, ty detta var för botoxens tid, (det fanns till och med dom som var gråhåriga, hemska tanke!)

Tror inte att någon tittade snett om tuttarna var lite trötta efter barnamning. Eller att man rynkade näsan när det blev tydligt att man inte precis varit och vaxat muttan i Brasilien.

Säger väl sig självt att det var lättare att komma i stämning när det inte fanns så jävla många krav på hur man skulle se ut eller hur golven var såpade i vardagsrummet.

Aschberg grymtar, säger några hemsnickrade snuskord och verkar hålla med. Om min tes. Hans stencoola och smarta producent Shabnam nickar igenkännande.

”Japp, då var det dags att ta några samtal”, säger Aschberg och Jerry förklarar att han hade en tjej en gång som behandlade honom dåligt. Tommy ringer in och håller inte alls med. Nu är det så mycket lättare att träffa någon, som på nätet, att det borde vara tvärtom. Ja, att det gökas mer nu när utbudet är större och chanserna tätare.

Det tjattras så det står härliga till och så säger Robban att han har läst att man på medeltiden träffade lika många människor under ett helt liv som man gör på en enda dag nu. Och jag skrattar till, men när innebörden sakta sjunker in så blir ju tanken alldeles hisnande. Ja, att vi med våra stenåldershjärnor och tafatta förmåga att ta in mer än en människa i taget, utsätts för denna press. Varje dag. Året runt.

Birgitta ringer in och säger att jag inte får säga fula ord som knulla. Hon ringer Aschberg flera gånger varje dag. Många gör det. Människor som ingen ser. Ingen pratar med.

Kanske är jag naiv, kanske var det inte bättre förr. Vare sig knulleriet eller något annat, men det känns som att vi kände oss mindre ensamma. Kanske lite mer uppskattade för vilka vi var.

Det tänker jag på när jag går in i hissen och skymtar en granne i porten. Fort, fort, tryck på knappen så vi slipper prata.

Så ändrar jag mig och väntar in den unga killen med pizzakartongerna. ”Hej, hej, vilken våning bor du på?” ”På femman”. ”Jaha”.

Nu är vi på tvåan. Jag går ut genom dörren. ”Hej då”. Han ler och jag har ingen aning om vad han heter. Sätter på radion i köket och får höra att det är väldigt få föräldrar som vet att deras barn skär sig. Vilken sorglig värld det har blivit. Kanske hjälper det att knulla?