Ann Söderlund: "Plötsligt sker det ett kärleksmirakel"
Kärleken är ett mirakel. Men det behöver inte vara sådär storsvulstigt som Ranelid säger i sin kärlekspredikan. Om man ger det lite tålamod och låter kärleken ha sin gång - då sker mirakel. I allafall enligt amelias krönikör Ann Söderlund.
Jag är ute med en gammal vän och motar vardagen med ett glas porlande dryck. Glada, lie vårrusiga människor har släppt tvättknappen, livskriserna och semesterplanerna för några timmar och stället är en enda gryta av puttrande förväntan. Utanför väntar fåglarna på våren, men för min kompis verkar det som att sommaren har kommit för länge sedan.
Jag påpekar att hon ser ut som en påsklilja. Det är något med kläderna, hållningen och sättet hon inte flackar det minsta med blicken (för att scanna av stället och möjligheterna). När jag frågar hur hon har det hemma så börjar hon skratta och knixa med skrattgroparna.
- Det är helt otroligt, men jag och P har aldrig haft det bättre! Helt ärligt vet jag inte vad det beror på, men vi har en nytänding och vet du vad? Han friade i lördags! Och så det där Marilyn-leendet.
Jag granskar henne och tänker att alla dessa år av trögflytande passion mellan min vän och hennes kille - och så nu det här. Två nyförälskade kaniner som inte verkar ha en tanke på att lämna den gemensamma vardagen för en y grönare vardag med någon annan. Min kompis tar en rejäl klunk och fortsätter.
-Vi har börjat berätta saker för varandra som jag vi inte ens gjorde när vi var nyktra och nästa vecka ska vi på knullhelg i Katrineholm!
Efter all denna relationstorka som hon har beklagat sig om och så nu sitter jag med stort leende och lyssnar på en historia om en nyförälskelse som heter duga. Klart att jag kräver en förklaring. Min kompis försöker sig på en analytisk relationsteori.
- Alltså, huset är färdigrenoverat, barnen är större och jag har sagt ifrån på jobbet, så nu ska jag få en ny tjänst och plötsligt känns det kul att gå upp på morgnarna igen. Äsch, det är väl bara en blandning av allt möjligt, berättar hon och skimrar så där igen att jag känner mig som Ida-Maria från Arfliden.
Så förflyter någon timme eller två och precis när jag ska skynda hem till mannen i tv-soffan så tittar min gamla vän på mig.
-Vet du vad jag har gjort idag? Jag har beställt fyra nya klänningar på nätet. Specialsydda, så jävla snygga och sexiga, haha!
Så ler jag härligt avundsjukt och struttar ut i den knoppande vårnatten. Så tänker jag på Ranelid och hans kärlekspredikan och det inte behöver vara så storsvulstigt eller brunbränt som han vill göra det till.
Det är bara det att ibland, om man har lite tålamod med allt det där som ibland bara måste få ha sin gång - så sker det mirakel. Kärleksmirakel. Tror jag ska hem till min älskling och predika lite själv.