Ann Söderlund: "Danny Saucedo – vi älskar dig"!
När februari är som gråast gäller det att se de små sakerna i vardagen. När amelias krönikör Ann Söderlund blir starstrucked i matbutiken får plötsligt vintern ett helt nytt skimmer kring sig.
Det är en snorig dag. Liksom inklädd i grå filt och vadmal. Femåringen är dagistrött och vill inte alls gå in i matbutiken och köpa mjölk. ”Bara om jag får en glass.” Det blir en grön Piggelin. Gud, jag blir nästan bländad av färgen. Ett tag funderar jag på att straffa hela den här aptrista månaden med att äta grå gröt till middag.
Grått, grått, grått. Jag hatar februari. Vissa påstår att nu finns det ”hopp” och hostar något om att de har spanat in första vårtecknet och yada yada. Det enda tecken som finns är tecken på irritation när ingen vill gå upp på morgnarna eller när ungarna drar in ett sandtag grus i hallen varje dag. Dessutom är jag blekfet naken. Min man också. Tur att det är så mörkt ute när vi går och lägger oss, så vi slipper se varandras yllekalsonger.
Vad nu? Det är en liten vätte som verkar upprymd vid fruktdisken.
- Mamma, mamma, är inte det där Danny?
Jag vänder mig om utan större entusiasm. Och där står han brun som en pepparkaka i sina coola boots och sockervattenlugg och plockar gröna äpplen. Så plötsligt är det som i den där Vicks-reklamen när man tar en halstablett och det blir som ett dammsugarsug gånger en miljon i munnen.
- Ja älskling, det är Danny.
Femåringen är i idolchock. Hans långfinger har frusit fast i munnen. Ögonen har slutat blinka. Det här är för alienutomkroppsligt för att vara sant.
- Men är det verkligen In the house, på riktigt?
Det är det ju. Och vi tar bild och pratar och skämtar och lovar att kolla på Melodifestivalen.
När Idolen måste gå så smyger vi efter (av helt olika anledningar) och låtsas att vi behöver handla precis det som Danny behöver handla. Vi kommer överens om att det är underbart med gråa torsdagar när man är starstrucked (av helt olika anledningar). Så går vi hem till våfflorna och brorsorna och februari blir snart mars och sen är det ju så gott som vår. Och även om jag glor och glor så hittar jag inga likheter mellan han som jag bor med och killen i affären.
Men allt det där är ju bara i-landsproblem och gäller att se dom små sakerna i vardagen. Eller hur…
