Alexandra Pascalidou: "Jag har aldrig lutat mig mot en man"
Trots sina blotta 160 cm är det få som kan ta ton och plats likt Alexandra Pascalidou. Hon gör det i syfte att kämpa för jämlikhet, öppenhet och demokrati. Men det har inte alltid varit lätt. Här berättar hon om sin bräckliga självkänsla, sina rädslor och hur hon har vänt motgångar till kraft.
”Du gör skillnad.” ”Fan, vad grym du är.” ”Fortsätt fajtas, kompis.” Man behöver inte stå många minuter med Alexandra Pascalidou på Plattan i Stockholm innan ett tiotal personer har kommit fram och gett henne beröm. Tanter med broddar. Coola killen från förorten. Och tjejen som identifierar sig med Alexandra. Och alla får de skratt, skämt, kramar och pepp tillbaka.
– Egentligen är det intressant, för det jag har gjort hela mitt liv, det jag har byggt min karriär på är att säga självklarheter. Jag har rabblat FN:s deklaration om mänskliga rättigheter sedan dag ett i mitt liv. Tjatat om att alla har rätt till sin kultur och sitt språk, rätt att bli lika behandlade, säger Alexandra. Hon kan se det som självklarheter, men i realiteten har hon varit en banbrytare i integrationsdebatten.
”Den dagen rasister, nazister och sexister börjar gilla mig har jag gjort något allvarligt fel”
På 90-talet, när hon började jobba med tv-programmet Mosaik, var hon den första programledaren i SVT att ge de invandrartäta förorterna ett ansikte. Hon har kommit långt sedan dess: 2015 valdes Alexandra till Årets Europé och nominerades förra året till Svenska journalistpriset för sin dokumentärserie Vi kallas tiggare, där hon mötte dem som lever på våra gator. Och nu har hon skrivit en pjäs för Göteborgs stadsteater, som tar upp dagens kriser och diskuterar termer som demokrati och människovärde – på ett lika hjärtskärande som humoristiskt sätt. Visst finns det de som blir provocerade av att Alexandra tar sig rätten att ta ton – så pass att hon för två år sedan tog en time out från P1 på grund av hot. Men ännu fler uppskattar det hon så outtröttligt gör: Ryter i och säger ifrån. Står upp för de fattiga och utsatta. För dem som lever på samhällets skuggsida. Hon ger en röst åt dem som själva inte blir lyssnade på. Och hon åker inte till avlägsna platser för att hitta de här människorna. Nej, hon hittar dem några kvarter ifrån där du och jag bor. I betongen. Eller i pappkartongen på gatan i city.
– Jag såg en kvinna som satt i en svart sopsäck på gatan häromdagen, och tänkte att det är så vi behandlar dem. Som skräp.
Hur gör du själv? Ger du pengar till tiggare?
– Ibland, ibland inte. Det är en komplicerad fråga. Jag tror det viktigaste är att respektera dessa människors värdighet. Att se och prata med dem, ge lite kläder och uppmuntra deras arbete genom att köpa sådant de har tillverkat och säljer, exempelvis en slev.
Lika behandling och lika rätt, är viktiga tankar för Alexandra. Känslan och engagemanget går ända in i hennes eget hjärtas sår. För hon känner utanförskapet väl. Hon har själv tillhört ”de andra”. Hennes föräldrar flyttade till Sverige efter den grekiska militärdiktaturen, och hon var fem år när hon kom till Rinkeby.
– Det var så rent och vackert här. Vi kunde ta varma bad helt gratis, och fick persikor på burk. Men livet var därmed inte enkelt. Hennes föräldrar arbetade som städare och hade ofta flera jobb för att kunna försörja sig. Så Alexandra lämnades redan som sjuåring att ta hand om sin yngre syster.
– Jag minns en gång när vi gick igenom en park på väg till dagis. En man i blåställ kom fram och sa ”vet du vad det här är?”, och drog fram sin snopp. Jag hade aldrig sett en snopp i hela mitt liv och blev livrädd. Jag såg en kvinna lite längre fram och började skrika ”mamma”, för att låtsas att hon var min mamma. Hon vände sig om, men fortsatte sedan gå. Jag hade stannat. Den dagen grundades känslan att alla barn är allas ansvar.
På vilka sätt har det här med att du så tidigt tvingades ta ansvar påverkat dig i vuxen ålder?
– Det finns fördelar och nackdelar med allt. Jag har blivit en ansvarstagande person. Samtidigt sitter övergivenheten i mig som en tatuering. Rent logiskt förstår jag att mamma var tvungen att lämna mig hos mormor medan hon arbetade i en garnfabrik ett par timmar bort, och att hon senare gav mig stort ansvar. Hon hade inga val. Men jag var så liten… Jag vågar inte ens låta min åttaåriga dotter gå över vägen själv. Det var inte mammas val, men känslomässigt fick jag inte tillräckligt. Jag hade behövt mer tid och kärlek.
Samtidigt vill hon framhålla att hennes mamma har varit en hjälte, en självuppoffrande kvinna som gjort allt för sina barn. Utan henne hade Alexandra inte stått här idag.
– Känslan av att bli bortvald förstärktes ju också av att jag växte upp bland människor som var fattiga och utslagna. Stigmatiserade. Vi var alltid ”de andra”, alltid värstingarna. Hur mycket vi än kämpade så dög vi aldrig.
Hon fick känna på det redan när hon under en period gick på fritids och kallades svartskalle och grekstek. Hon fick nog, och spolade ner mobbarnas mössor i toaletten. Sedan var hon inte välkommen mer.
– När jag var 16 år och skulle söka jobb på ett opinionsföretag, sa chefen ”vi anställer inte tjuvaktiga Rinkebybarn”. Man satt alltid på de anklagades bänk. Eller som när jag kom över biljetter till Finlandsfärjan, ”åk 4 betala för 2”, och bjöd mamma och mina två systrar på världens lyxigaste resa. Vi var SÅ imponerade av det dignande buffé bordet. Men när vi stod och väntade vid hissen kom det ut två svenska herrar, som direkt när de såg oss sa ”jävla svartskallar”. Och hur mycket antirasist jag än var, blev jag helt stum. Orden gick rakt in i hjärtat … Och jag skämdes för att jag utsatte min familj för det här. Jag tänkte att jag borde ha låtit dem stanna i Rinkeby, för där slapp de hånas på det här sättet.
”Jag har installerat larm, gallerdörrar och är ofta livrädd”
Men Alexandra är en kämpe, som har omvandlat dessa händelser till energi.
– En av mina största drivkrafter är att hämnas, men mer i bemärkelsen att ta revansch än att vara elak. Jag har velat motbevisa dem som räknade ut mig. Och hon har insett att man kan förvandla smuts till guld. Även sina sår och trauman har hon nytta av idag.
– Min fattigdom är min största rikedom. Det kan låta som en paradox, men alla sår jag bär med mig gör att jag inte fjärmar mig från människor. Jag kan relatera till det mesta, oavsett om det handlar om missbruk eller dysfunktionalitet. Och jag tror man ska använda sina trauman, se dem som en gåva, läxa och förmån. Det låter fint, men vad innebär det i praktiken?
– Jag har en bräcklig självkänsla och gick i terapi ett tag, men mindervärdeskomplexet och känslan av att aldrig duga sitter så djupt rotade att man inte blir av med dem genom några samtal. Dessutom kan jag tröttna på navelskådandet och den här egoistiska eran vi lever i, där man sitter i terapisoffan och är upprörd över några örfilar och motgångar – medan barn på flykt drunknar i Medelhavet!? Ärligt talat, jag känner att det är slöseri med tid och pengar. Så vad ska man göra istället? – Blicka framåt. Du kan inte förändra din historia, men du kan hjälpa barn som befinner sig i liknande skitsituationer idag. Det gynnar både dem och dig själv. Det är den bästa terapin. Jag inspirationsföreläser ofta och coachar folk, och när man stärker andra, så går man själv till slut på att man är starkare än man verkligen är. Så mitt bästa knep för att bygga upp självförtroende har varit att stärka andra. Jag har arbetat med kvinnojourer ideellt, och det har varit ett sätt att bearbeta våldet jag växte upp med.
– Jag kan lätt nosa mig till människor som har en bräcklighet. Och jag är bra på att lyfta och stärka andra, för jag vet vad sådana som jag behöver.
Alexandra började ta ton tidigt. När folk slogs på skolrasterna gick hon emellan, fast att hon var en tunn liten typ. Och hon anmälde killar som kallade tjejer för hora.
– Sedan vågade jag inte gå till skolan av rädsla för att få stryk av killarna jag hade utpekat. Till slut kom jag på att om jag kliver in genom fönstret till lärarrummet kommer lärarna att skydda mig. Hon engagerade sig tidigt i olika invandrarföreningar, vilket la grunden för hennes förmåga att få människor att lyssna.
– Egentligen är jag ganska blyg. Om du bjöd in mig på fika så skulle jag bli nervös. Och om någon flirtar med mig – då dör jag! Men man förändrar inte världen med blyghet.
– Att jag är så bra på att ta ton handlar om att det aldrig fanns tid för sådana som jag att få tala. Som ung fick jag slåss för att göra min röst hörd. Både hemma, där jag skrev små lappar till min mamma och la på huvudkudden, som hon knappt hade tid att svara på. Men även i invandrarföreningarnas styrelser, där gubbarna tog rökpaus när jag skulle prata. De tyckte att mina ämnen, kvinnor och ungdomar, var sekundära, så jag var tvungen att skärpa mig retoriskt för att få dem att sitta kvar. Även senare i livet har hon fått kämpa för att få respekt, och hon har ofta haft känslan av att vara kvinnan och invandraren de släppte in för att snygga till statistiken.
"Det var en mardröm att separera från Melinas pappa"
– Men jag minns en insändare i en tidning där någon skrev ”Sverige tog in en svartskalle i tv-rutan och ni trodde att ni skulle få en servil liten tjej som smekte era öron och sa det ni ville höra. Men vilken blåsning, ni fick Alexandra, som ryter ifrån, river och rafsar på ytan!”. Det var så skönt att läsa, för jag är inte här för att behaga eller tjäna andras syften.
Men allt har ett pris. Det här med näthat är egentligen inget nytt för Alexandra. Hon har blivit kallad smutsig slyna, jävla jude/zigenare/muslimsk hora och grekisk parasit och har blivit hotad till livet sedan den dag hon först visade sig i tv-rutan.
Hur känner du inför hoten?
– Ibland känner jag ”vad har jag gjort för att förtjäna det här?”. Men sedan tänker jag att jag måste ha gjort något jädrigt bra. Den dagen rasister, nazister och sexister börjar gilla mig har jag gjort något allvarligt fel. Deras reaktion är ett kvitto på att jag gör något rätt.
Därmed inte sagt att hon inte också känner rädsla. För det gör hon.
– Jag har installerat larm, gallerdörrar och är ofta livrädd. Och det är alltid jag som öppnar ytterdörren därhemma. Jag försöker hålla min dotter ifrån det här, försöker invagga henne i trygghet.
Det Alexandra har vunnit genom åren är en position där hon blir respekterad och lyssnad på, så att hon nu kan flytta fram positionerna för andra. Men även om hon ofta står där mitt i rampljuset och får uppmärksamhet, så känner hon sig innerst inne ganska ensam.
– Ensamheten är mitt livs soundtrack. Jag bär på en existentiell ensamhet. Dels har jag gjort en klassresa, som gör att jag inte riktigt hör hemma någonstans. Jag kan känna mig ensam i min familj, för att jag gjort andra saker än de som förväntades av mig. Och jag kan känna mig ensam i den nya värld jag klivit in i, där jag inte kan koderna på samma sätt som de som fick dem med modersmjölken.
– Sedan är jag ju ensam i livet också. Jag har aldrig lutat mig mot en man, och är fullkomligt misslyckad vad gäller att bilda kärnfamilj.
Känns det så?
– Ja, för jag är ju det enligt facit. Det var en mardröm att separera från Melinas pappa Johan, för jag ville så gärna ge mitt barn den där lyckliga kärnfamiljen jag själv alltid hade drömt om. Även i mina längre förhållanden har jag alltid burit med mig en inre övertygelse om att relationen kommer att krascha. Det här är väl en källa till oändlig psykoanalys… Jag är otroligt bra på att vara kär, men sedan går jag efter cirka tre år, och det var när jag var tre år som mamma lämnade mig hos mormor i en stad två timmar bort. Den korrelationen är enda riktigt värdefulla insikt jag kommit fram till efter några timmars terapi, skrattar hon.
Och hon har lyckats med det svåra: Att ge sin dotter en fin stjärnfamilj, där Alexandra och Melina firar jul, födelsedagar och annat ihop med pappa Johan och hans nya familj.
Vad har du och Melina för relation?
– Det har varit väldigt terapeutiskt för mig att få en dotter. Dessutom ser hon ut nästan exakt som jag gjorde som liten! Jag kan behandla henne på det sätt jag önskar att mina föräldrar hade haft möjlighet att göra med mig som barn. Jag öser kärlek över henne. Kanske överdoserar jag, för ibland säger hon ”gud, vad du överdriver morsan. Kan du sluta säga att jag är världens underverk”, skrattar Alexandra.
– Och jag som annars aldrig gråter, får tårar i ögonen när jag håller mina kärleksförklaringar till Melina.
Din dotter växer upp i en helt annan värld än du gjorde. I innerstaden, bland medelklass och kulturmänniskor. Hur ser du på det?
– Det är en svår balansgång. Hon växer upp i en privilegierad värld, där hon får följa med på teater, restauranger och bio, vilket är fantastiskt. För att väga upp det måste hon också hänga med mig när jag träffar papperslösa och hemlösa. Hon behöver förstå att hon tillhör den lilla klick i världen som lever privilegierade liv, och att det är hennes skyldighet att jobba för att fler ska få det bättre. Vi får väl se om jag lyckas plantera det även hemma…
Av: Linda Newnham Foto: Peter Knutson Hår & Makeup: Anna Frid
