Ge svåra besked i jobbet

Barnmorskor säger ofta att de har världens bästa jobb. Men som barnmorska är det ju inte alltid glädjande besked man får ge, utan ibland kan man vara så illa tvungen att slå hål på den lyckorusiga blivande-föräldrabubblan.

Anna Boström har jobbat som barnmorska sedan 2003, främst som förlossningsbarnmorska, men sedan ett år tillbaka är hon verksam på Ultra-ljudsbarnmorskorna i Liljeholmen. Hon beskriver jobbet som positivt och fyllt av glädje. Barnmorskejobbet har varit en dröm ända sedan hon var liten och hon har alltid fascinerats av graviditeter. Att få vara med ett blivande föräldrapar under den största händelsen i deras liv, från början av graviditeten och ända fram till förlossningen beskriver hon som fantastiskt men också som en utmaning. 

Anna är noga med att aldrig bli upplevd som stressad och att låta föräldrarna känna att de har tid på sig –  både tid till att ställa praktiska frågor och också till att vara med varandra i den här unika upplevelsen.

Speciellt viktigt är detta de gånger det inte ser riktigt bra ut – när ultraljudet visar att något inte står rätt till med fostret. 

– Det är så hemskt ledsamt – föräldrarna kommer förväntansfulla och glada, har redan börjat måla upp den nya bebisen i sin familjebild och så ser jag på ultraljudet att det är något som avviker. Att då meddela något som inte stämmer överens med den bilden är bland det svåraste med det här jobbet.

– Det som är viktigt i en sådan situation är att vara professionell och trygg i sin yrkesroll. Att vara öppen, rak och tydlig med det man säger och samtidigt undvika att ge slingrande svar. Det är också viktigt att berätta för paret att de även kommer få träffa en läkare som måste fastställa en diagnos, förtydligar Anna.

Vad händer då, när bomben är släppt och föräldrarna vet att deras barn förmodligen har något som är avvikande, eller till och med kanske har dött?

– Föräldrarna brukar reagera väldigt olika berättar Anna:

– Vissa blir helt förkrossade, gråter och skriker högt, medan andra blir så avskärmade att man inte kan veta om de verkligen förstått vad jag sagt. Det kan ta en stund innan budskapet landar och i de fallen är jag tydlig med att låta informationen sjunka in, men även säga att de är välkomna att ringa mig igen när de vill och behöver, så kan vi prata om det när de är mer redo.

Anna betonar att det viktigaste är att visa att man finns där, tröstar och inte låter sin egen sorg – för den finns ju också där – ta över.

– Jag minns när jag hittade min första avvikelse på ett rutinultraljud. Jag tyckte det kändes jobbigt, blev helt fokuserad på ”vad ska jag säga, hur ska jag säga”.  Man blir ju själv djupt berörd och känner för de förväntansfulla blivande föräldrarna.

Men hur hanterar hon att ibland behöva vara den här budbäraren?

Det är främst hos familjen hon hämtar sin kraft, hos sin man och sina barn. Anna har även ett stort behov av att få egen tid, att bara få vara för sig själv och göra precis ingenting. Vissa saker är dock omöjliga att släppa säger hon, en del händelser hänger kvar väldigt länge.

– Så är det väl i alla arbeten där man jobbar med människor, det händer saker varje dag och man vet aldrig vad man träffar på, vilka familjer man träffar. Vissa möten lämnar spår som är lite djupare och ger avtryck som inte bara går att sopa av sig. 

Även om det kan vara stressigt många gånger och att man också någon gång tvingas lämna tråkiga besked så vill Anna framhålla att det mesta med jobbet som barnmorska är bra. 

– Det är så stimulerande att se de blivande föräldrarna tillsammans, se deras tillfredsställelse. Jag älskar att få vara en del av deras lycka.

Läs mer i senaste numret (nr 11) av amelia!