80-talister, väx upp!

I senaste numret av amelia (nr 1) skriver Ann Söderlund en debatt om de lata 80-talisterna och deras glamorisering av att vara hemmafru. Flera mediapersoner upprörs av debatten och håller inte alls med.

Ann Söderlund skriver: 

 "Vi har ju alla varit där. Djupt nere i småbarnslivets dyiga kloaker. Och om man inte vill bli en bitterfitta eller bo på en öde ö där ingen bryr sig om något annat än kokosnötlagrets färdigställande, så är det faktiskt bara att gilla läget och kånka vidare på sitt moderna kvinnokors med högburet huvud. 

 ”Vad är det för fel med hemmafrulivet” kanske du ilsket frågar dig nu. 

 Typ alla fel i den moderna världen om du frågar mig. Det var ju kul när trenden dök upp och jag köpte ett rutigt förkläde att leka i en stund, men i ärlighetens namn: vad handlar den här kvarvarande syltlöksvojeurismen om EGENTLIGEN? Alla Mad men-värderingarna som har jäst över troskanten (det är något helt annat än sherry i bersån och cupcakestävlingar) och 30-åringarna som vill bli försörjda på riktigt ger mig kalla kårar. Att många av oss blir desperata när det moderna livspusslet ser ut som ett plockepinn är jag den första att förstå; men att lösa problemen genom att trippa på taxklack ungefär 50 år tillbaka i tiden kan väl vara en av historiens sämre idéer. 

 Enligt riksdagsmannen Gustav Fridolin så är 80-talisterna en bunt slöfockar som vill parasitera i mammas och pappas radhus resten av livet. Såna uttalanden bör man ta med en nypa salt. Särskilt eftersom man sa samma sak om oss 70-talister när vi var på grönbete, däremot så är det tydligt att något osar som brända mandlar när man läser statistiken. För här kommer en generation som är mer välutbildad, medveten och världsvan än någon tidigare. En generation som har alla chanser att förändra både samhället och världen. Och vad väljer den att göra? Jo, ägna merparten av sin tid åt att rota i lådor efter moster Juttans gamla marsipanrosetter. Klart att en och annan haka hamnar långt ner i vaniljkompotten av förvåning. Det sätter myror i huvudet på mig som är uppvuxen med förmåner och självklarheter som min morsa och min mormor inte ens hade vågat viska om.

 Kanske är det jag som är ute och cyklar på en gammal, knarrig cykel helt utan anledning? Den här hemmafrufeelingen verkar mest vara en lek med en stil som känns ”spännande” och ”rätt” just nu. Minst av allt är det ett politiskt ställningstagande. Några års fluffig tillvaro där någon annan drar in kulorna medan man chillar och puffar hembroderade kuddar. Det är bara en roll av många som finns där ute att prova på.”

Natalia Kazmierska, facebook.com

Journalisten Natalia Kazmierska riktar också skarp kritik till sina medsystrar och skriver i en debattartikel i Aftonbladet:

"Anledningen att jag stör mig på dessa käcka hushållerskor är att de     låtsas att de bryter något sorts känsligt tabu genom att ställa sig  vid    spisen med ett leende. Som om de vore en utsatt minoritetskultur.

DN-journalisten Helena Lindblad verkar till exempel ha fått för sig  att hon är    lite rebellisk när hon berättar att hon drömmer om att  kunna baka perfekta,    smörstinna kardemummabullar (DN 1/11). "Det är  hemmafrukonst det" triumferar    Lindblad, som om hon lagt fram ett  feministiskt ställningstagande.

Kära nån.

Visst kunde det ha funnits något kittlande med konservativa kvinnoroller. Om    det inte vore så att de blivit normen."

Clara Lidström som driver bloggen UnderbaraClara vilken till största del handlar om hushållssysslor, har i sin tur svarat på kritiken; 

 "Kvinnlig frigörelse handlar om att kunna försörja sig själv. Bäst är   förstås om man kan försörja sig på det man tycker är roligt. Så tur då   att jag tjänar pengar så det sprutar om det! Fast jag vet. Det ÄR  otroligt omoraliskt att tjäna pengar på  någonting som är roligt och  totalt onyttigt som kvinna. Jag borde  förstås jobba som läkare utan  gränser eller busschaufför. För att ta  mitt jämställdhetsansvar. Inte  ska väl jag tjäna pengar på något som  kvinnor traditionellt sätt gjort  gratis? För då kan det ju hända att  dessa sysslor uppvärderas och gör  att andra kvinnor (ve och fasa) också  börjar tjäna pengar på samma  sak!"

Vi har även fått in ett brev från en upprörd läsare, som läst Ann Söderlunds debattartikel i amelia nr 1. Hon är trött på kritiken som 80-talisterna får utstå och skriver:

"Som det stod i artikeln om 80-talisterna så vill vi tydligen bara vara hemma, baka, skaffa barn tidigt och så hemskt, så tror vi dessutom på livslång kärlek. USCH! Jag skulle aldrig vilja bli som 70-talisterna om deras liv bara består av stress.

Vilka är dessa 80-talister ni pratar om? Varken mina 70-talist vänner eller mina 80-talist vänner är som ni framställer dem.

Jag är inte lat. Jag har utbildat mig i 6 år för att bli journalist. Jag har jobbat med allt man kan tänka sig för att jag ska kunna betala mina räkningar och aldrig räknat med att mina föräldrar skulle betala."

Vad tycker du? Är 80-talisterna lata och bakåtsträvande? Diskussionen fortsätter i vårt Damrum.