Fredagsmys med Ann Söderlund

Kladdkakans förbannelse

– Men mamma, den där blåbärskakan är ju köpt.

Det är skolavslutning och  alla familjer ska ha med sig något att sälja på fikat innan avslutningen  i kyrkan. Efter att ha festpådagisskolafotbollskolasvärmorsträdgård-vabbat  i en månad tänker jag att husmodern i mig har fått nog. Istället för  sju sorters kakor försöker jag mig på att servera en vit lögn.

– Eurm, nej älskling den är inte från affären.

Den skarpögde 8-åringen granskar den brungräddade skapelsen med tveksam min.  Pillar lite på plasten och tittar upp.

– Fast vet du vad fröknarna sa, det ska vara hembakt. Kan vi inte göra en kladdkaka? Jag kan baka själv! (Fan också, förrådd av en brun brödpåse. Jag visste inte att jag hade närt en liten Mikael Blomkvist vid min barm.) Och så tittar han så där  tvärsäkert med pepparkornsflingor i ögonen och mina argument om hur det  inte spelar någon roll om man har bakat själv eller köpt "för det smakar  likadant" fastnar liksom som en generationsklyfta på tungan.

"Visst, visst", säger jag  fast klockan är alldeles för mycket. "Visst, visst", säger han i  jakten på vaniljsocker och  flaxar ner 0´Boy-paketet över mig och ner på  köksgolvet. 

När köket tio minuter  senare har förvandlats till en plats som smågrisar skulle dö för, har  den lille bagaren tappat tålamodet, "Det är något fel på smöret mamma,  det smälter inte!" 

Nä, då är det mycket  roligare att leka kakmonstret och springa runt i lägenheten med geggiga  fingrar. Jag håller mig för skratt. Så här galet verkar det  aldrig bli när läckra Leila vispar ihop en citronmarängtårta de luxe i  tv-rutan. Så här blev det aldrig när Alva i Madicken rullade  köttbullar. 

Det måste vara något annat. Jag är inte tillräckligt sträng. Eller husmoderaktig. Eller  kalkylerande. Att små anarkistiska bagare inte kan släppas vind för  våg, hade Thåström kunnat berätta för mig för länge sen. Nej, hemligheten i att  undvika kaos ligger nog i att göra en sak i taget. Inte tio. I en värld  där alla borde födas om till bläckfiskar har alla jag känner femtio  projekt på gång samtidigt. Vi ska vara på jobbet. På dagisutstälningar. I  roddmaskinen. Vi ska vara mindfulness, snygga i håret och galna som Per  Morberg. Vi ska ta mig fan hinna med ALLT.  Jag försöker också  förtvivlat varje dag, men ekvationen går inte ihop. Det är därför jag står här och torkar kakaosmör på mina gula köksstolar klockan ett på natten. Plötsligt får jag en sådan  längtan till min mormors kök. I min mormors kök stod fönstret på glänt  och man hörde människor småprata utanför på kullerstenarna. Klart att  jag minns de nybakade wienerbröden och doften av överjordiskt goda  köttfärsbiffar, men egentligen handlade det aldrig om det.

Istället handlade det om  att helt självklart få någons hela tid. Att inte snabbspola sig igenom  alla detaljer. Jag tänker på att det är just det allt handlar om. Att  vara där precis när det händer. Annars är det lätt hänt att man blir utbränd av att baka en endaste liten sketen kladdkaka med extra allt.

Helgen

På fredag: Gråter jag när mina killar sjunger i kyrkan

På lördag: Tjejmiddag hos Lollo. Kändisfotbollsturnering på Djurgården (om jag orkar)