Bli smittad av Joyce Carol Oates!

Många svenska kvinnor har Joyce Carol Oates som favorit. Extra många tycks hitta henne när de är runt 30. De läser, blir drabbade – och är för alltid Oates-fans. Hennes böcker är känslor. Råa, starka, hemska. Myllrande släktkrönikor, gastkramande thrillers, svarta sagor. Hon har skrivit 49 romaner, 30 novellsamlingar, 8 diktsamlingar och otaliga kortare texter. Nästa år kommer första memoarboken. Hon har inga barn, men katt. På frågan när hon varit som lyckligast svarar hon ”23 januari 1961 och 13 mars 2009”. Det är hennes två bröllopsdagar. Första gången var hon 23, andra 71.

Hon har en syster som är exakt 18 år yngre. De har samma födelsedag och är väldigt lika till utseendet. Men medan Joyce har sällsynt många ord, föddes lillasystern svårt autistisk och har aldrig talat. Hennes vänner beskriver Joyce som mycket rolig med en torr humor och kul att umgås med. Själv har hon talat om att hon egentligen är minst tre. Den som skriver. Den som lever i ett kärleksförhållande. Den som har fester och umgås med vänner. Plus då den offentliga Joyce Carol Oates. Kvinnan med de stora ögonen och de många orden började skriva böcker redan innan hon kunde skriva. Som fyra-femåring tecknade hon berättelser om kycklingar och katter och så låtsasskrev hon ”skrivstil” under bilderna. ”Hur kan en sån liten, spröd kvinna skriva så hemska böcker?”, skulle kritikerna senare fråga sig. ”Bah”, svarar Joyce. ”Jag är född i en familj som formats av våld och hemskheter, hela mitt liv är format av våld.”

Hon var inte gammal när tonårspojkarna i skolan fångade in henne, släpade iväg med henne och under skrik och skratt utsatte henne för sexuella övergrepp. Den skräcken satte sig djup i Joyce. Den lilla flickan med de stora ögonen lärde sig springa. Hon sprang som en hind för att undkomma sina förföljare. Och hon hade böckerna. När hon var åtta fick hon ”Alice i Underlandet” av farmor Blanche. En dröm för en utsvulten, rädd och jagad åttaåring, med en begåvning långt utöver det vanliga. Den absurda berättelsen om flickan Alice som kliver in i spegeln och ner genom kaninhålet och kommer till Underlandet där allting är levande gjorde outplånligt intryck på Joyce.

När hon var 15 skickade hon in sin första roman – berättelsen om en ung narkoman – till ett förlag. Hon fick nobben. ”För deprimerande läsning för unga människor” skrev redaktören som inte hade en aning om att författaren var en ung flicka. Joyce blev den första i släkten som gick ut högstadiet. Hon fick stipendium och kunde fortsätta studera. På college fick hon byta rum för ingen stod ut med att ha rummet under hennes – det gick inte att sova till skrivmaskinsknatter halva nätterna. Klädd i svart och med svartbågade glasögon gjorde hon sig känd som ”den geniala”. Det var ett skämtsamt talesätt på hennes college att ”Joyce tar en tjock bunt papper. Sen skriver hon en roman. Sen vänder hon på bunten och så skriver hon en till roman på baksidan av papperen. Sen slänger hon alltihop”.

Katya, huvudperson i den nyss utkomna romanen ”En fager mö”, fanns i flera år som små nedtecknade lappar i mappen. En gammal sorglig folkvisa födde tanken på 16-åringen som kommer som barnflicka till storstan och möter en charmerande, kulturell äldre man. Han vill henne väl –eller? ”Jag tycker om att skriva om unga kvinnor, det händer så mycket när man är ung”, säger Joyce, som minns. Joyce Carol Oates har berättat att i princip jobbar hon jämt. Hon tänker och observerar, hon får idéer och vidareutvecklar dem under promenader, när hon städar och lagar mat, när hon reser.

Förste maken Ray Smith träffade hon på universitetet vid en middag. De möttes 21 september 1960, förlovade sig 21 oktober och gifte sig 21 januari. Sen var de alltid tillsammans. I 47 år. Han var professor, specialiserad på engelsk 1700-talslitteratur. Deras dagar var strukturerade, han gick till universitetet, hon steg upp varje morgon klockan åtta (även om de haft fest och städat till klockan fem på morgonen), drack te och började skriva – fram till ett. Ett avbrott för lunch, ärenden, en joggingtur. Sedan ett skrivpass till fram till middagen. Förutom de dagar hon undervisade.

De läste, diskuterade, jobbade i trädgården. Ett lugnt liv med sina böcker, musik, vänner, middagar och katter. I februari 2008 fick Ray lunginflammation och togs in på sjukhus. Efter en vecka skulle han skrivas ut. Då slog en oväntad infektion till och Ray dog. Snabbt och oväntat. ”Hans död slet sönder min tillvaro”, har Joyce berättat. Hon trodde att hon skulle dö, att hon inte skulle klara sig igenom sorgen. Hon skrev ursäktande brev och förklarade att ”Mitt äktenskap har nog alltid kommit först, inte skrivandet. Nu när Ray inte finns kan jag inte skriva”. Fast hon skrev. Om sorgen. (Ja, det blev en bok. ”En änkas memoarer” som kommer nästa år på engelska). Det som fick henne att ändå gå upp ur sängen var – förstås – arbetet. Hon som tidigare kunnat skriva tio timmar om dagen kunde med ansträngning kanske skriva en enda timme. Men hon överlevde. Och livet hade en överraskning i beredskap.

I september samma år gick Joyce på middag hos några vänner och träffade för första gången Charles Gross, professor i neurologi (vetenskap som har med hjärnan och nerverna att göra). Och blev kär.

Ray och hon hade gift sig snabbt – efter bara fyra månaders bekantskap. Nu var hon 71 och väntade lite längre – sex månader. De flyttade ihop i en vacker stor gammaldags villa ungefär en halvmil från huset där Joyce och Ray bodde i så många år. Och själv fnissar hon lite över hur det har blivit. Hon har börjat resa mer och börjat fotvandra! Och hon har fått en förstaläsare vid frukostbordet. Ray läste aldrig hennes romaner, han var överlupen av manus ändå. Men Charles läser allt hon skriver. 

Vilken roman drabbar dig?

• ”En fager mö”, 2011

 Gåtfull roman där en tonårsflicka långsamt börjar förstå att hennes tillvaro är hotad.

• ”Lilla himlafågel”, 2010

 En tidlös roman om våld och erotisk besatthet, skuld och längtan efter försoning. Klassisk Oates.

• ”Älskade syster”, 2009

 Romanen beskriver mordet på JonBenét Ramsey som skett i verkligheten, och ger händelsen ett tänkbart slut.

• ”Dödgrävarens dotter”, 2008

 Gripande roman om en utsatt kvinnas sökande efter en ny identitet och hennes kamp för ett bättre liv.

• ”Fallen”, 2006 Om den amerikanska familjen i kris, men också om miljöbrott och korruption i USA:s dunkla förflutna.

• ”Blonde”, 2002 En inlevelsefull roman om Marilyn Monroe och hur hon omskapar sin identitet på till sist ett förödande vis. 

Gå in i Damrummet och berätta om vilka böcker som har betytt mycket för dig!

Joyce Carol Oates berättar om sin senaste bok Sourland