När Tilde de Paula och hennes stora familj firar jul är alla välkomna. Mat från flera världsdelar står på bordet och gästerna stannar gärna till tre på morgonen. Tilde har hittat sin egen julefrid bortom isolerande idéer om ”familjekluster”, krav och plikter.  – Jag tycker att man väljer sin familj, så vi har öppet hus hela julen.

J

ulhatare är ett alldeles för starkt ord. Men i många år hade Tilde de Paula svårt för julen. Den skavde. Hon hittade aldrig riktigt hem i den. Kom inte in i myset.

– Jag hade en ganska dålig relation till julen, konstaterar hon.

Numera tycker hon att det är en av årets bästa högtider.

– Jag älskar julen, som för mig är en tid då man öppnar sina armar och sitt hem för alla som vill. Det viktigaste är att man stannar upp och omfamnar varandra.

Tildes barndoms jular var bra, men sökande. Hennes föräldrar, en amerikansk mamma och brasiliansk pappa, flydde av politiska skäl med sina barn från Chile 1973, under militärkuppen mot Allende. Då var Tilde bara ett år. Hon har själv inga minnen från flykten, men bakgrunden innebar att hon inte fick den svenska kulturen med modersmjölken. Familjen var hela tiden tvungen att knäcka koden.

– Mamma var alltid väldigt mån om att ta till sig de svenska traditionerna, bara det att vi inte visste hur man gjorde. Vem är Arne Weise? Vad är senapssill? Varför visar de samma filmer på Kalle Anka varje år? Och varför bara snuttar? Jag kommer ihåg att jag kände mig lurad, skrattar Tilde.

Det slutade med att de plockade lite från de amerikanska traditionerna, mixade in några svenska, framför allt när mammans nya sambo Bengt kom in i bilden, och kokade ihop till en egen julgröt.

I USA kommer tomten natten till juldagen och man äter kalkon, vilket vi blandade med Kalle och knäck. Men det tar ett tag att skapa sina egna traditioner.

Tilde de Paula Eby

Tilde de Paula Eby och familjens yngsta busfrö, Ilyah, 5 år.

Fast Tilde säger att det inte var det som var hennes största problem med julen när hon var yngre.

– I Sverige är julen en tradition där det blir extra tydligt vilka som är ensamma och vilka som har familjesammanhang. Många känner stor ångest kring att fira jul, och gör det på ett sätt de inte vill med människor de annars inte hade valt, bara för att de är sammankopplade via ett släktträd. Och när man sluter sig i familjekluster på det sättet lämnar man så många människor utanför.

Så hur firade du? 

– Då löste jag det med att servera mat till hemlösa på julen. Det kan jag verkligen rekommendera, för det är världens egogrej – det är ju mycket härligare att ge än att få.

Det var först när hon själv fick barn som Tilde klickade med julen. Och nej, då menar hon inte att den landade i krav och stress, i att rusa runt med ambitionen att fixa -världens drömjul åt sina barn, fylld av nybakade pepparkakor, överraskande paket, doftande glögg, roliga jullekar och ett dignande julbord – med resultatet att man själv sitter där som en urlakad sill. 

– Nej, det är ju när man får barn som man inser värdet av saker och ting. Innan dess hade jag nog en bild av julen som en tid då man köper ihjäl sig på julklappar, och åker runt som en blådåre mellan olika hem för att pliktskyldigt hinna hälsa på alla och leva upp till traditioner ingen egentligen trivs med, säger Tilde.

– Men när man får barn låter man sig inte luras av konstiga krav längre. Då förstod jag att det absolut mest värdefulla är att få vara med de här ljuvliga ungarna.

Tilde de Paula Eby

I den insikten kunde hon också vara tydlig med vad hon vill, så hon bestämde att på julen ska hon och barnen vara hemma, och sedan får de som vill komma. Runt 40–50 personer brukar strömma igenom hemmet.

– Många tycker att julen är en familjehögtid, men det tycker jag absolut inte att den behöver vara. För mig är det en högtid man firar i kärlekens tecken, och i det måste fler än den närmaste familjen kunna ingå, säger Tilde.

– Dessutom tycker jag att man väljer sin familj själv. Så vi har öppet hus. Alla är välkomna, vilket kan vara en granne eller en nyskild bekant som ska fira sin första jul utan barn, någon som inte alls vill fira jul, polarna som vill ta paus från släkten en stund eller pojkarnas pappa.

Förra året knackade de första gästerna på kring elva på förmiddagen, och de sista gick vid tre på natten.

– Eller det var då jag sa tack och god natt och gick och la mig, gästerna satt nog och surrade en stund till, skrattar Tilde.

Hon blir glad när folk tittar förbi, men tar inte illa upp om man väljer att inte komma.

– Jag vill att julen ska vara kravlös, så jag säger ”kom om ni vill, vi är hemma och har mat så det räcker och bli över”. Ibland frågar folk
”vilken tid?”, men man kommer den tid som passar en själv. Eller ”tänk om vi kommer mitt i maten”, men mat serveras ju från morgon till kväll.

De brukar ha ett traditionellt julbord, fast med flera vegetariska rätter. Maken Thomas gillar att laga mat och gör en ”underbar Jansson”, men annat, som sill och gravad lax, köper de färdigt. Och ibland tar gästerna med sig ett bidrag, som en äppelpaj.

– Vi gör ingen julskinka, men min bonuspappa Bengt brukar ta med sig en, så när han är där får gästerna skinka. Andra år när vi inte känner för julmat har vi lagat asiatisk eller latinamerikansk mat med kyckling, bönor och chili.

Men vid alla upphaussade högtider är det lätt hänt att folk blir sura och besvikna när det inte blir exakt som de tänkt sig. Exempelvis om man säger att ”vi blir hemma i år”. Har inte du fått höra det?   

– För det första är ju jullovet många dagar, så vi kan åka och hälsa på folk en annan dag. Eller så säger vi ”nej, vi orkar inte i år, vi är så trötta och slutkörda efter en tuff höst, så vi behöver ligga hemma och käka chokladpraliner”. Och jag förväntar mig att människor ska respektera det, precis som jag hörsammar deras val. Det är en sak att finnas där för människor som behöver en, men att göra saker för att det förväntas av en?… Nej, då tycker jag man behöver jobba med sig själv.

Bonusfamiljsjulen är en annan nöt hon behövt knäcka. För när man som Tilde har barn med olika pappor är det en klassiker att det blir tjafs om var barnen ska vara på julen, speciellt på den -magiska julaftonen.

Har du varit utan barn någon jul? Och vad gjorde du då? 

– Du menar om jag har haft den där tragiska, ensamma julen då jag bara suttit och längtat ihjäl mig efter mina barn, säger Tilde och tänker noga efter innan hon svarar.

– Nej, men det beror nog också på att jag inte tillåter mig att gå in i den sorgen. Jag har valt att inte haka upp mig på att julen är just den 24 december. Julen firar vi den dag vi är tillsammans, och om det är den 24, 25 eller 18 december är för mig ointressant, säger hon.

– Jag och barnens pappor brukar ha den 24 och 25 december vartannat år, men ibland erbjudit mig att ta juldagen eftersom det inte spelar någon större roll för mig.

Det låter som att du hittat ditt koncept. Går du inte bort dig själv på något plan kring julen? 

– Jo, med julklappsinköpen! Jag tänker alltid att jag ska vara klok och eftertänksam och köpa praktiska saker till barnen, men det spricker varje år. Jag blir som galen, vill ge dem massor av saker, förköper mig totalt och -försöker sedan slå in -klapparna fint, i olika papper med vackra snören.

Vad tror du att du skickar med dina barn genom att fira som ni gör?  

– Ja du, vem vet? Som motreaktion väljer de kanske att fira supertraditionell jul när de blir stora, haha. Eller så firar de inte alls. Eller så flyttar de till en annan del av världen där man firar på ett helt annat sätt, vilket jag hoppas att de i så fall är öppna för. Jag tror de får med sig att man inte går i taket för att det inte är på ett visst sätt.

Ja, vid det här laget har Tilde kokat ner julen till sin egen essens, som hon bjuder sina barn på.

– Vid ett tillfälle om året kan man helt hänge sig åt det som är viktigast i livet: kärleken, det goda umgänget och lugnet. Så borde det så klart vara varje dag, men livet pågår och till vardags tenderar det att snurra på lite väl fort. Så för mig är julen ett slags årlig påminnelse om vad som faktiskt är viktigt i livet. Och jag tycker man ska ta vara på den påminnelsen.

Tilde de Paula Eby <3 julen.


Tilde de Paula Eby om…

… granen: 

– Vi köper gran på första advent – den största, tätaste kungsgran vi hittar, och dekorerar med en massa kulor och lampor i olika färger. Den är ”too much” och alldeles underbar.

… vikten av en vit jul: 

– Vi serverar ingen alkohol på julen. Det är till stor del en barnens högtid, och barn är inte ett dugg roade av att ha sliriga föräldrar. Jag tycker alkohol på jul är ungefär lika logiskt som att ha ett barnkalas där vuxna sitter och dricker.

… julmorgonen: 

– I USA, som min mamma kommer ifrån, smyger tomten in och lämnar barnens julklappar natten mot jul. Så gör vår tomte också. Den som vaknar först väcker alla andra. Vi springer och kollar att tomten har ätit upp gröten vi ställde ut, tar fram stora koppen kaffe, och går loss på det överdåd av klappar som ligger runt granen. Vi är klara med paketöppningen när gästerna kommer.

… julmystiken: 

– Kvällen innan jul lämnar vi ett brev till tomten. Han brukar också lämna ett brev till barnen (i en handstil som är misstänkt lik min mans). Men förrförra året hittade vi två brev, och fyra små paket till barnen. Vi har fortfarande ingen aning om vem som lagt dit dem, om det är en granne – eller om det är tomten på riktigt!

… finaste julminnet:

– Min man friade efter en midnattsmässa för sex år sedan. Han var ovanligt orolig i kroppen, satt och skruvade på sig hela tiden. När vi kom hem tog han med mig in på vårt rum och sjöng en låt som han skrivit till mig. Jag har alltid önskat mig en egen låt av honom, så jag trodde det var grejen, men sista meningen i sången var ”will you marry me?” Det var som i en amerikansk film, där jag skrek och höll händerna för munnen, medan han gick ner på knä och friade. När vi kom ut hade våra gäster såklart full koll på vad som hänt, så det blev applåder och firande.

… om julens andliga dimension:

– Jag tror att alla behöver ha en tro på något, annars blir livet väldigt meningslöst, kallt och hårt. Om det sedan handlar om att man tror på människans inre styrka, Gud, Allah eller andevärlden spelar mindre roll. Jag tror på det budskap om kärlek och godhet som finns i alla religioner. Fast min rationella sida säger att det enda vi med säkerhet vet är att vi lever och vi dör, så passa på och njut varje dag. Livet drabbar oss alla, det kommer skit hur man än gör – så se till att ha kul de dagar du kan!

Av: Linda Newnham

Foto: Peter Knutson