Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Maria var nyförlöst när hon blev lämnad ”Min värld rasade”

Maria var nyförlöst med sitt andra barn när hennes ­dåvarande man sa att han ville skiljas. Hon beskriver det som att falla ner i en avgrund. Att hennes livsdröm krossades. Men trots det har hon inte tappat tron på kärlek. ”Idag är jag övertygad om att jag kommer att träffa någon igen.” 

”Jag var arg, ledsen och sårad. Och dessutom nyförlöst med massor av hormoner i kroppen som förstärkte alla känslor.”
”Jag var arg, ledsen och sårad. Och dessutom nyförlöst med massor av hormoner i kroppen som förstärkte alla känslor.” Foto: Theresia Köhlin

Få saker i livet gör så ont som att bli lämnad av den man älskar. Det smärtar att den person som får ditt hjärta att ta små skutt av kärlek, och som du vill dela ditt liv med, inte längre vill vara din. Särskilt stor kan sorgen över att bli övergiven vara när man bildat familj och ser en lång, trygg framtid framför sig tillsammans med sin partner. 

Den som blir bortvald får sina drömmar förstörda. Maria Narbom vet. Hon var 28 år och hade precis fått sitt andra barn när det ofattbara hände:

– Vi hade varit ett par i åtta år och gifta i tre. Vi bodde i villa och hade en tvååring och en nyfödd bebis. Det fanns inte i min värld att min man skulle lämna mig, säger Maria. 

Hon märkte förvisso av en förändring i exmannens sätt att vara när hon var gravid med deras andra barn, att något inte stämde, men hon tänkte att det hörde småbarns­fasen i livet till.

– Det kom fram att han inte var kär i mig längre när jag efter ett antal gånger tagit upp frågan och undrat om något var fel.

Maria Narbom

Ålder: 39. 

Familj: Två barn, 12 och 10.

Bor: I Stockholm.

Gör: Är affärsområdeschef. 

I ett försök att rädda relationen vände de sig till en familjeterapeut, men Marias upplevelse var att det bara var hon som ansträngde sig.

– När vår dotter var född frågade jag min man, mest för att ställa saken på sin spets, om han ville skiljas. Jag tänkte att ”det gör man ju inte när man precis fått barn”.

Hon hade fel. Skilsmässan var ett faktum. 

Maria blev ensam med en nyfödd bebis, en två-åring och fick samtidigt föreställningen om ett gemensamt liv krossad.

– Hela min värld rasade. Jag hamnade i en kris där jag bokstavligen krälade på golvet och bara grät. Det familjeliv jag ville leva fanns inte kvar. Inte heller mina drömmar om framtiden. Tillvaron gungade. Det var som att falla ner i en avgrund.

Smärtan över sveket var så stark att den blev fysisk.

– Det var som att förlora en kroppsdel, säger Maria.

Samtidigt hade hon två barn att ta hand om och måste hitta sig själv igen och en väg framåt i kaoset och sorgen. Att vara en fungerande mamma skingrade tankarna för stunden.

– Jag hade tusen frågor. Det jobbigaste var att inte veta varför det hade hänt. Att inte förstå. Jag var arg, ledsen och sårad. Och dessutom nyförlöst med massor av hormoner i kroppen som förstärkte alla känslor. Jag hade ångest, ett tryck över bröstet och kunde inte äta.

Dagarna handlade i början om ”hur kan jag klara nästa halvtimme”.

Efter en tid kom det fram att exmaken hade träffat en annan. Även om det var ett hårt slag så fick Maria nu en förklaring till det plötsliga uppbrottet, och det blev definitivt att det inte fanns någon väg tillbaka, det skulle aldrig bli de två igen. Det tuffa beskedet gav Maria kraft att fokusera framåt på det liv hon ville ha.

– Osäkerheten om framtiden gnagde, med funderingar om hur jag skulle klara mig själv både praktiskt och ekonomiskt, och var jag skulle bo.

Inombords rasade mörka känslor om hämnd samtidigt som Maria är en sansad person som innerst inne förstod att det inte var en bra lösning. De var båda överens om att barnen inte skulle bli slagträn i sina föräldrars skilsmässa. Att växelvis boende var det som gällde när minstingen blivit lite större och att barnen hade lika mycket rätt till sin mamma och pappa.

– Vi är inte bästa vänner men samarbetar bra om barnen, vi har den kontakt som behövs, beskriver Maria deras nuvarande relation.

Ett halvår efter separationen flyttade Maria med barnen till en bostadsrätt i det område där hon drömt om att bo. Med sinnet inställt på att bygga upp en ny tillvaro.

– Jag fick ändra inriktning och inse att livet blev annorlunda än jag tänkt och försökte att se uppbrottet som en ny chans i tillvaron. När man varit länge i en relation kan man tappa jaget och bli ”vi” med sin partner. Jag frågade mig: ”Vem är jag när jag inte är gift och bor med min familj i villan?”

Marias två barn bor hos henne varannan vecka.
Marias två barn bor hos henne varannan vecka. Foto: Theresia Köhlin

Att umgås med de vänner som hade familj var till en början smärtsamt, tycker Maria.

De hade ju det hon själv så gärna önskade sig: Kärlek. Och en partner att bolla vardagens små och stora frågor med. 

– I början var jag extremt ledsen när jag såg andra familjer på stan och sörjde att jag inte fick dela min dotters första steg med någon. Dessutom kände jag mig oerhört ensam, särskilt på högtidsdagar, och längtade efter kärlek.

Några större förhoppningar om tvåsamhet hade hon inte. Maria tänkte att det var orealistiskt att det skulle hända något romantiskt. För ”vem vill ha en frånskild tvåbarnsmamma?”. 

Det skulle dröja ett tag innan hon började dejta igen. Det var Marias terapeut som peppade henne att testa en dejtingsida på nätet. Det blev luncher och fika till en början. Hon var inte redo för en relation, men kom i alla fall över sin egen spärr om att ”ingen kommer att vilja ha mig”.

– Man måste vara modig och våga älska någon igen även om man riskerar att bli sårad, säger Maria.

Hon tror fortfarande på kärleken. Sedan skilsmässan har hon varit i två samborelationer. Ena gången lämnade hon. Andra gången blev hon lämnad. 

– Jag har varit modig och vågat tro på kärleken, och jag har även vågat lämna när det inte känts rätt i en relation, säger Maria och fortsätter:

– Jag lever inte i en relation idag, men jag är övertygad om att jag kommer att träffa någon igen och få uppleva en kärleksfull relation fylld med glädje, värme och respekt.

Det handlar bara om tajming och att vara öppen för det, menar hon. Att ha tillit till att det kommer att ske och passa på att ha kul under tiden. 

Det som hände Maria har gett henne perspektiv på vad som är viktigt i livet och en styrka att känna att vad som helst är möjligt. 

Marias överlevnadsguide – så går du vidare

Gör sådant du mår bra av.

Omge dig med personer som ger dig energi och som får dig att må bra.

Skriv tacksamhetsdagbok.

Ta emot hjälp. Prata med nära och kära, och sök vid behov samtalsstöd hos någon ­professionell.

Säg ja till saker, häng med ut, ­umgås med kompisar, gör ­något du aldrig gjort förut.

Träna, spring eller utför ­någon ­annan fysisk aktivitet.

Tänk att singellivet och de jobbiga känslorna inte varar för evigt, utan pågår just nu.

Vill du ha något? Visa att du är ­öppen för det och ta chansen.

Är självförtroendet i botten? Låtsas att du har ett ­super­starkt. ”Fake it till you make it.”

LÄS OCKSÅ: Frida Fontell, 32: När jag släppte mitt ex hittade jag min dröm-man 

Psykologen om när man blir lämnad: ”Allt är normalt i en akut kris”

Att bli lämnad är alltid jobbigt, många upplever att det är extra jobbigt att bryta upp när man står inför att bilda familj, menar ­psykologen Åsa Kruse, som ­skrivit boken Lämnad – Att ­överleva en oväntad separation

Vid en oväntad och ovälkommen ­separation förlorar man inte bara sin partner, utan även sina drömmar för framtiden.
Vid en oväntad och ovälkommen ­separation förlorar man inte bara sin partner, utan även sina drömmar för framtiden. Foto: APPENDIX FOTOGRAFI

– Man måste börja om från start och börja dejta igen i ett skede när många andra parat ihop sig. Det kan även kännas bråttom som kvinna att hinna med att få barn. 

Vad är vanliga reaktioner när man plötsligt och ofrivilligt bli lämnad? 

– Allt är normalt i en akut kris. Man kan bli hysterisk, panik­slagen, bli liggande under en filt och inte orka ta sig upp. Man kan också bli kall, stum och ­handlingsförlamad, förklarar Åsa Kruse. 

Vid en oväntad och ovälkommen ­separation förlorar man inte bara sin partner, utan även sina drömmar för framtiden. Kanske mister man även ­bostad och en del vänner som var ens partners från början.

– Det är många förluster på en gång, och det kan vara jobbigt att tala om för sin omgivning att man blivit ratad och att de planer man hade för framtiden inte längre gäller, säger Åsa Kruse. 

Behöver man mer hjälp med sina sorgsna känslor än vänner och familj kan ge så kan man gå till sin vårdcentral och be om en ­remiss till psykolog. Är det mitt i natten och man är utom sig kan man ringa jourhavande medmänniska, ­tipsar hon. 

– Det som omgivningen kan göra är att lyssna på den som blivit lämnad, låta personen älta och inte komma med goda råd eller ­synpunkter. Man behöver också respektera om hen inte vill prata om det som hänt, vi har olika stort behov av det. 

De olika faserna

Det kan ta tid innan den som ­övergiven förstår vad som hänt, det kan kännas overkligt. Många undrar: ”Vad har jag gjort för fel?” 

– Sorgen övergår ofta i ­ilska, man börjar avsky personen, fokuserar på fel och brister, något som har en funktion. För att kunna separera måste man plocka fram det negativa. Om man idealiserar och tänker att ingen är som min partner är det ­svårare.

– Det sämsta är att bara ligga i mörker och gråta. Det är viktigt att hålla på ­rutiner, gå upp på morgonen, äta, ta en promenad. Att leva vanligt vardagsliv för att se att ”jag fungerar trots det som har hänt”. Jobbet kan vara extra viktigt och något som står för kontinuitet i en krissituation. 

Hur lång tid tar det att ­komma över en separation? 

– Efter ett antal veckor har chocken troligtvis släppt och det som har hänt har gått in, medan reaktionerna på separationen kan pågå i månader. Det går givetvis upp och ner hela tiden. Efter ett år mår man ofta bättre, om än inte helt bra. För en del tar det längre tid. 

Med andra ord är det inte så att man vaknar en dag och plötsligt är allt toppen igen.  

– Man behöver förstå att sorgearbetet pendlar mellan djup förtvivlan och små stunder av hopp om att det nog ska bli bra till slut, säger Åsa Kruse. 

LÄS OCKSÅ! Angelica Lagergren om skilsmässan: ”Jag fick åka till psykakuten”