”En vän till oss sitter efter bjudmiddagen hemma och sträcker ut sig i fåtöljen. Vi kommer då osökt in på ämnet feminism.

”Jag är feminist”, säger jag då helt apropå och tänker inte mycket på det när jag säger det. Lika självklart som att säga att jag har brunt hår. Men jag hade inte väntat mig reaktionen:

”Va!? Är du feminist? Vaddå, skulle du säga öppet att du är feminist om någon frågar?” säger då vår vän (som är medelålders, vit, högutbildad, höginkomsttagare). Det blir plötsligt tyst i rummet. Kändes som om jag släppt en bomb. Som om jag kommit ur garderoben. Outat mig.

”Öh… ja, jag skulle kalla mig feminist om någon frågar. Självklart.” Hen reagerade som om jag berättade att jag var nazist. Som om jag farit med osanning och var någon annan än jag utgett mig för att vara.

Jag började dra den vanliga ramsan med förklaringar om hur feminism faktiskt inte bara handlar om att hata män bla bla bla… Ni vet när man måste förklara att kvinnor faktiskt inte har samma rättigheter som män, inte lika lön, inte samma möjligheter att göra karriär osv osv och att det därför kan finnas en poäng i att lyfta upp de frågorna och kämpa för att orättvisa blir rättvisa. Man försöker låta diplomatisk, tydlig och pedagogisk på samma gång när man drar den här ramsan. Jag säger till slut att det handlar om mänskliga rättigheter, för visst tycker väl hen att människor ska ha samma rättigheter? Ja, jo, det är ju självklart. Men sen säger vännen:

”Allt det där är väl okej, men det värsta med feminister är ju att man bara läser och hör om de som är arga och förbannade och hatar. Alla rödstrumpor. Det är ju bara de som hörs.”

Vad gör jag då? Har lust att trycka ner en rödstrumpa i halsen?

Istället är jag tyst.

Men tänker. Är verkligen det värsta med feminister att de syns och hörs? Blir man inte lite trött på människor som tycker så? Ska jag kriga tyst? Ska jag slåss för mänskliga rättigheter så ingen störs? Ska vi protestera ljuvt och lätt, med händerna i knäet och fötterna under stolen och virka in budskap? Skulle vi bett om ursäkt innan vi skapade debatt, så att det inte blir för jobbigt för alla de som inte vill lyssna? Blev det störande när människor i närheten visar sig vara feminister? Bara så där. Helt i lönndom! Ja, det blev kanske lite jobbigt. Oj, oj, så jobbigt det blev. Måste ni stå på barrikaderna och skrika? Ja! Vart ska vi annars stå? I köket?

Jag tror inte jag är ensam om att ha den här diskussionen med människor titt som tätt. Folk som hela tiden ifrågasätter varför man väljer att kalla sig feminist…

Just nu känns det som ordet feminist balanserar på knivseggen mellan att bli ett ord i samma otrevliga skällsfack som orden neger och bög, speciellt i olika kombinationer, såsom jävla feministfitta. Eller så kan ordet ramla ner i det mer populära facket av ord såsom kämpe, antirasist eller fredsaktivist. Nu är ordet feminist lite som ordet miljövänlig, för politiskt brännbart och osexigt för att man vill stämpla sitt CV med det, men skulle någon fråga rakt ut så håller du såklart med om värderingarna bakom: ”Det är ju inte så att jag slänger batterier i soporna liksom” Nej, men skulle du kalla dig miljöaktivist? ”Nej, det är jag ju inte, jag bara sopsorterar” Samma som för feminister: ”Det är inte ju så att jag inte håller med, men jag är inte feminist” Nej, säg inte det högt för sjutton. Då kanske någon hör dig.” 

______________________________

Josefine Lind, social media manager på Bonnier Tidskrifter, har precis sålt lägenheten och knarkar därmed Hemnet. Fryser ihjäl på alla tre hockeyträningar ena sonen går på varje vecka, tycker annars om att låna böcker på biblioteket, drömmen är att hinna läsa ut dem.  

______________________________

Läs mer om varför man vill kalla sig feminist här och här.