Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Krönika: Josefine Lind om när barn blir medvetna om könsmaktsordningen

"Min 8-årige son kommer hem från skolan. Jag ställer den vanliga frågan: Vad har ni gjort idag? Och det vanliga svaret brukar vara: Ingenting. Men den här dagen hade de faktiskt gjort något. De hade tittat på film och jobbat i grupper. Grupparbetet gick ut på att dela in ord i manligt och kvinnligt. Öh… va? Varför det? 8-åringen tittar på mig; Jamen vi skulle det bara. Vad var det för ord? undrar jag.  Smink, busschaufför… och busschaufför det är ju manligt, säger han då. Men varför det? Har du aldrig sett en kvinnlig busschaufför? Inget svar. Vad var det mer för ord då, undrar jag. Jo, smink, då. Och nu hade han insett att jag, feministmamman var på hugget, så det gällde att passa sig. Han sa därför lite diplomatiskt att smink kan ju vara båda, men de skrev kvinnligt för det är flest tjejer som använder det, men det finns ju också killar. Som Yohio. Okej, tänker jag. Nu börjar vi komma någonstans. Vad var det sista ordet då? Ha, säger han. Det var enkelt. Tomten. Manligt! Hmm, tänker jag. Det går ju såklart inte att säga något om. Han har aldrig sett en kvinnlig tomte på bild i hela sitt liv. Möjligtvis tomtemor. Må så vara.

Sen undrade jag vad filmen handlade om. Jo, den handlade om att alla barn var olika. Jaha, som vaddå? Jo, det fanns en kille som ville vara prinsessa. Aha! Äntligen lite queerteorier i skolan. Vad hände då, då, frågade jag. Då skrattade alla, säger han.

Och då började jag tänka. Procentuellt sett borde det finnas minst en kille i det där gänget som inte skrattar inombords. Kanske fler. Men vad lär sig han av den där filmen? Han lär sig att 1) Om man vill vara en prinsessa istället för grabb så 2) kommer alla att skratta åt en. Logiskt. Vad är den pedagogiska tanken med det? Om syftet var att visa en film om att alla barn är olika och att de har rättighet att vara det, misslyckades det totalt. Gapskrattet hos barnen i den stora gruppen på 30 stycken i samma rum får inte det ”annorlunda” barnet att känna sig accepterad som man är.

Och vad känner flickorna i gruppen? Att killar som inte är grabbiga är skrattretande? Att prinsessor är skrattretande? Om något så blev barnen i det rummet bara än mer påminda om att var och en ska hålla sig till sitt, tjejer till tjejsaker, killar till grabbprylar. Annars åker de på en utfrysning, i bästa fall.

Kanske hade det här kunnat räddas upp om de hade sett filmen i smågrupper, om tre killar och tre tjejer suttit med en lärare och pratat efter filmen, under filmen, innan filmen? Det är svårt att komma ifrån följden av ett klassiskt grupptryck annars.

Några dagar senare hörde jag 8-åringen när han tittar på OS och skicross. Jag hör honom mumla: Åh, varför kan inte tjejerna stå på skidorna. Killarna ramlade aldrig i den här backen… Tjejer är mycket sämre än killar...

Och då smulas mitt hjärta sönder en liten, liten bit. Jag inser att det är nu, exakt just nu, som han börjar skolas in i könsroller. Jag förbannar den där lektionen i skolan. Jag förbannar alla tv-kommentatorer, sportsidorna i tidningen och killarna i klassen som alla uttryckt att tjejer är skrattretande och svaga. Jag förbannar skolan som  uppmärksammar 8-åringar om könsmaktsordning, grupptryck och ”det svagare könet” på ett så opedagogiskt sätt att min son kommer hem och plötsligt tittar på mig med nya ögon: ”Du är alltså kvinna, och därför lite svagare än mig, för jag är alltså grabb” och i ett svep blev jag underordnad min egen son på grund av mitt kön. Då har man lust att bara skrika rakt ut.

/Josefine Lind, redaktör på amelia.se