Ser sidan konstig ut?

Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa amelia i ett bättre anpassat format?

MobilTabletDator

Nej Alexander Bard – det syns faktiskt inte utanpå vem som våldtar

"Näää, inte han, han som är så snäll, han skulle väl aldrig..."  Pernilla Ericson, författare och redaktör, gör upp med en mytbild som skyddat för många förövare.

När jag var yngre umgicks jag med ett par, som i mina ögon var perfekta för varandra. Det var två snälla och roliga personer, som jag kunde sitta och prata med halva nätterna.

Först efter att det tagit slut mellan dem berättade hon för mig om den grova misshandel som han utsatt henne för. Om varför hon klätt sig i långärmat även på sommaren, om de blåsvarta märken som funnits därunder. Vid ett tillfälle hade jag sagt att han var en riktig ”nallebjörn”. Jag hade ingen aning.

Det är bara monster som våldtar

Nu twittrar Idol-profilen och artisten Alexander Bard:

I know all of the men accused of being Sweden’s Harvey Weinstein. One is an asshole. But the other four are innocent gentlemen. #metoo

Förhoppningsvis vill Bard bara provocera. Förhoppningsvis är han inte så nonchalant. Men egentligen är det ingen ovanlig uppfattning.

Säg ordet ”våldtäktsman”, och många tänker på ett monster som gömmer sig i skuggorna. Inte på en familjefar. Inte den roliga killen som hänger med på krogen på afterwork. Inte den där gulliga snubben på Tinder.

År 2006 var det ett par mekaniker som blev ombedda av polisen att ge sin bild av en kollega. De beskrev honom då som omtänksam, hjälpsam, skicklig. Lite envis och rättfram, men aldrig våldsam. Är man arg kan man ju alltid banka ut lite plåt, tyckte en av hans kollegor.

Mannen de beskrev var den senare dömda serievåldtäktsmannen Niklas Lindgren, Hagamannen, som under åtta års tid terroriserat Umeås kvinnor.

Synen på vem som kan begå ett övergrepp har varit ett lika effektivt skydd för vissa förövare som makt och status. För polisen Göran Lindberg – Kapten Klänning – fungerade det länge. Han föreläste om jämställdhet, men begick grova våldtäkter.

Författaren Katarina Wennstam beskriver fenomenet i sin bok En riktig våldtäktsman, som är skriven efter samtal med dömda män. Trots överväldigande bevisning vägrar så många av de här männen inse att de faktiskt begått en våldtäkt. För det är bara monster som våldtar.

LÄS OCKSÅ: Riktiga män vågar stå upp mot andra mäns grisiga jargong #metoo

Här är något som alla behöver ha med sig: det syns inte utanpå vem som är kapabel att våldta. Vem som plötsligt kan gå över gränsen. Det syns inte utanpå vem som slår. Det märks inte på snacket vid kaffemaskinen vem som använder utpressning för att begå övergrepp. Men den vanligaste förövaren är någon som den drabbade känner.

Det är därför det är så viktigt att vi pratar om det här. Om gråzoner, om samtycke, om var gränsen går. Det är därför det är så bra att tystnadskulturen runt övergrepp smulas sönder, tack vare kraften i nätkampanjen #metoo.

För kvinnosynen läcker inte alltid ut i form av fula tillmälen på arbetsplatsen. Och även mysiga snickargubbar kan få för sig att det är ”fritt fram”.