Som mamma till ett barn med dolda funktionshinder rör debatten om kepsens vara eller inte på lektionstid upp känslor. Respekt för andra sitter inte i mössan, det är en föråldrad ursäkt för alla som inte hänger med i tiden.

Mitt barn har adhd och Asperger och vi har kämpat i alla år för en fungerande skolgång. Just det, det är vi, hans föräldrar som kämpar, för under väldigt många år har vi stått som ensamma krigare mot alla väderkvarnar som maler och maler i skolsystemet.

Tyvärr har vi som föräldrar inte mandat att sanktionera fler specialpedagoger, inte heller kan vi förvänta oss mindre klasser eller läxfria terminer. Vi är alltså lämnade till att försöka påverka på en mycket lägre nivå när det kommer till stöd som skulle kunna underlätta en hel del för vårt barn.

Vid upprepade tillfällen när det var som värst med skolvägran och allmänt kaos, frågade vi vid något av alla möten med lärare och elevhälsoteam, om det kunde vara så att han fick behålla sin mössa på även under lektionstid.

Den välanvända mössan, livlinan, där trådarna hänger på trekvart, den som sitter på huvudet 24 timmar om dygnet. Mössan som jag bönat Stadium om att åter ta upp i produktion. Mössan som jag efterlyst bland vänner och bekanta, eftersom det bara är just den som duger. Den mössan. Mössan som mitt barn gång på gång har undrat varför han måste ta av sig på lektionerna, en fråga som hela tiden återkom eftersom han aldrig fick något bra svar.

Och där på krismötet med elevhälsoteamet och lärare ställde jag alltså återigen den fråga min son gjort så många gånger. Men inte ens jag kan få ett bra svar: ”Nej men det går ju inte, tänk om alla barnen vill ha mössa på sig i klassrummet!”

Ja tänk, vad exakt skulle hända om precis alla 27 elever också satt med mössa i klassrummet?

Enda gångerna mitt barn kom runt problematiken med mössan var om klassen hade vikarie, och han missade aldrig en chans att försöka kuppa in mössan. Detta uppmärksammades naturligtvis direkt. Men hör och häpna. Hela klassen backade mitt barn, och förklarade för den förvånade vikaren att ”mössan, den har han alltid på sig!”. På vissa vikarier funkade det, på andra inte.

Ett halvår senare föll det sig så att klassen fick en ny lärare, och mitt barn (som är en smart liten typ), promenerade in i klassrummet med sin gamla slitna mössa på knoppen. Naturligtvis reagerade läraren omedelbart med order om att avlägsna huvudbonaden, varpå hela klassen återigen tog mitt barns parti. Och vad som för mig fortfarande är oklart så vek sig den nya pedagogen och godkände huvudbonaden, med villkoret att ta av den i matsalen.

Resultatet? Ett pyttelitet steg för läraren och ett gigantiskt kliv för mitt barn. För första gången på mycket, mycket länge kom mitt barn hem med solsken i blick och berättade denna fantastiska historia om sin nya lärare. Glädjen och respekten för läraren har funnits kvar sedan dess.

Är det någon annan av alla 27 elever som också kräver mössa i klassrummet? Nej.

Är mitt barn mindre respektfull mot sin lärare? Nej.

Har det underlättat för min son att faktiskt vilja gå till skolan? Ja.

Är mössan en liten trygghet i en skola som blåser iskallt på elever med dolda funktionshinder? Ja.

Hänger hela mitt barns framtid och jobbmöjligheter på den där mössan, eftersom han genom att bära den under lektionstid inte lär sig ”enkla umgängesregler”?

Haha. Nej.

#rörinteminkeps

LÄS OCKSÅ: Hej du som tycker att dagens föräldrar inte uppfostrar sina barn tillräckligt

Lyssna gärna på amelia jobbliv, där jag pratar om hur det är och har varit att försöka få något gjort på jobbet samtidigt som man måste hantera stora utmaningar i familjen.