– Jag vill bara leka med mina bröst

När jag var gravid i sjunde månaden med Arvid satt jag hemma hos en kompis som ammade sin fyra veckors bebis.
Vi åt chokladkaka, wienerbröd, paj och småkakor. Hon hade varit en duktig mamma och bakat och jag hade varit en duktig besökare och köpt med mig från kondis. Vi satt där och njöt. Jag blev tjockare och hennes rann av den ammande kroppen.
Och så började vi prata bröst.
”Vad har du för storlek när du inte är gravid eller ammar?”
”75B.”
”Men det har ju jag också.”
”Har du? Nej, men du har ju större bröst än jag.”
”Nej nej, du har större.”
Och nu blev jag väldigt nyfiken. Vem har egentligen störst bröst? Hon eller jag?
Jag kunde inte låta bli att fråga Joachim vad hans uppfattning om våra bröst var, trots att jag visste att han skulle håna mig en lååång stund för att vi suttit och diskuterat detta.
Han sa hon. Satan. Men jag gillar mina bröst, trots att de inte vinner storlekstävlingar.
Jag kan stå framför spegeln och titta på mina bröst hur länge som helst, det är ju bra eftersom man kan upptäcka cancer men jag glömmer alltid vad det är man ska leta efter. Så jag står bara och tittar förutsättningslöst.
Steve Martin
har en gång sagt att om han var kvinna skulle han stanna hemma hela dagarna och leka med sina bröst.
Så känner jag också.
Särskilt nu när jag har ammat tre barn och de är så där böljiga som de aldrig var när man var ung och fast.
När man ligger på sidan i sängen och tuttarna flyter ut likt en brylépudding som aldrig reser sig så har man två alternativ. Man kan:
A) Bli väldigt deprimerad och tycka att tiden rinner ifrån en likt bröstvårtorna på lakanet, som vrakspillror på oceanen. Eller:
B) Man kan skratta åt dem, se det underbara med bröst som finns överallt på samma gång. Ropa in sambo och alla barnen att titta på det magiska med bröst som är plattare än den plattaste platt-tv:n.
Handen på hjärtat, hur många här har ställt sig naken på alla fyra och tittat på brösten när de hänger uppochner och velat hoppa från en väldigt hög bro? Men hoppa inte från bron. Stå kvar på alla fyra och vagga fram och tillbaka. Ta en bild, rita ormar på bilderna. Eller den där trekantsbikinin du aldrig vågar ha på stranden.
Under cirka nio månader har mina vårtgårdar varit lika stora som normalstora pannkakor. Helt absurt. Om ett par månader kommer jag sluta amma och vårtgårdarna kommer gå tillbaka till ursprungsfärg och storlek.
Jag kommer nog sakna mina amningsmeloner när de är borta. Dessa vita ådriga mastodontbollar som är neverending och omöjliga att fånga i en näve (fråga Joachim).
Men jag välkomnar också mina små majsbröst som jag ska stoppa i ärtiga spetsset i storlek 75 Noll.

Bröst är till för att titta på, ta på, skratta åt och suga på.
Älska dina bröst, kvinna.
Du har bara två.

Malins rithörna:

Jag böljar alltså finns jag.