Hej Supernannyn – jag är den där föräldern som tar fram paddan på barndopet

Jag läste en krönika av Anna-Karin Wyndham, TV3:s nya supernanny, med den här rubriken:

”Supernannyn: Varför reagerar ingen när barn löper amok offentligt?”

Och redan innan jag klickat mig in till texten visste jag exakt vad som väntade mig. Ett tvärsnitt ur mitt eget liv. Mina upplevelser på den andra sidan supernannyns, min skam över att vara en misslyckad förälder och min egen svettiga finklänning och andnöd bland alla andra föräldrar med koll på läget.

Jag har också varit på tillställningar med ett förskolebarn som löpt amok och vansinnesklättrat över bänkarna, rullat runt på golvet och levt om. Bara det att det har varit mitt eget barn.

Jag är den där föräldern som tar fram iPaden eller lånar ut min telefon. Inte för att jag är oengagerad, utan för att jag (nästan alltid) vet vad som får mitt barn att lugna ner sig och skärma av från alla intryck i en folksamling. Och det är ju det allt verkar gå ut på, att så snyggt som möjligt stävja barn som faller utanför den förväntade normen. Eller hur?

Jag skulle kunna såga av mig mitt eget ben med en rostig nagelfil för att lugna mitt barn i ett offentligt sammanhang. Men nu väljer jag ju det som fungerar. Så exakt vad är problemet?

Problemet är, som du märker, att du har ingen aning om vad jag och mitt barn upplever.

Tänk ändå vad lätt det är att agera superförälder bakom tangentbordet och ha åsikter om stökiga barn i allmänhet och misslyckade föräldrar i synnerhet. Vi ser det om och om igen.

Vet ni vad jag tycker är 1000 miljoner gånger värre än vilda barn. Jo det är självgoda föräldrar, finns inget värre faktiskt.

Senast ut i raden är alltså ”Supernannyn”. Jag orkar snart inte reagera mer på den här ensidiga debatten där man varje gång drar alla barn över en kam. Men nu blir jag riktigt ledsen.

Anna-Karin Wyndham är enligt uppgift DOKTOR i PEDAGOGISKT arbete, och börjar alltså sin krönika med citat: ”En vän varnyligen gäst på ett dop där tillställningens största snackis var hur ett förskolebarn löpt amok framme vid dopfunten. Alla stirrade på barnet som vansinnesklättrade över bänkarna, rullade runt i gången och gjorde ljud.” slut citat. Och sedan kommer en lång harang om slappa föräldrar som väljer padda före barnuppfostran.

Inser du med din pedagogiska bakgrund och supernanny med hela svenska folket, att du har ett extra ansvar hur du uttrycker dig. Att det förväntas mer tolerans och kunskap kring hur verkligheten ser ut för olika familjer från dig?

Om inte, snälla, Anna-Karin läs min krönika: Hej du som tycker att dagens föräldrar inte uppfostrar sina barn tillräckligt. Där står egentligen allt som jag vill förmedla.

Foto på Anna-Karin Wyndham: TV3