Vinn Läckbergs stipendium – och läs hennes gästblogg!

Tävla om Läckbergs stipendium!

Gå vidare till tävlingssidan

Skrivarkursen gav Camilla Läckberg, 34, mod att sätta igång att skriva på allvar. Idag är hon en av Sveriges bäst säljande författare, och vill inspirera dig som drömmer om att bli nästa deckarstjärna.

Camilla har drömt om att bli författare så länge hon kan minnas. Men det var först när hon fick en skrivarkurs av sin dåvarande man Micke, som det lossnade för henne.

– Hade jag inte gått den kursen så hade jag inte varit författare idag. Och sedan jag slog igenom har många andra vänt sig till mig för att få råd och tips om att skriva, främst via min blogg. Jag har försökt ta mig tid att hjälpa till, och deckarstipendiet kändes som ett naturligt steg. Det är kul att kunna hjälpa andra med författardrömmar.

Du är inte rädd för att gynna konkurrenter alltså?

– Verkligen inte! Duktiga författare finns det alltid plats för. Många av oss deckarförfattare känner varandra och är vänner. Vi ser det inte som att vi konkurrerar, utan att vi hjälper fram varandra. Läsarna vill ha mer än en bok per år, så det finns plats för oss alla.

Camilla har ofta kritiserats för att ha sålt sig själv i media.

– Jag har gjort allt. Lagat mat i mattidningar och flutit som lik i vatten för Expressen. Målet var att jag skulle kunna försörja mig på att skriva. Det var ett högt satt mål då. Men jag tycker att marknadsföring är roligt. Gillar man inte att synas så låter man bli. Man ska inte göra våld på sin egen person. Men om man inte framhäver sig själv, kan man inte komma och klaga på att man tjänar mindre än jag. Precis som att jag inte kan gnälla på att folk känner igen mig. Det är ett jobb jag gör.

Till det jobbet går Camilla på morgonen, och kommer hem vid fyratiden. Hon har nämligen en skrivarlya, inte långt hemifrån.

– Annars skulle det inte funka. Jag kan inte få något gjort hemma, utan går upp och fixar mig som till vilket jobb som helst. Och lunch tar jag alltid.

Hur mycket skriver du per dag?

– När jag börjar med en ny bok går det långsamt, eftersom det tar tid att sätta persongalleriet och intrigen. Då kanske jag skriver 3–4 sidor om dagen. När jag får upp farten skriver jag 10 sidor om dagen. För mig funkar det bäst att skriva snabbt, när jag låter berättelsen bara komma. Sedan blir det förstås mycket petande i texten efteråt. Jag läser manuset många gånger innan jag lämnar det till förlaget.

I ditt stipendium ingår kursen ”Att skriva krim”, som du själv gick. Vad gav den dig?

– Det största och viktigaste för mig var att det för första gången kändes möjligt att faktiskt skriva en bok. Jag hade drömt om att bli författare i hela mitt liv, men innan jag gick kursen kändes författandet som något slags hokus-pokus. På kursen fick jag klart för mig att det till stor del är ett hantverk. Du måste förstås ha en grundtalang, men om disciplin och hårt arbete.

– En annan fantastisk sak var att få träffa andra med samma drömmar. Jag hade tidigare aldrig träffat någon annan som ville bli författare, och nu satt jag plötsligt i ett rum med 12 personer som hade precis samma förhoppning. Vi pratade och pratade, peppade varandra och drömde tillsammans: ”Tänk att få se sitt namn på ett bokomslag...”

Vi pratar om att det är märkligt att många inte anser att skrivande är något man kan lära sig på en kurs.

– Ingen tycker det är konstigt att någon går på konsthögskola och lär sig måla, men skrivande ska bara handla om gudomlig inspiration? Nej, man kan absolut utveckla sin talang på en skrivarkurs!

På skrivarkursen fick Camilla också lära sig många bra verktyg och tekniker – speciellt viktigt när man ska komponera en deckare, som ju kräver mycket organisation.

– Lite strukturfascist måste man nog vara för att skriva deckare, säger Camilla. Det handlar om respekt för läsaren, att inte lämna några lösa trådar på slutet, det känns inte schyst.

Just nu ligger Camillas sjunde bok om Patrik och Erica, ”Fyrvaktaren”, rykande färsk på bokhandelsdiskarna. Den handlar om en man som hittas skjuten i sin lägenhet, och mordet på honom varvas med en historia om en fyrvaktarfamilj på 1870-talet.

– Det är lite spöklik stämning över boken. Gillar man inte en historisk tillbakablick bland nutida händelser får man byta författare. Detsamma gäller om man tycker att det blir för mycket relationer. Jag vet att många av mina läsare slänger sig över nästa bok bara för att få veta vad som händer med Patrik och Erica.

Hur många böcker blir det om paret?

– Jag vet inte. Lite tjurskalligt har jag bestämt mig för att inte ha någon plan för det. Så länge jag tycker det är roligt kommer jag att skriva om dem. Sen gör jag något annat.

Camillas och sambon Martins son Charlie är bara fyra månader, och just nu försöker Camilla dra ner på tempot lite efter höstens boksläpp.

– Jag ska unna mig att skriva när jag verkligen är sugen på det. För första gången har jag inte lovat förlaget en ny bok vid något särskilt datum. Det känns jätteskönt! Fast jag forsätter egentligen som vanligt, jag brukar fundera på en bok i månader innan jag börjar skriva. Glömmer jag bort något så är det inte tillräckligt bra.

Du har ibland fått hård kritik för dina böcker. Hur tacklar du det?

– Det är viktigt att stå för sitt sätt att skriva, att inte be om ursäkt. Jag vet att mina böcker aldrig kommer att bli  Augustprisvinnare. Men för mig är det lika fint att skriva en bok som många vill läsa än en som bara lockar några få. Alla former av litteratur måste finnas!

Har du planer på att skriva något annat än deckare?

– Min dröm har alltid varit att skriva just deckare, för mig är det den yppersta formen av litteratur. Jag har alltid varit lite morbid. Fascinerad av det mörka i människan. När jag upptäckte att man kunde kombinera litteratur med mord, blev jag kär.

Varifrån kommer din inspiration?

– Allt! Jag beställer hem brottsakter, lusläser om verkliga mordfall och slukar faktaböcker om psykopater. Dessutom hämtar jag alltid några bitar från min egen verklighet, en flytt med renovering eller en dag med barnen kan ge nya idéer.

– Det är egentligen den största anledningen till att jag är en bättre författare nu, än när jag började skriva. Jag har upplevt mer. Erfarenheter är varje författares lera.