Maria, 32, fick en hjärtinfarkt - av stressen som sjuksköterska

Visste du att...

...40 procent av dem som drabbas är kvinnor?

• År 2017 drabbades cirka 25 000 personer i Sverige av en hjärtinfarkt. 40 procent av dem var kvinnor.

• Medelåldern för kvinnor som får hjärtinfarkt är cirka 76 år och för män 70.

• 4 procent av dem som drabbas är under 50 år. Orsaken hänger ofta samman med ett ärftligt, högt kolesterol. Mer forskning krävs fortfarande för att avgöra om ohälsosam stress utgör en riskfaktor för infarkt.

• En hjärtinfarkt beror oftast på att en blodpropp helt eller delvis täpper till hjärtats kranskärl. Då kan inte blodet passera som det brukar. Andra typer av infarkter är takotsubo, "brustet hjärta", som ofta uppstår i samband med ett trauma eller stor sorg. FH, familjär hyperkolesterolemi, beror på ärftligt, högt kolesterol och SCAD (spontan kranskärlsdissektion) innebär att ett kranskärl i hjärtat brister. (Något som främst drabbar yngre kvinnor och är mycket sällsynt.) Vid en typ 2-infarkt, den Maria drabbades av, är kranskärlen normala.

• Att vara fysiskt aktiv, ha sunda kostvanor, undvika tobak och vara försiktig med alkohol är bra för hjärthälsan. Det är också viktigt att vara välmedicinerad om man har en sjukdom som ökar risken för en infarkt, som högt blodtryck, högt kolesterol eller diabetes.

Källa: Christine Cars-Ingels, generalsekreterare vid patientorganisationen riksförbundet hjärtlungMaria Sjödén var precis hemkommen från Norge och några års arbete som sjuksköterska när hon fick en tjänst på en vårdcentral hemma i Sverige.

Sjuksköterskejobbet hade alltid känts som ett drömjobb för Maria, som ville lindra och göra gott för andra. Men arbetet på akutsjukhuset i grannlandet hade visat sig vara väldigt stressigt.

På vårdcentralen skulle det nog vara betydligt lugnare, tänkte hon. Det visade sig vara tvärtom. Arbetsuppgifterna var många: telefonrådgivning hela dagen och inbokning av läkartider, samtidigt som hon hade hand om såromläggningar, vaccinationer och rutinkontroller som att mäta blodtryck, bland mycket annat. Hon bedömde även dem som kom in akut under dagen med olika besvär som halsfluss eller sårskada.

Slutkörd efter jobbet

Flera av sjuksköterskorna som arbetade på vårdcentralen var sjukskrivna på grund av utmattning. Ansvaret vilade därför extra tungt på den personal som fanns på plats. Och vikarierna var för få, helt enkelt därför att det inte fanns sjuksköterskor att få tag i.

"Jag kunde känna pulsen från hjärtslagen dunka i huvudet"

Till en början såg Maria det som en utmaning. Ny på jobbet ville hon visa sig kompetent, men ganska snart började hon känna sig slutkörd efter ett arbetspass. Ibland hann hon knappt gå på toaletten på hela dagen.

Raster gick åt till att jobba och hon hade ständigt tankar om att hon inte räckte till och borde ha gjort saker annorlunda. Funderingar som malde vidare när hon slutade för dagen och kom hem till sin sambo och son.

– Familjelivet påverkades negativt av jobbstressen. Jag orkade bara med sådant som rörde vår son Theo, som att laga mat, bada honom och läsa saga. När han somnat var jag helt slut.

Maria kunde aldrig föreställa sig att hon skulle få en hjärtattack, så ung.

Låg sömnlös om natten

Likadant var det på helgerna. Maria tappade lusten att hitta på något med sin sambo. Hon hade ingen kraft kvar till det.

På nätterna vaknade hon ofta med hjärtklappning och låg sömnlös i mörkret medan tankarna snurrade i huvudet. Det här var inte det liv hon ville leva.

– Hjärtat dunkade hårt i bröstet och ibland rusade det iväg snabbt. Jag kunde känna pulsen från hjärtslagen dunka i huvudet. Jag tänkte att det skulle bli bättre bara det lugnade ner sig på jobbet, säger Maria, som även började glömma saker och fick svårt att ta in information.

Hon var ändå övertygad om att det inte var någon fara. Att det skulle bli bättre om hon fick vila. I ett halvår gick hon med sina symtom utan att uppsöka läkare, trots att hon även hade börjat få ont i bröstet. En helt vanlig torsdag i september 2016 gick det inte längre.

– Jag hade hjärtklappning, bröstsmärta och ont upp mot halsen och käkarna, så jag sa att jag inte mådde bra och gick hem tidigare från jobbet.

Maria tänkte att besvären nog berodde på högt blodtryck, som man kan få av stress. Och hon var ju för ung för att få en hjärtinfarkt, även om hon i efterhand menar att hon borde ha reagerat mer kraftfullt på sina symtom istället för att avfärda dem med ett "det händer inte mig".

EKG visade infarkt

Men hon var inte ensam om att tänka så:

– Läkaren på min vårdcentral var nästan lite nonchalant. Han tänkte nog att jag var för ung för att det skulle vara något farligt, men han tog i alla fall pulsen, blodtryck och EKG, för att se hur hjärtat arbetade.

"Jag hade hjärtklappning, bröstsmärta och ont upp mot halsen"

I väntan på EKG-svaret kunde Maria knappt sitta upprätt. Smärtan i bröstet var så stark. Hon ville bara kura ihop sig till en liten boll.

Plötsligt blev det bråttom. Det visade sig att Maria hade haft en hjärtinfarkt. Läkaren ville kalla på en ambulans, men inte Maria. Hon trodde att diagnosen var felaktig, ett misstag, och insisterade på att få åka till sjukhuset med sin sambo, som var chockad och rädd.

Där blev Maria inlagd på en intensivvårdsavdelning.

– När jag förstod att jag verkligen hade haft en hjärtinfarkt blev jag rädd. Jag tänkte över mitt liv, hur jag levde och vad som var viktigt. Jag begrep att jag faktiskt hade kunnat dö, även om det inte var en stor infarkt.

Maria beskriver det som en typ 2-infarkt och förklarar den som en kramp i hjärtat som blockerar blodflödet.

– Tankarna snurrade i mitt huvud med frågor kring hur jag skulle göra för att förändra mitt liv. Hur skulle vi klara oss ekonomiskt om jag sa upp mig? Och skulle jag verkligen slänga bort min treåriga sjuksköterskeutbildning?

Maria, som trodde att hon skulle repa sig på någon månad, behövde ett år på sig för att bli återställd. Under tiden stöttade kollegorna henne med telefonsamtal och besök, i den mån hon orkade.

– Jag kände mig orkeslös en lång tid efter infarkten. Det var en kris i livet för mig med stora frågor om framtiden, ibland kändes det hopplöst med tankar som: "Ska livet vara så här, kommer det någonsin att bli bättre?"

Blev KBT-terapeut

Valet föll så småningom på att vidareutbilda sig till samtalsterapeut.

– Jag har en termin kvar på min utbildning inom KBT, kognitiv beteendeterapi, säger Maria, som hoppas kunna bygga på sin kompetens i framtiden och bli psykoterapeut.

Stressen på vårdcentralen och den följande infarkten innebar ytterligare en stor förändring. Relationen med Theos pappa tog slut.

– Min sambo fick ta väldigt mycket ansvar i vardagen eftersom jag inte klarade av det. Han kände nog inte igen mig längre. Jag pratade inte med honom på samma sätt som tidigare och ville inte hitta på saker.

Efter separationen bytte Maria jobb från en psykiatrisk akutvårdsavdelning till en ätstörningsenhet.

– Det fungerade inte längre att jobba kväll och helger, jag behövde arbeta dagtid för att kunna lämna och hämta Theo i tid på förskolan. Och en förskola för skiftarbetare var inget alternativ, eftersom det är så lång kö.

Sonen blev påverkad

Maria känner alltmer att hon är inne på rätt väg nu. Hon håller ett lugnare tempo och är mer uppmärksam på sig själv, vad hon orkar och inte. Stressar hon för mycket varnar kroppen henne med hjärtklappning.

Hon äter läkemedel som sänker pulsen och kommer att få göra det i resten av sitt liv. Och hon är noga med återhämtning i tillvaron, vilket ofta är en promenad i naturen eller att läsa en bok.

Det handlar om att göra saker man tycker om och i sitt eget tempo utan att känna krav på att prestera något, menar hon.

Maria måste äta medicin hela livet, men idag mår hon bra. Hon bakar och leker så mycket hon kan med sin son Theo.

Maria berättar hur även sonen Theo påverkades av den ödesdigra dagen för tre år sedan. Hon tror inte att han riktigt förstod vad som hände och var för liten att förklara för.

– Theo ville inte gå in till mig på rummet på sjukhuset på grund av alla slangar jag hade kopplade till mig. Han tyckte det var otäckt och ville åka hem igen. När jag sedan kom hem från sjukhuset var han tystare än vanligt och ledsen på förskolan ibland. Det var ovant för honom att jag inte hade någon ork, utan mest låg och vilade. Men i takt med att jag blev piggare blev han som vanligt igen.

Numera tillbringar de så mycket tid som möjligt ihop. Bakar, lagar mat, går till lekparken och har picknick.

– Vi får ju aldrig tillbaka de dagar som passerat, konstaterar Maria.

– Theo är det som är viktigt på riktigt i mitt liv.