Foto: Moa Karlberg

Finns fattiga barn i Sverige?

”Mina barn får ingenting. Inte Bamse, inte ridskola, absolut inte utlandsresa.” I senaste amelia skriver författaren Kristian Lundberg om barn som inte har tillräckligt. Tre mamma-öden berättar något vi inte tycks vilja se. Reaktionerna på artikeln har varit många och starka. Här fortsätter debatten.

Debatten fortsätter i Damrummet!

Kristian Lundbergs artikel i amelia nr 7.

? Det är möjligt att själva upprinnelsen till den här texten kommer en tidig morgon i ett kapprum på en lågstadieskola. Det är januari. Det är snöslask. Temperaturen ligger omkring noll. Vinterkläderna hänger på sina krokar. Ljudnivån är som den ska. Hög. Det skrattas. Det pratas. Vi befinner oss i en förort till Lund. Ett ytterområde. De sociala problemen syns inte på det sätt som man ser dem avtecknas i förorter med betydligt sämre rykte. Det är en arbetarstadsdel. Dock. Det är någonting märkligt med stadsdelen. Det är nytt år. Det borde finnas hopp i luften. Skåne är ett grymt landskap. Öde tomma slätter där vinden kommer och går. Det är här jag lever. Det blir så: Allt mer av det jag skriver bottnar i en biografisk verklighet. Allt oftare blir det uppenbart för mig att jag har ålagt mig själv ett uppdrag: att tala fram verklighetens konturer. Varför? Det är enkelt. Jag är en av de få som finns kvar. Jag ska förklara längre fram vad jag menar med just det. Och varför det är av betydelse för den här texten. 

 Det är tisdag och jag kan ange exakt datum och tid för när jag beslutade mig för att skriva det som jag nu tecknar ner. Tisdag. 11 januari. Strax innan åtta på morgonen. Lågt grå himmel. Skolkamraterna är redan på plats. En del av dem har varit på morgonfritids sedan klockan sex. Under dagen kommer det att falla tunga blöta snöflingor. Träden i området är kala. Hur biografisk får man vara i en text innan man blir stötande? Hur personlig får man bli innan man upplevs som kränkande? Jag vet inte. Det tar tid för mig att skriva. Jag raderar, skriver om, försöker att samla ihop erfarenheter och bilder, skapa en begriplig helhet av det som jag bara ser som kelejdoskopiska bilder. Kort biografi: Vi var fem barn. En ensamstående mor. Hon insjuknande. Vi barn antog olika roller i familjen. Vi var inte en typisk svensk barnfamilj på sjuttio- och åttiotalet. Vi var däremot en typisk fattig barnfamilj. Avbetalningar. Kronofogde. En konstant brist. Lån. Att stå i kvicksand och trampa sig ner mot bottnen. Mina vänner likaså. Vi hade det likadant. Dock. En avgörande skillnad: De utvecklade en kriminell livsstil. Jag började på allvar att läsa, skriva, arbeta. Alltid arbeta. Alltid skriva. Nu är jag i princip den enda som finns kvar. De andra: inlåsta eller döda. Jag rör mig däremot fritt genom staden. Det är möjligt att min fattiga barndom har skapat en större känslighet hos mig. För mig är fattiga barn nämligen inte en siffra i en rapport. För mig är fattigdom en verklighet som jag delar med andra. För mig är ensamstående mödrar inte en schablon. Det är min egen mors hopplösa kamp. 

 

Så. Denna morgon i kapprummet beslutar jag mig för att jag ska försöka att skriva om ämnet. Jag försöker att samla information, statistik. Jag för samman alla dessa samtal som jag under ett par intensiva dagar kommer att föra med ensamstående mödrar med barn. Just det. Det är så. Ensamstående mödrar med barn. Det är en helt egen samhällsklass. 

 Ett samtal med Åsa.

 – Om det inte hade varit för diakonin, om det inte hade varit för kyrkans hjälp, med både det lilla och det stora, så hade jag aldrig fixat det här. Aldrig, säger hon. 

 Vi träffas på en lunchrestaurang i centrala Malmö. Åsa är en av de många kvinnor som spontant hör av sig till mig efter det att jag publicerat en mindre artikel om barn och fattigdom. Jag frågar henne: ”Finns det fattiga barn i Sverige?” Det är det som är mitt uppdrag, den fråga som jag har formulerat för mig själv. Hon tittar på mig. Länge. Det är tyst. Lunchgästerna har rusat tillbaka till sina arbeten. Trafiken utanför är intensiv. Det är en av stadens bättre lunchrestauranger. Jag brukar äta här. Nu skäms jag, som jag alltid skäms när det talas om fattiga barn, när det talas om klassresa eller socialt utanförskap. För ett ögonblick blir jag rädd att jag har kränkt henne.

 

– Det finns fattiga barn i Sverige. De blir bara fler och fler. Titta på mig. Jag har arbete. Bostad. Studier bakom mig. Två barn. Men det räcker aldrig till, säger hon.

 Jag antecknar och försöker att samla mig till den motfråga som alltid ställs till mig: ”Det handlar om prioriteringar. Barnfamiljerna får väl välja bort en del av sin konsumtion, till exempel utlandssemestrar och nyare teknikprylar.” Jag slipper ställa den frågan.

 – Vi gör ingenting som kostar pengar. Inga dyra semestrar. Inga flashiga kläder. Ingen statushets. Men. Hade det inte varit för församlingens understödsfonder och diakonin så hade vi aldrig klarat oss. Jag röker. Ibland. Ett paket i månaden. Det är vad jag unnar mig, säger Åsa.

 Hur kan det komma sig att vi har skapat ett samhälle som inte har plats för kvinnor och barn? För det är just det som sker: att en hårt arbetande ensamstående kvinna måste förklara att hon inte tar semester – att hon måste urskulda sig och förklara. 

 ”Vad hade hänt om du hade tagit semester? Om ni hade rest iväg på en restresa?” Återigen denna tystnad. Jag försvarar mig själv med att jag måste fråga. Att det ingår i mitt uppdrag, även om jag redan vet svaret. 

 – Du. Det är väldigt enkelt. Hyra eller semester. Mat eller semester, säger hon.

Jag visste att detta skulle bli svaret. Att vara fattig är att vara ofri. Att leva med omöjliga val. ”Hur märker barnen av det?” Ja. Hur märkte jag av det? Jag ska förklara. 

 Att vara fattig och barn är att alstra skam på ett märkligt sätt. Under min barndom och långt upp i min ungdom, så var jag just fattig. Jag kände begränsningen. Jag visste vad som var realistiskt – men jag visste också att jag var fattig i relation till min omgivning. Naturligtvis umgicks jag enbart med barn som levde som jag: ur hand, i mun. Det var först i öppenheten som det blev uppenbart: Skolresor. Semesterresor. Matsäck. Nya kläder. Nya vänner. Att inte bjuda hem sina nya vänner. Att inte gå på bio. Att inte ha fritidsaktiviteter. Att leva ett liv i begränsningen. Att skämmas. Att inte våga be om. Att hoppas. Att drömma om: ett liv i frihet. Veta att man inte räcker till, att ärva den nervösa fattigdomen, den där speciella känslan som handlar om att aldrig räcka till. 

 – Det är det enda som gör ont. Nej. Kanske inte det enda. Men det värsta. Och att deras pappa vägrar att hjälpa till. Han betalar det som han ska betala, det är inte det, men herregud, vet du hur mycket två växande tonårskillar käkar egentligen? säger hon.

 Detta är återkommande. Efter min första korta artikel om barn och fattigdom, så får jag kontakt med ett hundratal kvinnor som vill berätta om sin verklighet. Aldrig förr har någonting som jag har skrivit fått ett sådant genomslag. Jag räknar 117 mejl. Alla med samma innehåll. I princip. Tre män skriver. Två av dem har dock ett annat ärende. En pensionär skriver att jag minsann inte vet vad jag talar om – att de som verkligen har det svårt är änklingar. En annan man skriver att han håller på att gå under eftersom han måste betala underhåll för sitt barn, pengar som hans före detta hustru använder för eget bruk, säger han. Vi talar om en summa som är strax över tusen kronor. Vad kostar ett par skor? Mat för en månad? Födelsedagspresenter? Ni ser själva. En tredje man skriver och han famlar efter sina formuleringar, frågar mig vad han kan göra – och inte heller jag har svar att komma med. Jag har bara frågor. 

 Men det börjar inte där. Min berättelse börjar i ett kapprum. Klockan är strax före åtta på morgonen. Vi är omgivna av den råa grymma fuktighet som bara finns i skåne; den här tunga vätan som letar sig in under kläderna. Vi har promenerat till skolområdet. Vi håller varandra i handen. Omkring oss skyndar människor. Barn och kvinnor. Kvinnor och barn. Dimman kommer rullande in över fälten. Det är en tidig morgon. Fortfarande mörkt utomhus. Jag ska lämna en väns dotter och står bland alla barn och föräldrar i ett myllrande kaos i kapprummet, när en av kvinnorna i personalen med alltför hög röst säger: ”Du måste ha andra skor. Har du inte sagt till mamma att du behöver andra skor?” Det larmar vidare. Det luktar apelsiner, kaffe. Allt sker mekaniskt. Det går snabbt. Det går undan. Barnen kläs av, lämnas. 

 Lärarens mening hänger kvar i luften. Jag blir kall inombords. Är det bara jag som hör vad som blir sagt? Ja. Det blir inte tyst. Det sorlar vidare. Är det ingen som ser avgrundsdjupet som öppnar sig? Den lilla flickan, åtta år gammal och med skor som inte passar för vädret, är helt tyst och tittar ner i marken. Hennes nacke är böjd, som i skam. Och jag reagerar först på den feges sätt: jag blir tyst och iskall.

 Jag ser flickan med skorna. Den kvinnliga personalen. Skorna. 

 Och sedan, ett par sekunder efter det att hon sagt: ”Har du inte sagt till mamma att du behöver andra skor?” är vardagen i rörelse igen. Flickan med sommarskorna försvinner bort. Och jag vet hur det är. Jag vet hur det känns. Också jag har stått där, uppläxad, ställd åt sidan. Och jag tänker: har vi då inte kommit längre än så här? Hur många gånger blev jag själv inte förd åt sidan och upptuktad för min mors ekonomiska brister? Vi var fem barn och en ensamstående mor, som också kämpade emot en psykisk sjukdom som allt mer kom att lamslå henne. Det är först under senare år som jag på allvar har sett hur det har format mig. Det finns en speciell sort ensamhet som omger oss som har varit fattiga. Mina skolkamrater hade skolväskor. Jag kom med skolböckerna i en plastpåse. Mina skolkamrater tränade idrott. Vi hängde vid kiosken. Mina skolkamrater hade ett eget rum. Vi var sex personer i en trerumslägenhet bakom Värnhemstorget. Hur många gånger blev jag inte själv straffad för att vi inte hade råd att låta mig följa med på skolresor, utflykter – allt som krävde matsäck eller fickpeng? Det stämmer. Jag följde aldrig med. Jag var hemma. Varje terminsstart såg ut på samma sätt. Vi skulle skriva en uppsats om vad vi hade gjort på lovet. När jag var yngre så ljög jag. Diktade historier om semesterresor, upplevelser. Min mor ringde till skolan och sjukanmälde mig. Fattigdom är skam. 

 När jag blev äldre så bara gick jag, lämnade klassrummet bakom mig. 

 Är det fortfarande så? Jag frågar min väns dotter: ”Skriver ni om lovet i skolan?” Hon svarar: ”Ja.” Och då vet jag, direkt, att då sitter barnen där inne i klassrummet med skammen, då sitter barnen och ljuger – för vem vill skriva: ”Jag var hemma. Mamma var på arbetet. Sedan tittade vi på tv.” 

 Hur kommer det sig att den välbeställda medelklassen är så oförmögen att se? Varför piskar man in skammärket på barnens ryggar? Och varför får barnen får betala priset för den nedrustning av samhället som nu sker? 

 Flickans mamma arbetar naturligtvis inom vården. Det är så förutsägbart att det blir genant. Hon är ensam med två barn. Och det räcker aldrig till. Pengarna räcker inte till. Jag lär känna henne. Vi kommer att bli vänner. Jag mejlar med en annan kvinna. Hon tog kontakt med mig för att berätta. Det är så hon säger. ”Jag måste få berätta!” Och så vänder hon sig till mig, en främling. En medelålders man.

 – Efter det att jag lämnat honom, efter misshandeln, så flyttade vi in på ett skyddat boende i hemkommunen. Jag kunde inte gå till arbetet. Min dotter kunde inte gå på dagis. Mannen som misshandlade mig cyklade omkring i området och letade efter oss. En konstant rädsla. Jag gick ner i vikt. Fick besvär. Ångest. Och fysiska skador efter hans övergrepp, säger hon.

Och naturligtvis: skam och fattigdom. Mannen fick en fotboja. Kvinnan fick ett liv i konstant rädsla. Vem var det egentligen som frihetsberövades? Jag frågar henne: ”Är du nöjd med vad samhället erbjöd dig till hjälp?”

 – Vilken jävla hjälp? svarar hon kort.

 Ett par timmar senare skriver hon: ”Det är helvetet på jorden att inte kunna ge sina barn det man ser att de behöver.” Helvetet på jorden. 

 Jag skriver till samtliga svenska partiledare. Det finns uppenbarligen ett helvete på jorden. Det är att vara ensamstående kvinna med barn. Jag ställer två enkla frågor: Finns det fattiga barn i Sverige? Och vad kan vi göra åt det? Jag förklarar att jag ska skriva en artikel i ämnet. En svarar. En enda person. Jag skriver till en rad andra personer, som på olika sätt har profilerat sig inom just problematiken ”Barn och fattigdom”. Resultatet är lika nedslående det. Ingen svarar. Barn och fattigdom är en ickefråga, men inte för de fattiga barn vars liv begränsas av ekonomin. Det är partiledaren för Vänsterpartiet, Lars Ohly som svarar. Och han verkar upprörd. Han skriver:

 ”Hej Kristian, det är klart att det finns fattiga barn i Sverige – och antalet ökar. Bakgrunden är naturligtvis de allt större klyftorna i samhället. Barn är fattiga för att deras föräldrar är fattiga, lite förenklat. Så när skattesänkningar för dem som har jobb ska betalas av dem som inte kan eller får jobba (långtidssjuka, arbetslösa, studerande, föräldralediga och de som vill jobba heltid men inte får), så ökar också fattigdomen bland barn till arbetslösa, sjuka etc. Därför är också insatser för att öka jämlikheten och minska klyftorna det bästa sättet att minska barnfattigdomen. Men det finns också några åtgärder som direkt skulle underlätta för fattiga barn idag. Till exempel att ge alla barn rätt till glasögon (idag finns barn som inte hänger med i skolan enbart för att de ser dåligt och inte har råd med glasögon). Och att ta skollagens skrivning om en avgiftsfri skola på allvar, vilket innebär att det måste vara förbjudet att ta ut avgifter för sånt som sker i skolans regi (idag sjukskriver sig barn ibland från skolutflykter som kostar pengar). Tyvärr går nu allt mer åt fel håll – ta bara det absurda att de föräldrar som har råd kan köpa läxhjälp åt sina barn och få Rutavdrag på kuppen. Ja, herregud, vilket jävla samhälle som håller på att skapas! Lycka till med artikeln! Hälsningar, Lasse”

 Bara för att vara tydlig: Nej, jag tillhör inget politiskt parti. Nej, jag favoriserar inte Lars Ohly. Han var helt enkelt den ende som svarade. Har han rätt då? Ja. Det tycks mig så.

 Det skedde en tvåprocentig ökning av antalet vräkta barnfamiljer mellan 2009 och 2010. Varför? Ingen vet. Svaret är naturligtvis: fattigdom.

 Det finns ett uppenbart problem med den här typen av artikel. Det finns ingen som vill träda fram. Ingen som vill ge fattigdomen ett ansikte. Ändå finns den där. Statistiken talar sitt tydliga språk. Enligt Kronofogdens senaste summering vräktes sexhundrasextiotvå barnfamiljer under det senaste året. 662 barnfamiljer. Vi har en nollvision i samhället. Det är en stor klyfta mellan 0 och 662.

 Jag träffar Pernilla på Cafe Mäster Hans vid Stortorget i Malmö. Det är sen eftermiddag. Hennes dotter ska leka tillsammans med en kamrat, så hon har ett par timmar över.

 – Du måste tro att jag är helt galen, men jag har inte varit ute och druckit kaffe på stan …

 Hon letar i minnet. 

 – … på minst fem år, skrattar hon.

 Hon är fylld av liv, av hopp.

 – Det värsta är födelsedagarna. Usch. Ibland har min dotter inte velat gå på kalas som hon blivit inbjuden till, eftersom hon inte tycker att den present hon kommer med räcker till. Hon säger att hon är sjuk.

Vi dricker kaffe. Vi pratar, fram och tillbaka. Jag säger att jag beundrar hennes mod. Hennes uthållighet. Jag säger att hon är stark.

– Vad ska jag annars vara? Ska jag bara lägga mig ner och dö?

 Pernilla är ensamstående med barn.

 – Det blir så att man skjuter upp sitt eget liv. Man lever på stand-by för att kunna ge sina barn frihet. Jag brukar tänka att jag får gå ut och äta när jag blir pensionär.

 Pernillas dotter är tolv år gammal. Hon vill åka utomlands. Det kommer inte att ske. Hon vill gå på en cirkusskola. Det kommer heller inte att ske. Hon vill ha en speciell sorts byxor. Det kommer hon inte att få. Hon är ett barn och det är inte hon som är fattig. Ett barn kan väl varken vara rikt eller fattigt, eller? Ett barn ska väl inte behöva begränsa sina basbehov? Kan man verkligen vräka ett barn? Eller är det inte längre ett basbehov, detta med cirkusskola och nya byxor, detta med att ha en bostad? Är det inte längre en möjlighet för en kvinna som blir misshandlad i sitt förhållande att lämna sin man? Ska hon bli ekonomiskt straffad för ett övergrepp som har begåtts gentemot henne? Ja. Ord betyder ingenting. Handling betyder allt. Och männen? Var finns männen? De goda männen? De rättvisa männen? De finns i alla fall inte här, i denna artikel. Hur kommer det sig att det uteslutande är kvinnor som är fattiga? 

 Medlingsinstutet är en statlig myndighet som har ansvar för medling i arbetstvister. Jag läser vad de skriver om löneskillnader: ”Om man ser till den totala genomsnittliga löneskillnaden inom varje enskild sektor är skillnaden 8–28 procent. Den största skillnaden finns inom landstingen.”

 Vem är det då man finner inom landstingen? Kvinnor inom vård och omsorg. Naturligtvis. 28 procent är en avgörande skillnad. 8 procent kan betyda ett par nya skor eller en cirkusskola. Vi skapar ett samhälle för de starka och högljudda, inte för de svaga och tysta, för inte hörde man fattiga barn i Sverige stämma upp sina röster inför valet? Nej. Det var tyst. Ibland tänker jag att jag aldrig ska bli fri. Ibland tänker jag att jag inte vill bli fri. Att det är min uppgift att minnas. Att den som skriver också blir den som skapar rum för mänsklighet. Jag frågar Pernilla: ”Vad hade du gjort då om du hade haft mer pengar?” Hon svarar blixtsnabbt.

 – Slutat oroa mig.

 Efterhand som jag arbetar med texten så framträder ett mönster som jag först inte kan se – och där jag också ser konturerna av min egen maktlöshet som barn. Vi är fem syskon. Vi förstår att det inte räcker till. Vi vill inte belasta vår mor ytterligare. Så vi ställer oss på undantag, viker åt sidan.

Och dessa skuggor från förr lämnar mig ingen ro, låter mig inte vara ifred. 

 Vi befinner oss i ett traditionellt arbetarklassområde. Det är en förort. Föräldrarna i området har alla arbeten. De är också ensamstående. Det som förenar dem: att de arbetar och att lönen aldrig räcker till. Att de är kvinnor. Det verkar vara en överrepresentation av ensamstående mödrar med arbeten inom vården. Statistiken bekräftar mina antaganden. Det är närapå en hel stadsdel med ensamstående mödrar med arbeten inom omsorgsvärlden. Flera morgnar i rad är jag den ende mannen på skolområdet. Var är männen? Det är just det: som om ett krig hade dragit förbi och plockat undan alla vuxna män. Var är männen som också oroas av löneskillnaderna? Var är männen som tar ett solidariskt ansvar? Ja, inte här i alla fall. 

 Vad gör det med ett barn som fogas in i fattigdom och brist? Jag måste vara personlig. Allt annat är omöjligt. Jag är en medelålders man nu. Jag fyller 45. Jag tror alltid att det jag äger ska tas ifrån mig. Jag tror alltid att det ska upptäckas vem jag är. När min son gick i grundskolan och skulle på utflykt med sin klass så packade jag alltid ner extra matsäck och sade till honom: ”Om det är någon som har glömt så kan du ju bjuda, eller hur?” Han skämdes. Alltid bar han med sig extramaten hem igen. Han förstod inte den brist som jag alltid lever med; och så måste det naturligtvis vara. Jag visste att en del av hans skolkamrater hade det illa ställt, och jag ville inte genera någon.

 Jag försöker städa undan fattigdomens skamstämpel. Jag försöker göra fallet så mjukt som möjligt. Men. Inte kan min son sona för min klassresa? Jag är inte längre fattig. Det paradoxala sker dock – att genom mitt ökade välstånd blir jag också allt mer uppmärksam på den brist som jag växte upp med, och desto längre bort kommer min son från mig, från de villkor som vi levde under när jag var barn. Vi blir främlingar inför varandra. Inte i allt. Naturligtvis inte. Men. Där han ser hopp och lösningar så ser jag förtvivlan och katastrofer. I en rapport från Rädda Barnen kan jag klä mina aningar i kall klinisk statistik: 252 000 barn lever i fattigdom. 31,4 procent av hushållen med barn i Malmö lever vid gränsen för fattigdomsdefinitionen. BRIS spår också att detta kommer att förvärras.

 Nere i kapprummet står det ett par tunnslitna sommarskor som inte på långa vägar kan hålla vätan borta. Och som vanligt skrivs det uppsatser om vad som skedde under loven. ?

Debatt i Damrummet just nu...

"Jag är själv ensamstående mamma till en son på 13 år och har så  varit  sedan han var 7. Jag har levt på studiebidrag och varit  arbetssökande i  perioder under denna tid och som lägst var min inkomst  6500 kr/mån.  Detta ständiga pusslande för att min son inte ska känna  sig alltför  utanför samt oron att man inte ska kunna betala räkningarna  eller kunna  handla mat tär på psyket och orken att fortsätta  vardagspusslandet som  är en ständig kamp för att pengarna ska räcka  till."

Signaturen "Mamma Mia" är en av alla som tyckt till om vår artikel om fattiga barn i senaste amelia. Författaren Kristian Lundbergs berättelse om ensamstående mammorna Karin, Pernilla och Åsas kamp att  ge sina barn ett drägligt liv har gripit tag i läsarna och fått upp ett  känsligt ämne på agendan.

Debatten i Damrummet...

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!