–Det kändes som om hela världen hatade mig

Måndagen den 1 november 2010 hade jag 37 missade samtal och 14 sms på min display, varav 29 av samtalen var från nummer som jag inte kände igen. 

Kanske borde jag ha förstått att det som jag arbetade med skulle få mycket uppmärksamhet, men just då var jag chockad. Några ­dagar senare skulle jag tillsammans med Thomas Sjöberg och Deanne Rauscher vara med och lansera boken ”Carl XVI ­Gustaf – Den motvillige monarken”. Nu hade min chef precis kallat in mig på möte och sagt att jag var avstängd från jobbet som researcher på ”Morgonpasset” i P3, eftersom Sveriges Radio hävdade att jag hade suttit på dubbla stolar. Nyheten hade precis nått media som drog på med stora växlar; ”Skrev en bok om kungen – sparkas från Sveriges Radio”. 

Det var faktiskt min mamma som av misstag läckte till media, då hon i ett privat mejl till en kompis som är ­journalist på Dagens Nyheter i en ­bisats skrev ”ja och så har Tove blivit av med jobbet”. 

Själv satt jag på redaktionen och fattade ingenting. Jag hade ju berättat om boken för min chef under hela arbetet! En massa tankar snurrade i huvudet, skulle jag någonsin kunna få ett jobb som journalist igen?

Mobilen fortsatte ringa. Den skakade i min hand och jag hade problem att läsa messen, eftersom mina händer var fuktiga av svett och mina fingrar inte gjorde som jag ville. 

Jag satt framför min bärbara dator på jobbet och det rådde en märklig tystnad på redaktionen. Jag skulle sopa igen mina spår, lämna över och logga ur. Ett av de sms som jag lyckades läsa med mina darriga händer var från min bror,: ”Du toppar Aftonbladet.se”.

Kanske borde jag ha förstått hur stort det här boksläppet skulle bli redan helgen innan, då jag lite småfebrig var på väg hem från en poesiuppläsning och en reporter från Aftonbladet ringde. Klockan var närmare tolv på natten och jag hade lite svårt att höra vad han sa, mina fingrar frös eftersom jag glömt vantarna i baren. ”Vi skulle vilja göra personporträtt på er inför stundande boksläpp och jag har lite frågor... stämmer det att du har jobbat på Drottningholms slott?” Jag hörde en insmickrande men genomskinlig ton och mitt hjärta slog fortare. Var det här på riktigt? Hade pressen redan kollat upp vem jag var? Vi har ju inte ens släppt boken! Och jag som bara skulle göra lite research. Författaren Thomas Sjöberg hade ringt Journalisthögskolan där jag gick och bett om ett namn på en student som kunde hjälpa honom. Min lärare hade skrattat på sin grova göteborgska ”fattar du Tove, det här kan bli stort!”.

Hur skulle läsarna, recensenterna och media reagera på en bok som för första gången tog kungen på allvar, granskade honom och skrev om allt det där som bara varit indicier – utan ­knäböj och krusiduller?

Nu stod jag där i oktoberblåsten med en ihärdig Aftonbladetreporter i luren. Jag hörde Annikas, vår pressansvariga på förlaget, ord i huvudet när jag lamt svarade: ”Vi släpper boken på torsdag, då kan du ringa till Thomas, han svarar på dina frågor.” Jag hörde själv hur jäkla mesig jag lät. Pulsen skenade. Telefonen fortsatte ringa den natten, och några dagar senare publicerade ­Aftonbladet ett mittuppslag med rubriken: ”Skandalförfattarna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer riskerar fängelse. Möt den brokiga trion bakom skandalboken”.

Samma dag som mittuppslaget i Aftonbladet åt jag lunch med en vän. Var det här helt fel av mig? Var det som Aftonbladet skrev? ”De riskerar fängelse och deras karriärer är över.”

Jag har tänkt på det efteråt, att det stämde. Inte det att vi riskerade fängelse för förtal – även om kungens före detta vän Anders Lettström hotade med att stämma oss. Nej, det faktum att vi var en brokig trio. Thomas är en räv i gamet som har jobbat på de flesta stora magasin genom åren och riktat in sig på porträttjournalistik. Deanne är socialarbetare och utbildade sig till journalist först för några år sedan, 2003 släppte hon den uppmärksammade boken om bordellhärvan 1976, ”Makten, männen, mörkläggningen”. Och så jag då. En 26-årig tjej som jobbat på Sveriges Radios ungdomskanal P3 i något år.

Några gedigna grävande journalister var vi inte. Det måste ha varit århundradets tv-underhållning när vi tre lite udda karaktärer tillsammans med en av våra källor i boken, den före detta härjade nattklubbsägaren Mille Markovic, och kaffeflickan Helene Wellton satt i Lennart Ekdals ”Kvällsöppet” i TV4. De slog tittarrekord den kvällen, och från min plats i studion såg jag hur kvällstidnings­journalisterna och fotograferna radade upp sig bakom ett tunt snöre, en efter en. Det här var inte sant. Vad hade vi satt i rullning? 

Veckorna som följde minns jag som ihärdiga möten på förlaget Lind & Co, där den modige 32-årige förläggaren ­Kristoffer Lind tillsammans med vår pressansvariga och strateg höll ställningarna. Vart man än vände sig fanns boken där. Vi kämpade i motvind. Vi hade inte trovärdiga källor, vi rotade i kungens privatliv, vi var ute efter pengar, vi skulle låta stackaren vara ifred. Det är märkligt, just det där sista, ”att låta den stackaren vara”. Vår statschef, en stackare? Vi blev till skandalförfattarna, ”de smutsiga kloakråttorna som borde krypa ner i sina hålor där de kommer ifrån”. Ja, så uttryckte sig faktiskt den kände historikern och journalisten Herman Lindqvist. Det som fastnade i mig gång på gång var det märkliga i att det hela tiden var vi som var ”de smutsiga skandalförfattarna”, när det är vår kung och statschef som under sin närmare 40-åriga regenttid beställt in kaffeflickor och gått på porrklubb. Någonstans vet jag att det bara är toppen på ett isberg. Men så är det ofta när det handlar om anklagelser mot män med makt; Lennart Geijer, Dominique Strauss-Kahn, Julian Assange eller kungen. Rubrikerna försvinner snabbt, och på något vis lyckas männen oftast gå vinnande ur striden.

Under veckorna som följde var jag som i en dimma. Varje dag – en ny löpsedel. Jag fick mycket stöd från ”Morgonpassets” lyssnare som ville ha tillbaka mig som researcher och från en massa okända människor på Facebook. Men alla varma ord försvann en dag när jag öppnade dörren till min lilla etta högst upp på tredje våningen i en förort till Stockholm. Någon hade skickat ett handskrivet brev, jag öppnade nyfiket och fick se en bild på mig från en tidning. Sedan stod det ”Du kan ju alltid skriva en grisbok om Silvia också. Och sen om kungabarnen. Ett efter ett. Det kan man både bli rik och berömd på. Det kallar jag stor journalistik. Lycka till.”

Det var bara början och jag visste att det skulle komma. Jag visste att det här brevet var riktigt snällt i jämförelse. Thomas hade fått hem ett brev som beskrev i detalj hur han var uthängd som pedofil på nätet. Jag visste att hatet fanns där men jag var ändå inte förberedd på det. Men nu förstod jag.

Så satt jag då där en kväll framför Google. Långsamt skrev jag in mitt namn i sökfältet och blev sittandes i två och en halv timme tills min rygg värkte av den krumma positionen.

Jag kände hur ögonen värkte och hur tårkanalerna fylldes. Jag hade gjort det jag absolut inte skulle, jag hade gått in på diskussionsforumet Flashback och hittat tråden om mig själv. Där gick att läsa att jag var en judinna med rödstrumpebakgrund som såg sliten ut IRL. Jag hade pikant smak när det gällde sex och gillade tydligen sexuella rollspel. En person hävdade att han hade gått i min parallellklass och även legat med mig. Vem denna person är har jag ingen aning om. Jag började fundera på om det var något gammalt ex som ville hämnas. Där stod saker om min pappa och mina bröder, var de jobbade, vilken inkomst de hade och vilka vidriga vänsterpatrask de var. Där fanns min gatuadress som kryddades med uttalanden om att jag var en grisig skvallerjournalist som förtjänade fängelse och som aldrig mer skulle få ett jobb.

Under några timmar var jag som besatt och läste alla kommentarsfält under alla artiklar om kungaboken. Tills att jag inte orkade mer. Trots alla ord om att jag var en avskyvärd förrädare som aldrig skulle bli accepterad i samhället igen, så var det inte just det som stannade kvar. Kvar blev känslan av att jag var totalt oskyddad. Här kunde vem som helst skriva vad som helst. Jag tycker det är fantastiskt med sociala medier och medborgarjournalistik. Jag har alltid förespråkat öppenhet och att alla ska kunna delta. Men i mitt fall var det som att öppenheten som jag alltid själv stått för fastnade i halsen. Jag antar att det här är något som kända personer lär sig att bara skala bort, men jag var ingen känd person, jag hade i min naivitet varit helt oförberedd på detta.

Tove i mediadrevet

November 2008: 

Journa­listen Thomas Sjöberg ringer och frågar om studenten Tove Meyer vill jobba med en ­reportagebok om kungen och kungahuset. Tove tackar ja.

29 oktober 2010:

Tove Meyer blir avstängd från sitt jobb på Sveriges Radio.

30 oktober: 

Första journalisten ringer och vill ställa frågor om boken.

2 november:

Toves avstängning från Sveriges Radio toppar DN:s löpsedel: ”Skrev om kungen i ny skandalbok, får ­sparken”.

3 november: 

Frågas ut i ”Kvällsöppet” i TV4 tillsammans med sina medförfattare.

4 november: 

Boken om kungens skandaler kommer ut i handeln. Säljer slut direkt.

4 november:

Kungen hålller sin omtalade presskonferens i skogen där han ber medierna ”vända blad”.

September 2011:

Tove Meyer har gått vidare och jobbar som redaktör för barnprogrammet ”Hjärnkontoret”.

Läs hela reportaget i amelia nummer 22.