Ann lever precis som i filmen ”Mitt Afrika” – på riktigt

Det blev ingen äkta make. Däremot flera hundra håriga barn! Ann Olivecrona lämnade det trygga folkhemmet för att rädda Afrikas djur.

Som 28-åring förlovade hon sig med en svensk kille. Sedan insåg Ann Olivecrona att hon var ämnad för ett helt annat liv.

– Jag menar, vilken man skulle stå ut med en hustru som mestadels var försvunnen ute i djungeln? Som har överkörda giftormar i frysboxen. Att vara ihop med kvinna som står på ett jeepflak och snarar giraffer i hundra knyck?

– Och hur skulle jag ha klarat att bo i ett Sverige, där man träter om höjden på grannens häck eller om soptunnan stått en timme för länge på gatan?

Eller vänd på problemet: Hur hade Afrikas traumatiserade, jagade och plågade djur klarat sig utan Ann Olivecrona?

En morgon ligger en stackars naken fågelunge vid hennes köksingång, bäddas omsorgsfullt ner i en skokartong med bomull och körs 20 mil till en kompis med just skadade fjäderfän som specialitet. En afton hittas en giftig fågelspindel krypande i bokhyllan, fångas varsamt in i ett dricksglas och förpassas ut i ett snår. Och så alla aporna, förstås.

Att en 60-årig kvinna knallar omkring med en babybjörn på magen, köper blöjor i storpack och har ett kylskåp fullproppat med nappflaskor tillhör ovanligheterna. Men Ann Olivecrona är ingen vanlig Svensson.

När larmet går, när djungeltelegrafen avslöjar att ännu en schimpansunge har hittats fängslad någonstans i Afrika, packar hon blixtsnabbt resväskan och ger sig av som en agent på hemligt uppdrag.

– Jag får ständiga tips om apor som smugglas eller sitter inspärrade. De allra flesta är ungar vars mammor fallit offer för tjuvskyttar. Många har svåra brännskador, speciellt på ryggen. Det beror på att aporna ofta hetsas upp i träden, genom att man tänder eld på gräset.

När den skjutna mamman ramlar ner, klamrar sig den skräckslagna ungen krampaktigt tag i hennes päls.  De vuxna aporna jagas för att ätas. Handeln med bush meat, djungelkött, är en smutsig, ljusskygg industri,

som ingen riktigt tycks orka ta tag i.

– Jag vet restauranger i Europa som har en hemlig meny med apkött. Det har blivit de rika afrikanernas statusmat, ungefär som rysk kaviar

och champagne.

Farliga krafter att utmana, det vet hon. Men Ann Olivecrona tvekar inte. Som djurfångare i Idi Amins, Uganda, blev hon van vid skjutglada pojksoldater och korrupta byråkrater. Hon har haft gevärspipor i magen, sett människor slås ihjäl av polismän, till och med riskerat fängelse för att ha burit för kort klänning (!) och under 13 veckor varit strandsatt utan mat i Sudans djungel. Fem år från folkpensionen räds hon varken fan eller diktatorer.

– Jag kan inte sitta med armarna i kors. Om inte jag försöker hjälpa de här stackars djuren, vem gör det då?

Fyrbenta vilddjur, då? Är hon aldrig rädd för dem?

– Äh, de är nog de minst farliga av alla Afrikas invånare. Som ettåring smet jag in till en tjur som slängde upp mig på hornen, så jag flög flera meter. Jag bara reste mig upp och tultade tillbaka till honom. Tjuren blev så perplex, att han bara stirrade fånigt när jag klappade honom mulen och

sa ”Muuuu!”.

Noll rädsla. Däremot respekt.

– Att handskas med djur handlar främst om sunt förnuft och om att lära sig tolka deras signaler. En elefant som kommer framrusande med utfällda öron, säger egentligen: ”Kolla på mig, så tuff jag är!” Om han däremot fäller öronen bakåt och blottar betarna ... ja, då gäller det att snabbt dra sig ur situationen.

En medarbetare hittades lemlästad vid en flodstrand, sedan han råkat hamna mellan en flodhästhona och hennes unge. En annan höll på att mista benet, sedan fångstbilen vält under en sicksackfärd mellan termitstackar. Själv har Ann Olivecrona armarna fulla av ärr och bitmärken – men mest från dem hon kallar sina skyddslingar.

– Värsta skadan kom från en schimpans i Dubai. Han var så rädd att bli lämnad ensam att han bet sig fast i min underarm. En annan trodde jag var en hona som skulle stjäla hans mat och högg mig i fingret så blodet sprutade. Efteråt var den stackaren så förtvivlad att han inte visste hur han skulle gottgöra mig.

För steget mellan apa och människa är kortare än man tror, menar Ann Olivecrona.

– Vi har 99 procent samma genuppsättning som en schimpans och det märks. Apungar är precis som människobarn. Dessutom kan de inte klättra i träd från början, som många tror. Hittar jag en unge som förlorat sin mamma och sin fl ock, måste jag själv lära den en massa saker. Vilka växter man ska äta, till exempel. Jag går runt i reservatet, tuggar på olika buskar och säger ”Isch!” eller ”Mmmm”. Och även apor kan bli deprimerade, kära, svartsjuka, överlyckliga, till och med sörja sig till döds när någon älskad dör. Är de små, älskar de att busa och stoja.

– Det bästa mina apungar vet är att sätta saker på huvudet, plaska runt i en balja, leka kurragömma eller låtsasköra min bil. Bästa historien är kanske när hon blev stoppad i en trafikkontroll med en schimpansunge i knät. Polisen som tittade in genom sidorutan trodde inte sina ögon. Sedan muttrade han något om ”Stackars människa, som har ett så fult barn!” och lät dem köra vidare.

En av många scener ur ett liv som inte blev som alla andras.

Vägen till djungeln gick via lejonungarna på Borås zoo, världens första safaripark i England och diverse filmjobb i Hollywoods regi. Ändå tycks hon aldrig ha tvekat om sitt yrkesval. Om den berömda Jane Goodall som liten fl icka såg ”Tarzan” på bio så läste den lilla flickan från Dalarna ”Burre Busses äventyr i Afrika”, en idag nästan bortglömd barnbok av Cyrus Granér om en svensk pojke som blir vän med de vilda djuren.

– Och så fanns den där sången ”Lillebror ska segla bort, ut i vida världen”. Jag var bara fem år när jag började tjata på mina föräldrar att vi skulle skaffa en apa som husdjur, precis som lillebror. Jag blev nästan sur när jag istället fi ck en hundvalp. Och jag blev m y c k e t upprörd när jag förstod att de inte alls ville flytta till Afrika, som jag föreslog. Speciellt farfar gjorde sitt bästa för att ta grillerna ur hennes huvud. Han var den berömde hjärnkirurgen Herbert Olivecrona som en gång opererat kung Faisal och Josef Stalin. Att hans förstfödda barnbarn skulle gå i hans fotspår, såg han som en självklarhet.

– När jag gjorde klart att jag istället tänkte bli zoolog talade farfar inte med mig på flera år. Och syo-konsulenten gjorde allt för att jag skulle komma på andra tankar: ”Jamen, vill du nödvändigtvis jobba med djur, så kan du väl bli agronom istället? Det är i alla fall ett riktigt jobb”. Men tiden skulle hon bli den första studenten på Nairobis universitet med ”viking” skrivet i kolumnen för ”stamtillhörighet”.

I dag är ”Animal Annie” en känd profil i Kenya. Hennes nätverk är imponerande. Hennes kunskap djupt respekterad. Med hjälp av likasinnade dammsuger hon kontinenten på offer för tjuvjakt och skogsskövling.

– Det är viktigt att inse att de där båda sakerna hör ihop. När regnskogen avverkas blir det lättare för jägarna att hitta vägar in i djungeln. Dessutom kräver skogshuggarna mat. Där får många djur plikta med livet. Det är den ekvation hon ständigt försöker inpränta sin omgivning: att kampen för aporna också är en kamp för människovärdet. När regnskogen skövlas drabbas både människor och djur.

– Jag har sett en afrikansk kvinna sitta ensam vid sin hydda, mitt i ett kalhygge, utan ett träd på mils omkrets. Hennes jord eroderar bort, gröda bränns upp av solen och grundvattnet sinar. Hur ska hon kunna överleva? För när djur far illa drabbar det också oss själva, menar Ann Olivecrona.

– Min erfarenhet är att om man bryr sig om djur, bryr man sig också om människor. Det är omöjligt att känna vördnad inför livets under utan att inkludera så väl apor, harar som maskrosor. Storheten hos en nation och dess moraliska framsteg går att se i det sätt på vilken man behandlar sina djur. Genom att vara god mot djur visar man, paradoxalt nog, sin djupt mänskliga sida.

Vad kan då en vanlig svensk göra? Ann Olivecrona vet: 

– Försöka förstå sammanhangen. Kräva att bistånd inte blir ett bedövningsmedel. Sluta köpa möbler av hotade träslag. Undvika snacks, tvålar, schampo, smink och mat som görs av palmolja, eftersom det ofta är regnskog som får ge vika när den ska odlas. Säger hon och visar lådor med bilder på milsvida kalhyggen, skjutna djur och kedjade apor. Men samtidigt har Ann Olivecrona alltid burits fram av en stark, positiv energi. Hon har aldrig sett sig som martyr, aldrig att hon försakat någonting viktig i livet, tvärtom.

Det blev ingen Volvo och villa, däremot en väl tilltufsad Landrover och ett sprucket stenhus med bågnande plåttak och fuktskador vid Mount Kenyas fot, omgivet av apflockar som i gryningen drar förbi som håriga huliganer under ivrigt tjatter. Men vovvarna finns där. Shaka är en sydafrikan ridgeback som gärna breder ut sig i hennes redan slitna soffgrupp, Nuzu en ljusbrun vägkorsning som hon hittade överkörd på en raksträcka.

– Han var förlamad i bakkroppen, stackaren. Men i samma ögonblick som jag lyfte in honom i bilen, small det till dovt och höften hoppade rätt igen. I dag håller båda ställningarna i kåken när jag är ute på mina resor. Med god hjälp av hembiträdet Wanjiku, bör tilläggas. ”Familjen Olivecrona” tillhör knappast den gängse normen. Men det gör inte heller de människor som passerar revy i denna blågula Doktor Doolittles brokiga, ofta bisarra liv: Robert Redford och Meryl Streep fick av henne lära sig hur man får ett lejon att låtsasfalla för ett gevärsskott under inspelningen av ”Mitt Afrika”. Eva Dahlgren fick hjälp att plocka bort en giftorm som smugit sig in i tältet under en safari. Björn Waldegård och övriga svenska rallyeliten åt hennes köttbullar under 70-talens Safarirallyn. Kungafamiljen togs på en flerdagarstur bland noshörningar och elefanter och än i dag mejlar kronprinsessan Victoria och undrar hur det går för Anns apor. Mår de bra? Kan hon kanske bidra på något sätt till deras rehabilitering?

Ett spartanskt, ibland hårt och farligt liv. Men kanske också både intressantare och mera spännande än många av hennes berömda kamraters?

Ann Olivecrona blickar ut mot Mount Kenyas snöklädda topp, ger hunden Nzuki en vänlig klapp och säger lugnt att ska vi ta den där bilden för amelia så är det nog bäst att göra det omgående, för snart kommer slagregnet att falla över både två- och fyrbenta djur i världens vackraste dalgång. Och hon precis som Jane Goodall säger hon inte ”Cheese” inför kameran. Utan ”Chimpanzee”.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!