Tusentals svenska kvinnor blir varje år misshandlade av sina män, ändå pratar vi sällan om kränkande relationer. Möt skådespelaren Anja Lundqvist - som kämpat sig ur ett livsfarligt förhållanden.

Artikeln publicerades i Amelia nummer 13, 2017. 

M

ina vänner har sagt till mig efteråt att de aldrig trodde att just jag skulle hamna i den typen av relation, för de kände mig som en superstark tjej. Jag var kaxig, utåtriktad och hade ett enormt självförtroende. Vad de inte såg var att jag också hade en övergiven flicka inom mig. En flicka som hade blivit lämnad av sin älskade pappa när hon var nio år. En förlust som jag aldrig hade bearbetat. Det var min spricka, där den här killen kunde sippra in.

Jag hade precis gjort slut med min kille när jag träffade Angelo. Han hade backslick, skinnjacka och örhängen.

Han var inte bara cool, utan också en riktig kavaljer. Han uppvaktade mig, öppnade dörrar och drog ut stolen. Jag var stolt över att ha honom som kille, och gick verkligen upp i vår relation. Jag hade en tendens att göra det: helt gå upp i kärleken och tappa fokus på vänner.

Först tog jag det som en komplimang, sedan blev jag nervös av hans reaktioner

Vi flyttade ihop efter tre månader, och ganska snart började han racka ner på mig. När jag tittade mig i spegeln kunde han säga: ”Vad fan glor du på, du vet ju att du är snygg”. Och han blev galen av svartsjuka när jag repeterade en pjäs med en manlig kurskamrat. Först tog jag det som en komplimang, sedan blev jag nervös av hans reaktioner. En annan gång, när vi gick ut och en kille råkade dansa in i mig, slog Angelo ner honom. ‘Du ska ge fan i min tjej! ‘ Då gick det upp för mig att han även var våldsam …

Anja-Lundqvist_om_misshandeln

Foto: Peter Knutson

Anja Lundqvist. Foto: Peter Knutson

Snart var alla mina tjejkompisar ”horor”, enligt honom, människor han inte ville att jag skulle umgås med. Skådisar (alltså mina kollegor) var löst folk man inte kunde lita på, och mina föräldrar rasister. Och ju oftare han sa dessa saker, desto mer fundersam över dem blev jag. Själv var jag ständigt utsatt för hans förhör om var jag hade varit och vad jag hade gjort. Och psykningarna fungerade. Jag blev tystare och isolerade mig alltmer.

Visst kämpade jag emot också – vi bråkade ofta. Men efter våra gräl körde han nästan alltid med silent treatment, det kunde gå dagar innan han tilltalade mig igen. Och var det något jag inte fixade så var det tystnaden. Jag tog på mig skulden, sa förlåt och försökte blidka honom. Allt för att bryta tystnaden. Men ofta var det enda resultatet av mina försök ord som ”Du beter dig som en liten hora”.

LÄS OCKSÅ: Dominika Peczynski om misshandeln: ”Ett under att jag inte strök med”

En gång när vi var i stan och jag hade glömt hans tandborste började han skälla ut mig. Han bröt upp min arm, kastade mig mot en vägg och väste ”Jävla as, du bryr dig inte om mig”. Och jag tog såklart på mig skulden. För vid det här laget trodde jag ju på honom, jag trodde att jag var värdelös.

Men gränsen gick den dag han tog tag i min strupe så att jag inte kunde andas, och tryckte upp mig i kaklet. Jag blev så jädra rädd. Vi har alla olika gränser, men där gick min, för den typen av våld var främmande för mig. Så jag gick till slut, men det var också det enda jag gjorde. Att polisanmäla honom för misshandel och hot fanns inte i min värld. Därför välkomnar jag den samhällsdebatt som finns idag.

Gränsen gick den dag han tog tag i min strupe så att jag inte kunde andas

Den här relationen har verkligen satt sin prägel på mig. Mönstren, där jag tog på mig skulden och förminskade mig själv, satt i väldigt länge. Och vissa verkar kunna sniffa sig till den här svagheten i mig. En välkänd manlig skådis har försökt bryta ner mig på liknande sätt, och en kvinnlig regissör lyckades nästan – hon ställde mig på scenen och sa saker som: ”Titta på Anja, ni ser en galen människa”.

Vändningen för mig kom när jag kraschade på grund av mitt alkoholmissbruk, sökte mig till AA och gick 12-stegsprogrammet. Där fick jag lära mig att se vad som är min del och vad som är någon annans. Vad jag har makt över att förändra och inte. För jag kan inte förändra en våldsam snubbe – och det är inte mitt ansvar. Däremot har jag ansvar för mig själv och mina egna handlingar.

LÄS OCKSÅ: Checklista: Är du i en farlig relation? Så bryter du 

Jag är inte ansvarig för att en man slår mig, men jag har ansvar för att jag stannar kvar i den relationen. Jag har inte ansvar för att någon trycker ner mig psykiskt, men jag har ansvar för att jag låter någon tro att det är okej att behandla mig så. Och saken är den att när man väl tar det ansvaret så blir man starkare och mer självständig. Ja, då rinner kraften till och livet blir riktigt spännande!

En gång när jag gick i terapi började terapeuten sjunga Du vet väl om att du är värdefull, varpå jag började gråta och insåg jag att jag faktiskt inte kände det, och att det var en del i varför jag hade låtit folk kränka mig. Idag är jag bättre på att sätta gränser och skydda mig själv. Jag vet att jag har den här svagheten, så jag ska akta mig för människor som vill bryta ner mig. Jag har bland annat tackat nej till jobb på grund av det. Det är en självinsikt det också, att inte utsätta sig. Jag försöker inte ‘kunna dricka alkohol’ och jag försöker inte palla människor som kränker mig.

Fotnot: Angelo är ett fingerat namn.


Anjas råd: Bli inte smickrad av svartsjuka

• Lyssna på dina varningssignaler – känns det fel så är det fel.

• Bli aldrig smickrad av svartsjuka, det är alltid en destruktiv känsla.

• Lyssna på dina kompisar när de säger att de inte känner igen dig.

• Om du befinner dig i en misshandelsrelation, ta ansvar för din del. Du har ansvar för dina handlingar och ditt liv men kan aldrig förändra en annan människa. Så blir du illa behandlad ska du dra gränsen och gå.


Här finns hjälpen:

De här numren och adresserna kan vara bra att ha om du lever i en våldsam relation:
• Kontakta polisen (112) om du känner dig hotad.
• Kontakta en kvinnojour om du behöver stöd och råd, eller ring Kvinnofridslinjen på telefonnr. 020-50 50 50.
• Läs mer på kvinnojouren.se


Experten: Du är inte ensam
yougogirl

amelias Linda Newnham och terapeuten Karin Nordlander har skrivit boken You go girl, om kränkande relationer.

Blir du misshandlad, psykiskt eller fysiskt, i din relation? Det är vanligare än du tror, även om tystnaden i ämnet är stor.

– Många kvinnor skäms, säger terapeuten Karin Nordlander.

Det finns en bild av den misshandlade kvinnan som tragisk och undfallande. Men bilden stämmer inte med verkligheten. Misshandel pågår i alla samhällsgrupper. Många i övrigt smarta, starka, coola och framgångsrika kvinnor tar skit och stryk hemma. Fler än du anar.

– Det finns fortfarande många tabun kring det här, för man identifierar sig inte med bilden av den miss- handlade kvinnan och vill inte bli stämplad som sådan, säger terapeuten Karin Nordlander. Och man skäms, för vi lärde oss ju redan i skolåldern att man inte ska ta stryk i sin relation, så att tillstå att man som vuxen kvinna gör det är svårt. Särskilt i en värld där vi tenderar att visa upp bra sidor för varandra, ”kolla vad många resor och fester och roliga människor jag har i mitt liv”.

Men du är inte ensam. Och du behöver inte ha det så. Inte ens om du gått på niten flera gånger och tänker att ”jag träffar aldrig en vettig man”.

Det stämmer inte! Det finns riktig kärlek för dig också.

Linda Newnham_Karin Nordlander

Foto: Peter Knutson

Terapeuten Karin Nordlander och Linda Newnham. Foto: Peter Knutson

Du är inte ensam!

• Var sjunde kvinna (och fem procent av männen) har någon gång efter 18 års ålder blivit utsatt för fysiskt våld eller hot om våld i en parrelation.
• Var femte kvinna sa att hon utsatts för psykiskt våld av en partner.