Lina började rida igen som vuxen: “All stress försvinner i stallet”
Vilken sport eller träning älskade du mest som ung? Svaret kan öppna dörren till ett roligare liv. Vi träffade två kvinnor som återvänt till sina gamla favoritsporter – basketspelaren Silvia och hästtjejen Lina. ”Jag var supernervös på första träningen, men det var otroligt kul, säger Silvia.
Gnisslet av skor i baskethallen, hästlukten i kläderna och mjölksyran i benen efter timmar på fotbollsplanen. Alltfler gör nostalgiska resor tillbaka till idrotten de älskade i ungdomen. Korplag och friidrottens veteranklubbar fylls på med kvinnor som längtar tillbaka till sin favoritsport och till den de var innan studier, karriär och familj tog över.
– När barnen börjat klara sig själva får vi kvinnor mer tid för oss själva igen. Kanske tittar man sig i spegeln för första gången på flera år och undrar vad det är för filur man ser. Då börjar man fundera på vad man mådde bra av förr och känner att man vill tillbaka dit, säger Ida B Olsson, livscoach och personlig tränare.
Vad är bra att tänka på för den som vill plocka upp en gammal idrott?
– Tänk på att inte börja där du slutade. Du är där du är nu. Förr hade du kanske tre träningar och två matcher i veckan, och då tycker du att du fem pass i veckan är det som gäller. Men börja med en dag i taget. Gå inte in och ”kötta” i ett halvår, utan se träningen som något du ska göra länge.
Det är också viktigt att fundera över vad du vill med din träning, menar Ida B Olsson.
– Du måste veta ditt ”varför”. Vill du bli världsmästare eller är det en rolig grej? Vi kvinnor ställer ofta så höga krav på oss själva att vi missar livet. Vi går in med lekfullhet, sedan blir det prestation ändå. Men det är inte den som är smalast eller mest vältränad som vinner, utan den som känner sig tillfredsställd och grundad. Kom ihåg att du ska känna dig uppfylld och glad när du kommer hem! Träning ska ge energi, inte ta den.
Lina, 39: ”All stress försvinner i stallet
Lina Friberg började rida som elvaåring. I nio år hängde hon i stallet så ofta hon kunde och tog hand om hästar på sommarloven. Med två barn och en karriär som silversmed i bagaget har hon nu letat sig tillbaka till hästlivet.
Känns det som om du hittat tillbaka till dig själv?
– Ja, så är det faktiskt. Jag slutade med ridningen för att jag flyttade utomlands och det blev jättejobbigt, det var som en abstinens. Jag hade ju ridit i halva mitt liv. Jag till och med drömde på nätterna att jag var ute och red.
Vad var det som fick dig upp på hästryggen igen?
– Det var att mina döttrar började rida. Jag blev så sugen på att börja igen, och nu rider jag dels på ridskola en gång i veckan för att träna tekniken, dels är jag medryttare till en stor, svart häst sedan ett tag tillbaka. Som medryttare kommer jag närmare och lär känna hästen på ett helt annat sätt än jag gjorde tidigare, och Queen är världens snällaste häst. Hon är min stora kärlek just nu.
LINA FRIBERG
Ålder: 39.
Familj: Maken Arash och döttrarna Aléah, 11, och Juni, 8.
Bor: I Stockholm.
Gör: Är silversmed och smyckeskonstnär.
Ungdomssport: Ridning.
Hur påverkar ridningen din vardag?
– Mycket av min vardagsoro har försvunnit sedan jag började rida igen. Bara att komma in i stallet och känna doften från hästarna gör att all stress försvinner. Jag kopplar bort allt annat, och efteråt är jag lättad och fylld av energi. Det tar en hel del tid, men det gör mig gladare – och just ridsport är även bra för att träna gott ledarskap, vilket är bra när man är egenföretagare som jag. Det är också ett naturligt sätt att umgås med mina döttrar, att visa och leda dem framåt.
Känns det annorlunda att rida idag?
– Ja, det gör det. Förr var jag mer osäker i stallet och hade prestationsångest. Jag kämpade hela tiden för att bli bäst och jämförde mig med andra, men idag är det bara njutning. Jag gillar till och med att mocka i spiltan. Man behöver inte tänka, det ska bara bli rent och fint. Det blir nästan som meditation. Jag gillar kroppsarbetet, och bara det att umgås med djur är helande i sig. Om allt skulle skita sig framöver kommer jag att börja jobba i ett stall!
LÄS OCKSÅ: 11 anledningar för alla gamla hästtjejer att börja rida igen
Silvia, 36, tog också hon upp sin ungdomssport - basket: ”Det ger mig otrolig energi”
Silvia Zarins har alltid ångrat att hon gav upp basketen, så när hon bytte stad tog hon mod till sig. Efter 20 års uppehåll knöt hon åter på sig basketskorna och hittade inte bara en nytänd träningslust, utan även nya vänner.
Hur var det att kliva in i baskethallen igen?
– Jag var supernervös när jag kom till första träningen, och redan efter 30 sekunder tänkte jag: ”Jag dör!” Allt mitt flås var borta, men det var så kul. Och när jag kom hem sa min man att jag såg så glad ut, och när han sa det förstod jag att det måste ha varit något oerhört, för jag är ju född glad. Så jag gick igen. Det är två år sedan nu och det blir bara roligare.
Känns det annorlunda att spela idag än när du var yngre?
– Det är en mycket bättre känsla, för det finns ingen konkurrens eller prestation. Alla som är med vill verkligen spela, vi uppmuntrar varandra och ingen anklagar en om man inte kommer. När man var 15–16 år var det mer ”Nu ska jag visa dig!”, men idag är det lika kul att se någon annan göra bra ifrån sig på plan och sätta en trepoängare som när man själv gör det. Ingen är heller uttalad coach, utan vi turas om, peppar och visar varandra respekt.
SILVIA ZARINS
Ålder: 36.
Familj: Maken Daniel.
Gör: Är personalchef.
Bor: Stockholm.
Ungdomssport: Basket.
Hur påverkar basketen din vardag?
– Det går inte att beskriva. Jag har kommit till en punkt i livet där jag inte gör någonting jag inte mår bra av, och att få svettas ordentligt ihop med andra som tycker att det är lika kul – det ger mig energi. Om man kommer till träningen, och den här gemenskapen, efter att ha haft en dålig dag mår man så mycket bättre när man går därifrån. Vi behöver alla något som är kravlöst, och det här är ren njutning. Sedan är det speciellt att åter få känna tyngden från basketbollen i sin hand och se att man blir bättre på att hitta kontrollen igen.
Hur hittar man tillbaka till tonårsglädjen?
– Jag tror att folk behöver bli modigare och följa magkänslan, känna efter att ”det här vill jag göra” och sedan bara göra det. Jag tror att många har något de en gång släppte, som de efter 10–15 år fortfarande tänker på och minns att de älskade. Och vad man än höll på med som barn så fanns det ju en anledning till den lust och glädje man kände då. Att få hitta tillbaka dit igen, det längtar nog alla efter.
LÄS OCKSÅ! Stresscoachen: Så njuter du av vardagen - utan att stressa igenom den
Vill du ta upp din ungdomssport? Tänk på det här
Coachen Ida B Olssons bästa tips för dig som vill ta upp din ungdomsport:
• Sänk prestationskraven.
• Börja inte där du slutade, utan där du är nu.
• Dela ditt ”varför” med nära och kära, även barnen, och be om deras stöd. Mår du bra så kommer människorna runt dig att må bra.
• Glöm inte återhämtningen. Du förlorar inte tid genom att vila, du vinner tid.
• Träningen bör stärka dig inifrån och ut.
• Låt din sportaktivitet vara något som är bara ditt, utan anpassning till andra. Det är ditt val, dina mål, din egen stund på veckan.
• Njut! Träning ska ge glädje.
LÄS OCKSÅ! Emma startade en löpgrupp: ”Har fått upp flåset och vänner för livet”
