Om tiden efter bröstcancern: "När jag blev frisk kom kraschen"

Graviditeter, förlossningar, småbarn, allvarliga diagnoser, operationer... Fem månader efter att sonen 

Levi fötts opererade Nathalie Posth bort sin första tumör. Då upptäckte man också fyra tumörer till.

Knappt var behandlingarna avslutade, så kom barnet de inte trodde att de kunde få; sonen Gustav. Som så många småbarnsfamiljer bestämde de sig mitt i allt också för att flytta till något större, och köpte ett hus.

– Man hör ofta solskenshistorier om hur cancern förändrade människors liv till det bättre, men det är inte hela sanningen. Det finns något som heter cancerbaksmälla, och den har jag drabbats av. När den intensiva sjukhusfasen var över körde vi på i samma tempo som vilken småbarnsfamilj som helst. Det var inte så klokt.

Det är inte så konstigt, för man vill ju så gärna lämna cancern bakom sig och bli ”som vanligt igen”.

Även omgivningen förutsätter att man har gjort det.

– Jag har ju haft vänner som tyckt att ”visst, hon har varit sjuk, men det var ju fyra år sedan”. Men det är först efter ett tag som tankarna väller in.

Känslorna om att Nathalie var en knivsudd från döden samtidigt som hennes barn kom – hann ifatt henne. Och då kom de stora existentiella frågorna, och ångesten kom upp till ytan.

– Jag hamnade i en väldig uppförsbacke, förra hösten var oerhört jobbig. Jag åt mer och mer morfin, och hamnade i en djup depression. Ett tag var det så illa att jag inte ville leva.

Det är först efter ett tag som tankarna och känslorna väller in

Morfinet hade hon fått av sjukvården på grund av smärta, ”de kunde inte ha gjort på annat sätt”, men nu behövde hon sluta med den starka medicinen – och börja ändra sina tankemönster.

– Jag gick i KBT, vilket hjälpte. I terapin insåg jag att

jag måste förändra mitt sätt att leva. Jag har inte

samma kraft som tidigare, och kan därför inte hålla

huset i perfekt skick, vi har ju småbarn som stökar till.

Foto: Theresea Köhlin

 Bilden på familjen Posth publicerades i artikeln ”När bröstcancern går i arv” i september 2018.

Våren 2019 ljusnade livet lite igen, och Nathalie fick

göra en bröstrekonstruktion. De expanders som hon

haft tog kirurgen ut, och istället lade man in mindre

inlägg och kroppseget fett.

– Resultatet blev fantastiskt fint, har jag bikini på mig kan ingen ana att båda mina bröst har opererats bort.

Det som också hänt i kölvattnet av sjukdomen är att

andra i familjen haft det tufft senaste året.

– Även anhöriga går ju runt med rädsla och oro.

Även min sambo bröt ihop i våras. Helt ärligt var min

första tanke ”Jag orkar inte det också” – sedan fick jag

dåligt samvete, för han har ju varit där för mig varenda dag.

I våras kom beskedet att lillasyster Jennifer inte har den ärftliga genen. Därmed kan hon behålla både bröst och äggstockar.

– Först trodde vi inte att det var sant, så inställda var

vi på att hon hade samma gen som jag och mamma. Jag och syrran är ju så lika varandra. Så först var det en chock, men sedan kom tankar upp om att hon därmed inte måste skaffa barn före 35, och att hon kommer att kunna amma sina barn. Det är vackert..., säger Nathalie.

Även Nathalie själv har börjat våga drömma om livet

och framtiden igen.

– Jag och Samuel har anmält oss till halvmaran nästa sommar, och diskuterat om vi ska flytta. Vi skulle vilja bo mindre och ha mer tid för varandra, ha djur och fler barn. Vi kanske inte kan få fler barn, eftersom jag ska ta bort mina äggstockar, men vi vill inte begränsa oss mentalt. Det finns ju andra vägar till att få barn. Man måste få drömma, så får man se var man landar sedan.