Foto: unknown

Min sjukdom sitter i jaget

Det kom ett brev till amelia där Cecilia berättar om sin bipolära sjukdom och hur det är att färdas från en lyrisk sinnesstämning ner i ett nattsvart mörker.

Det här är min död. Min död att födas på nytt. Det skulle ta mig 30 år att vakna upp ur min dvala. 30 år i en korridor som var så smal och omöjlig att vika av ifrån. I den kunde jag inte röra mig i sidled eller bakåt och framför fanns en vägg av betong och bakom en dörr på glänt. År av sorg, besvikelse, förtret och tårar, men även mycket glädje skulle följa mig. Det skulle ta mig 13 år att insjukna och ytterligare år att förstå att jag var sjuk. En morgon vaknade jag upp och insåg plötsligt att jag hade förlorat något oerhört viktigt i mitt liv. Den kamp, den resa, som sedan följde för att reda ut denna insikt tog mig genom känslor och minnen jag aldrig kommer att glömma…

 Det var den 2 juni 2005 som jag ringde pappa. Jag sa bara att något var fel, att jag gråtit i dagar, veckor eller månader och nu skakade med svettningar. Han svarade att han hörde att jag led av ångest. 

 Det är så att min pappa är nykter alkoholist. Han har själv lidit igenom liknande trauman och jag tror det var därför jag valde att ringa till just honom. Pappa åkte och hämtade mig för att köra mig till psykiatrin akut. Jag blev aldrig inlagd p.g.a. att jag hade familj och goda sociala relationer kring mig. Dessa, tillsammans med en påse piller jag föraktade mest, skulle bli mina närmaste i framtiden. Jag fick antidepressiva medel, lugnande och sömntabletter. 

 I min lägenhet fanns kväljande stank av ångest, blandning av svett, ammoniak och taskig luft. Kroppen utsöndrade dofter genom huden av antidepressiva läkemedel, ångestdämpande och sömntabletter. Sömnlösa nätter och fruktansvärda ångestattacker som resulterade i genomsura och svettiga lakan. De nattliga timmarna som väntade döden och som skulle komma när hjärtat brustit. Ångesten var bara inte en otäck känsla. Den drabbade också fysiskt som ett dödligt gift. Vid det här laget var allt tillintetgjort av ångest och krämpor. Jag var förminskad till ännu en av psykiatrins nätta journalanteckningar. 

 Jag sov, grät och genomled ångest det första året. Det är vad jag minns. Detta enda utvecklade minne jag har i detta kaos var att mamma lyckades få i mig bacon omelett som en god efterträdare efter godis och läsk.Påhälsad ångest med panik som spred sig i kroppen fanns dagligen i mig. När det var som värst ville jag kasta mig ut från min femte våning.

Foto: unknown

Skrivandet har blivit livsviktigt för Cecilia, och fungerat som en sorts terapi under sjukdomen.

Ofta var det så illa att jag inte kunde vistas i mitt vardagsrum för att det var så lockande. Jag fick ringa mina föräldrar som i panik kom över och fick leka någon slags vakt medan jag tog lugnande och somnade utmattad i sovrummet. Jag ville verkligen dö! Jag ville verkligen ta mitt liv! Under åren som har gått har jag medicinerat, gått i terapi, arbetstränat och jobbat med mig själv och mitt inre. Jag har gått på läkarbesök, utredningar, möten med arbetsförmedling och försäkringskassa. Jag har provat massage, heeling och andra alternativa behandlingar. Jag har gråtit, haft ångest och självmordstankar. Jag har funnit mig i alla möjliga sorters tillstånd att jag inte kan beskriva det. Men jag har också emellanåt funnit en drivkraft och egen förmåga att gå åt ett håll; framåt. Ibland två steg bak och ett fram. Sakta och långsamt på vägen. Framför allt har jag bearbetat andras åsikter om människor som lever med psykisk ohälsa. 

 Det finns fördomar och okunskap som gör att det är svårt att bli hel i denna sjukdom. Många ser det som en människa som är hypokondriker och inte vill arbeta. Eller kanske någon som inte har ”alla hästar hemma”. Jag är precis som alla andra och är en intelligent kvinna, det enda som skiljer oss åt är att jag har en sjukdom som sitter i det egna ”jaget”. 

 När jag har mina skov innebär det att jag blir helt apatisk och kan ligga i sängen i timmar med en oförmåga att ta mig upp. Att ta sig in i duschen är ett sådant krafttag att Hulken borde infinna sig.I min bipolära sjukdom dominerar ångesten och depressionen. När ångesttillståndet inträder äter jag inte, jag klarar inte min vardag utan lever på flingor och fil samt kanske kaffe, saft och vatten. Jag sover mer, kan ligga och stirra in i väggen i timmar. När ångesten kom kommer är den så stark att jag bryter ihop och gråter. Jag har lärt mig att ta mina lugnande mediciner i tid för att inte bryta ihop, men ibland hoppar jag över det. Det känns helt enkelt skönt att få bryta ihop. 

 Det finns också ytterliggare en period i min sjukdom. Perioder där jag är upprymd, dvs manisk, och inget kan hindra mig från något. Jag tror inte att jag är Gud, men jag har svårt att hitta mina begränsningar för vad som är bra och dåligt för mig. Jag bara trycker på gasen, bromsen är inte ett alternativ. Jag var mycket glad över att jag inte tappar omdömet helt när jag har maniska perioder. Jag blir helt enkelt mer kreativ och får mer gjort men nackdelarna är att jag är konstant irriterad och jag vill att folk i kring mig ska backa tillbaka. Jag har i dagsläget inte haft så många maniska skov. 

 Det största jag haft var sommaren 2006. Jag hade då två av de vanligaste biverkningarna. Pengar som flöt bort och korta sexuella förbindelser. En bekant frågade mig hur jag gjorde när jag ”raggade”, jag visste inte svaret. Ett halvår senare spred hon rykten om hur lösaktig jag var. Jag kan säga att henne har jag ingen kontakt med längre. Jag hade inte fått min diagnos då och visste inte varför detta beteende varit.

Foto: unknown

Rädslan över att lämna katten Selma ensam var en av anledningarna till att Cecilia aldrig tog det sista steget under sin djupaste depression.

Ett annat maniskt skov var när jag började arbetsträna 2 timmar om dagen. Efter bara en vecka bröt jag ihop för att jag inte kom upp på morgonen. Mina extrema sömnsvårigheter var en del av orsaken. Efter någon månad hade jag gått upp i en manisk period och jobbade 75%, men jag kände inte då hur dåligt jag mådde. Det hela slutade med att min arbetsledare ställde sin mobilklocka för att skicka hem mig i tid. Många gånger fungerade det inte utan jag körde bara på. Efter lite mer än ett år hittade jag en balans och arbetstränade på 50%. Jag fick sedan en anställning på företaget inom lager och transport på halvtid.

 Nu har det förflutit fem år sen jag insjuknade och vägen tillbaka har varit långt ifrån rak och enkel. Snarare mer invecklande och utvecklande. Det har tagit mig ca tre år att få en diagnosen bipolär sjukdom UNS (utan närmare specifikation), att bli utredd och komma tillbaka. Jag har däremot aldrig blivit ledsen eller arg när jag fick min diagnos. Eftersom det hela började med att jag sprang in i väggen och brann upp och på så sätt fick söka hjälp akut har mina utredningar, som te x ADHD, borderline, gått successivt framåt. Att få en diagnos var lika som att rycka på axlarna. So what? Jag hade mått dåligt i flera år så varför skulle ett par ord på ett papper förändra det? 

 Däremot har jag extremt svårt att hålla en balanserad vardag under mina skov och mitt liv innebär mycket begränsningar. Jag måste lära mig mycket hårda rutiner för att fungera. Det tillsammans med att få omgivningen att förstå att jag inte bara kan rycka in och hjälpa dem är svårt för dem att förstå. Ord som ”ryck upp dig” eller ”se framåt” är att förödmjuka en deprimerad människa. Människor måste förstå att t.ex. självmordstankar är en sjukdom, att den psykiska ohälsan är precis lika vanlig som när någon brutit benet. Däremot är jobbet till ett tillfrisknande oändlig mycket längre.

Mani och depression om vartannat

Bipolär sjukdom, eller manodepressiv sjukdom som den kallades tidigare, är en psykisk sjukdom som ger omväxlande höjt stämninsläge och nedstämdhet. Under en manisk period är det vanligt med förhöjd sinnesstämning, överaktivitet och irriteration. Den sjuke kan också få svårt att hantera pengar och sväva ut i sitt sexuella beteende. Under en depressiv period känner sig den sjuke inte sällan en känsla av hopplöshet, har svårt att koncentrera sig, ha sömnproblem och får förändrad matlust. Den som är sjuk kan även få minskad levnadslust och självmordstankar. Ofta behövs flera behandlingar för att bli frisk. Psykoterapi i kombination med läkemedel är en metod för att få den sjuke symtomfri.

 Källa: netdoktor.se och 1177.se

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!