Mia Skäringer om sin kroppshets: ”Jag försökte till och med ligga snyggt"

Foto: [downloaded] / IBL Bildbyrå

Mia Skäringer

 var tolv år och gick i sexan hemma i Kristinehamn när hon började förstå att hon var ganska rund, ja, betydligt rundare än sina klasskompisar. Nu ville hon inte vara det längre. Hennes mamma – som i många år hade sytt in resårband bak i byxorna till sin dotter eftersom hon inte hittat tillräckligt stora barnkläder – försökte hjälpa till och anmälde henne till Viktväktarna.

– Vad skulle hon göra? Hon var tvungen att hjälpa mig. Jag var tjock på riktigt, jag var farligt tjock. Så jag gick med i Viktväktarna. De hade ingen åldersgräns på den tiden. Alla var välkomna och det tyckte vi förstås var jättebra. Jag gick ner tre kilo på en vecka och kom hem med guldstjärnor. Jag var stolt över varje tappat kilo, berättar Mia när amelia träffar henne för att prata om bakgrunden till hennes nya tv-serie Kroppshets (SVT).

Mia blir först plåtad, sedan retuscherad i Kroppshets. Foto: Ola Kjelbye/SVT

Snart var hon inte rund längre.

Inte lika glad heller, eftersom hon hade börjat tänka nya, mörka tankar om kroppen. Om hur hon ville att den skulle se ut och hur hon skulle få den att bli så smal som möjligt. När hon höll på att svimma i skolan ringde skolläkaren hem, eftersom hon var blå om tår och fingrar.

Se trailern för Kroppshets här:

Själv hade hon dubbla känslor inför sin nya, allt smalare kropp.

– Jag frös hela tiden och kunde inte koncentrera mig på skolarbetet. Samtidigt fick jag en helt annan sorts uppmärksamhet från killar, vilket kändes väldigt bra. Jag gick snabbt från överviktig till smal och plötsligt var jag inte bara bra på fotboll och rolig, jag var en flickvänskandidat, säger Mia.

Jag gick från överviktig till smal – plötsligt var jag en flickvänskandidat

– Mitt bekräftelsebehov slog över. Jag sökte mig till äldre killar, jag kunde inte få nog av deras uppmärksamhet nu när jag äntligen dög.  Alkoholen kom in i mitt liv tidigt. Så jag åt knappt någonting men drack desto mer. Jag blev utnyttjad av äldre killar och hela tiden hatade jag min kropp, hatade den så intensivt. Det var destruktiva år, jag har knappt några bra minnen från högstadiet och gymnasiet.

I första avsnittet av Kroppshets finns en gripande och smärtsam scen där Mia pratar med sin mamma om de tunga åren när hon inför allas ögon steg rakt ner i ätstörningarnas helvete.

Hennes mamma tvingade till slut med sig henne till ungdomspsykiatriska mottagningen, trots att Mia spjärnade emot allt vad hon orkade. Väl där fick hennes mamma höra att hon borde ha förstått allvaret tidigare. Mia hade skurit sig hela vägen upp längs armarna och behövde hjälp omedelbart: hon var i full färd med att utplåna sig själv och den förhatliga kroppen.

Efter några rymningar hemifrån – ”Jag stack till Köpenhamn och åkte fast för snatteri tillsammans med en kille jag blivit kär i, han var eldslukare och bodde i Christiania”, berättar Mia i tv-programmet och skrattar så att hon får tårar i ögonen – och tre års behandling för sin anorexi och efterföljande bulimi, började hon förstå att hon måste säga emot rösterna i huvudet. Inte låta dem bestämma.

– Demonerna finns kvar, jag kan höra dem fortfarande. Ibland kommer jag på mig själv med att tänka att det har varit en bra dag, eftersom jag inte har ätit så mycket. Men jag vet att det är en sjuk tanke. Och jag kan snacka ner de där rösterna nu, jag vet hur jag ska överrösta dem. Jag låter dem inte ta över, säger Mia sakligt, som om hon pratade om ett par jobbiga kollegor.

– Men att ha haft en ätstörning är nog ungefär som att ha varit alkoholist. Jag är frisk idag, men jag måste hålla det där i schack så att det inte kommer tillbaka om jag har en jobbig period.

Vad vill du uppnå med din programserie?

– Jag försöker ställa mig själv och mina egna problem i fokus för att hjälpa andra att våga. Om jag erkänner vilken dålig relation jag har haft till min kropp, kanske andra kan diskutera ämnet utan skam.

– Hela det samhälle vi lever i är ätstört. Vi blir bombarderade med bilder av perfekta, långa, smala, likadana kroppar varenda dag, vi blir hjärntvättade. Till slut tror vi att det är normalt att se ut så. Men inte ens modeller ser ju ut så, de blir retuscherade. Det vi ser är inte verkligheten, det är fusk. Jag saknar variation, att få se olika sorters kroppar i reklamen.

- Hela vårt samhälle är ätstört, säger Mia. Foto: Karin Wildheim

Varför är det så viktigt att se vanliga kroppar?

– Därför att det tar sådan tid och energi att gå omkring och jämföra sig med de där idealen hela tiden och känna sig missnöjd med sin egen kropp! Jag har gjort det i trettio år, man blir helt utmattad.

– Jag har alltid försökt att behaga andra, även i sängen. Jag har försökt ligga SNYGGT – Mia ålar sig bakåt i fåtöljen, lyfter upp ena knäet och trycker ihop brösten med armbågarna, ”så här, så att brösten ser större ut och inte hänger ut åt sidorna” – och jag har haft sex utan tanke på min egen njutning. Nu är det slut med det.

Vilka reaktioner får du när du skriver om kroppen i sociala medier?

– Vissa ifrågasätter mig, eftersom de tycker att en kvinna bara får vara en sak. Till exempel arg. De kan säga ”Du som säger att kvinnor sexualiseras och ska ta mer plats och sen lägger du ut en sån snygg bild på dig själv”, eller: ”Du som är så söt, varför måste du tatuera dig?” Men grejen är inte att man måste vara på ett visst sätt för att vara feminist, utan att man får vara precis hur man vill. Bara man äger sig själv. Det är den stora skillnaden.

LÄS OCKSÅ: Mia Skäringer: ”Att skiljas är också en död”