Trude Lorentzen: "Jag skämdes över min mammas självmord"

”Jag ringde henne på sjukhuset tre gånger i går. Samtalen var mysiga och vardagliga. Mamma längtade efter att vi skulle ses, jag skulle packa ner våra shorts och sommarkläder. Jag ringde igen för att säga att jag inte hittade shortsen. Och sedan en gång till för att säga att jag hade försökt klippa gräset, men att gräsklipparen inte funkade. Hon sa att jag var så duktig.”

… skrev Trude Lorentzen i sin dagbok när hon var 15 år. Hon visste inte då att det var sista samtalet hon skulle ha med sin mamma. För det här var dagen innan mamman hoppade ut ur livet. Kastade sig ut från fönstret på sjukhuset. Fönstret som borde ha varit låst, eftersom mamman var suicidal.

Chocken var förlamande. Hur kunde en mamma som hade en dotter att älska ändå inte ha något att leva för? De två hade ju varit ett team starkare än stål. I elva år, från att Trude var tre tills hon fyllde fjorton, var de varandras universum (pappan fanns ute i periferin).

Mamman var Trudes beskyddare och glädjespridare. Hon var hejaropen, matsäcken och John Blund. Hon var den som med mild röst sa ”Trudegumman”.

Och även om Trude såg ut som en tuff rebell, med permanentat hår, som smygdrack alkohol och blåste stora tuggummibubblor för att provocera, var hon samtidigt en späd liten själ.

– Jag var 15 och inte konstruerad för att förstå konsekvensen av ”ingenting för alltid, från och med nu och långt in i evigheten”.

Hon förstår det lite bättre nu, för det finns händelser som formar hela ens liv och person.

– Mammas självmord har gjort mig till den jag är. På gott och ont. Det jag vet idag är att det tar tid att komma vidare, säger Trude.

– Jag har människor som kontaktar mig, vars anhörig tog sitt liv för två år  sedan, som är förtvivlade och undrar om all lycka i livet är borta för alltid. Det är den inte. Man kommer vidare och det går att känna glädje igen, vilket inte betyder att man glömmer personen. Det här är en livskatastrof, men tiden har en bra inverkan. Två år är ingen tid alls i sådana här sammanhang.

För Trude tog det 20 år att komma vidare. Att på riktigt kliva in i en ny fas. Att lätta på locket till minnena och känslorna. Hon gjorde det, bokstavligen, genom att öppna lådor med mammans tillhörigheter. Lådor som hade packats i all hast, ställts upp på pappans vind och stått där orörda sedan självmordet.

Vid 36 års ålder tittade hon på sakerna, luktade på mammans parfym, provade kläder, läste journaler och sin egen dagbok och pratade med personer som känt mamman.

Nu har hon skrivit boken Mysteriet mamma om processen.

– Kartongerna på vinden var tickande bomber. Det var bra att jag öppnade dem, för allt som är luftat är mindre farligt. Jag städade bort det mesta, men sparade några saker – och gjorde detsamma med mina känslor. För jag vill ju att mamma ska ha existerat, jag vill inte glömma henne. Och jag vill heller inte bara minnas henne som frisk, vilket jag försökte göra en period, för sjukdomen är också en del av henne.

Mamman hade varit en stark och trygg kvinna med gott om vänner, ett bra jobb och en god inkomst från jobbet som gymnasieinspektör.

– Nu vet jag att många utåt sett starka personer drabbas av psykiska problem. Succé är ingen garanti för att förbli stark, säger Trude.

Hennes mamma blev hastigt och utan förvarning … ”konstig”. Hon blev nervös, orolig och rastlös. Den öppna, glada mamman hade plötsligt kalla, fumlande händer, ett förvridet ansikte, spänd mun, förtvivlade ögon, jämrade sig nätterna igenom och hade glömt hur man kramade och tröstade. Bit för bit försvann hon framför dotterns ögon.

– Jag skrek ”men skärp dig då, kärring!”, för jag var både rädd och irriterad. Man är inte mer empatisk än så som tonåring.

Ingen förstod vad som hade utlöst sjukdomen, och vården trodde att hon skulle bli bra igen.

– Så jag brukade säga till mina kompisar att hon hade inf luensan, sedan hade hon brutit armen. Ja, jag hade alla möjliga anledningar till varför kompisar inte kunde följa med hem.

Men mamman blev inte bättre, utan sämre. Tills hon valde att själv avsluta sitt liv.

– Det gick 472 dagar från att mamma blev sjuk tills hon dog, säger Trude precist. Jag önskar att det hade varit en mörk, stormig natt, men det var en väldigt vacker söndag i maj. Jag minns ögonblicket pappa berättade det för mig. Samtidigt som det gjorde ont hamnade jag vid ett slags nollpunkt. Det som jag hade gått runt och varit livrädd för hade redan skett, så jag kände att nu kan inget värre hända.

Ensambarnet fick begrava sin ensamstående mamma, och flytta hem till pappan hon bara kände ytligt.

– Sedan berättade vi för vänner, och ingen var annat än stödjande – jag som hade varit så rädd för att de skulle ta avstånd ifrån mig om de fick veta att min mamma varit ”galen”. Den erfarenheten har jag tagit med mig i livet. Jag vågar vara öppen med vad som pågår i mitt liv, vilket är skönt, för jag vet att jag har goda, solida personer omkring mig.

Efter att mamman försvann försökte Trude med all kraft att leva vidare. Hon blev den duktiga f lickan som skötte sig i skolan. Hon pluggade vidare, jobbade, hittade en man och bildade familj. Ja, hon körde på utan att dröja vid det som hade drabbat henne.

– Jag var nästan krampaktigt duktig. Men jag ville bara överleva och var lättad över att jag inte började knarka. För så är det när man är med om ett sådant här trauma: marginalerna är oerhört små för att något ska gå galet.

Hon sprang i 120, också för att slippa känna efter.

– Jag var väldigt sträng med mig själv, krävde hög prestation och åt oerhört sunt, men jag kände att om jag slappnar av och lugnar ner mig så kanske jag öppnar upp och blir sårbar. Det brukar sägas att det är farligt att fly sina känslor, men Trude har en annan syn på det.

– Att förtränga kan säkert vara farligt, samtidigt hade min unga kropp nog heller inte orkat med att jag släppte ut allt. Att jag undvek att känna efter i många år, till den dag jag öppnade lådorna och satte mig ner och skrev, innebar att jag fick tid att landa i mitt liv, bli trygg med vem jag är och skapa min egen lilla familj som gör att jag inte känner mig ensam i livet. Först då var jag trygg nog att våga öppna lådorna.

Men det var också barnen som gjorde att hon till slut blev tvungen att gå upp på den dammiga vinden. För med barnen kom rädslan ”tänk om det händer mig också, så mina barn får uppleva samma sak”. Hur kunde hon undvika det? Jo, genom att lära sig mer om vad som faktiskt hade hänt mamman. En professor i psykiatri som har läst journalerna tror att hon var bipolär.

– Det är ärftligt, vilket först gjorde mig nervös, men där har jag lugnat mig lite nu, för det finns bra behandling och mediciner idag. Dessutom är jag mer förberedd. Samtidigt kommer jag att vara oerhört lättad den dag jag passerar 46-årsstrecket, åldern då mamma tog livet av sig.

Med distans till händelsen, hur har din mammas självmord påverkat dig som människa?

– Det negativa är att jag ägnat alldeles för mycket tid åt att skämmas, vilket är bortkastad energi. Att skämmas över saker jag inte kan göra något åt låter jag bli idag. Det har också gjort mig öppen, för jag har känt att det ger mig styrka att våga berätta om misslyckanden för andra. Ibland är jag säkert lite ohämmat öppen, säger Trude.

– Jag har också slutat tänka: ”Varför hände det just mig?”. Som ung tyckte jag att det var orättvist att det värsta drabbade mig, medan alla andra hade så perfekta liv. Nu har jag insett att andra har sina egna trauman. Det är inte bara jag som har upplevt en katastrof.

Jag menar, vem går igenom livet utan att ha en kris?

– Men att det hände mig så tidigt gjorde mig nog rustad för livet. Krisen är ingen styrka, men om man överlever den blir man robust. Jag vet att saker går över. Livet kan ordna sig ändå – på sikt.

Hur ser du på att vården inte lyckades rädda din mamma?

– Jag tror att läkarna gjorde och gör sitt yttersta för att rädda psykiskt sjuka, men det är nog mer vanskligt att jobba med en patients själ än ett fysiskt organ. Om en anhörig får cancer som sprider sig i hela kroppen och inte kan räddas, så är få arga på läkaren. Inom psykiatrin är anhöriga mer anklagande. Visst kunde jag ha varit bitter på att de inte hade låst fönstret, trots att mamma var suicidal. Men pappa sa åt mig att inte hänga mig fast vid den detaljen, vilket jag är glad för idag.

Trude är också glad över att hon skrev boken. Att hon en gång i livet grävde så djupt i mammans historia.

– Att sitta och dyrka ett gammalt dödsfall är lite dystert i längden, det får inte ta för stor del av mitt liv. Livet här och nu går vidare.

LÄS OCKSÅ: Kajsa blev frisk från nervsjukdomen MS – tack vare stamcellstransplantation

Så hanterar du sorg

Den som sörjer behöver mer sömn än vanligt, och kan drabbas av akut trötthet.

Kom ihåg att äta regelbundet, försök få i dig något även om du inte är hungrig.

Låt sorgen ta tid! Om du har förlorat en älskad närstående kan den pågå i åratal (även om det första året brukar vara jobbigast).

Gå ner i varv, ta inte på dig något nytt på jobbet och vila när du behöver det.

Sorgens faser

1. Chock. Du misstror informationen och stänger av. Denna fas varar från några dagar och ofta fram till begravningen, men ibland betydligt längre.

2. Reaktion. Starka humörsvängningar: Du blir ledsen och gråter, men kanske även arg och/eller apatisk och tom. Varar ofta i ungefär en månad, men sorg är individuell och tidsspannet varierar stort.

3. Bearbetning. Du tar in vad som hänt och börjar med tiden att acceptera det. Denna fas brukar pågå i ett par månader upp till ett år.

4. Nyorientering. Du börjar blicka framåt igen och framtiden känns ljusare. Obs! Om du inte kommer vidare i sorgearbetet utan fortfarande känner dig apatisk, grubblande och glädjelös även efter lång tid, kan du ha drabbats av en depression och bör söka hjälp.

Av: Linda Newham Foto: Finn Ståle Felberg/privata