Det började som vanlig bantning men blev snart en besatthet. Under tolv år kretsade Maja Carlklints liv runt det antal kalorier hon fick i sig, men framförallt ur sig. I amelia nr 5/1997 berättade hon om kampen mot ätstörningen och hur den sakta men säkert förstörde hennes liv. Idag är Maja 45 och fri från sjukdomen. – Nu kan jag njuta av livet igen.

Det fanns en tid när vardagsmaten bestod av vispad minimjölk och smörgåsrån. Maja Carlklint, idag 45, hade stenkoll på varje kalori och förde dagbok över hur många gånger hon kräktes.

– Det var viktigt, för jag visste precis vad jag tappade i vikt varje gång jag stoppade fingrarna i halsen, runt 200 gram. Om jag kunde kräkas åtta gånger på en dag betydde det att jag tappade över ett kilo, säger hon om sin ätstörning.

Idag känns tiden då hon räknade kalorier och levde för varje tappat gram på vågen avlägsen, och minnena därifrån är diffusa.

I många år skämdes jag över min kropp, nu vill jag inte gömma mig längre

– Jag har många minnesluckor, speciellt från de första åren. När du inte äter tillräckligt under en lång tid går kroppen på sparlåga och varken den eller hjärnan fungerar riktigt som den ska, konstaterar Maja.

Men hon minns hur det började. Det var sommaren 1991, och som 17-åring tyckte Maja att hennes 63 kilo var anledning nog att gå ner i vikt. Och som med allt annat hon tog sig för gick hon in för uppgiften till hundra procent. På mindre än ett halvår rasade hon 20 kilo, och kräktes och svalt sig om vartannat. Snart styrde anorexin och bulimin hennes liv. När det var som värst vägde Maja 44 kilo.

– Jag kunde se att jag var smal, men jag tyckte aldrig att jag var smal nog. Trots att kroppen var som en pinne till mitt huvud, som såg gigantiskt ut.

När hon var 23 blev Maja intervjuad i amelia om hur viktfixeringen styrde hennes vardag. I en artikel med rubriken Vad gör jag den dagen jag inte kan kräkas längre? förklarade Maja hur ”hotet att bli tjock” var värre än något annat.

ur-amelia-atstorning

Maja talade ut om sitt liv i amelia våren 1997.

”Jag vet faktiskt inte om jag vill bli hjälpt, för då kanske jag tillåter mig att bli tjock, och jag vill inte bli tjock. Jag har också svårt att se mig själv som sjuk på allvar, jag är bara någon som går ut och kräks då och då”, konstaterade hon i artikeln.

Jag var en ung tjej som handlade kassar med laxermedel varje vecka utan att någon reagerade

Utåt såg det mesta i hennes liv normalt ut. Hon hade jobb och pojkvänner. Men hemma i lägenheten fanns hemligheten. I garderoben låg förråd med ”förbjuden mat” och bredvid toaletten stod alltid en flaska Bailey’s, så att Maja skulle kunna bli illamående på beställning om inte fingrarna i halsen räckte. På nätterna smörjde hon in sig med en hudkräm som, enligt reklamen, skulle hjälpa till att förbränna celluliter. Sedan virade hon in kroppen i plastfolie och sov med ett brett resårskärp.

– Skönhetsföretaget sa ju att värme ökade effekten av krämen…

Dessutom var hon storkonsument av laxermedel.

– Så här i efterhand kan jag tycka att det är anmärkningsvärt att en ung tjej kan gå till samma apotek i en liten by och handla stora kassar med laxermedel varje vecka utan att någon reagerar, säger Maja.

Ingen sa något. Varken vänner eller familj.

– Det var aldrig någon som frågade rätt ut hur jag egentligen mådde.

Maja, som flyttade hemifrån som 18-åring, flyttade runt till nya städer, tog nya jobb och hittade nya sätt att späka sin kropp. Men ju äldre Maja blev, desto mer tappade sjukdomen sitt grepp om henne. Lagom till sin 30-årsdag fick hon nog. Hon skulle bli sambo och företaget där hon jobbade lade ner sitt kontor. Det blev ett startskott, en chans att börja om. Maja beslutade att lämna allt gammalt bakom sig. Jobb, vänner och sjukdom.

– Till slut kände jag bara att jag måste tycka om mig själv. Att det faktiskt var min personlighet som jag blev omtyckt för, inte bara mitt utseende. Det är ju inte min kropp som ska definiera vem jag är. Det var något jag tydligen måste bli vuxen nog för att inse.

Det låter otroligt att hon lyckades ta sig ur ätstörningarna bara så där, på ren viljestyrka, men Maja säger att det är typiskt henne.

– Lika mycket självbehärskning som jag hade för att hålla sjukdomen vid liv, lika mycket självbehärskning hade jag för att ta mig ur den. Jag har alltid velat prestera och kräver otroligt mycket av mig själv, på gott och ont. Det är nog också ett typiskt drag om man tittar på dem som drabbas av anorexi eller bulimi.

Maja räknar 2003 som året då hon blev frisk. Två år senare, när hon gick igenom en separation, fick hon ett återfall. Men den kvällen var sista gången hon stoppade fingrarna i halsen.

– Jag minns att jag satt där i soffan med matrester och halvätna chokladbollar bredvid mig och kände: ”Tänk om någon skulle se mig nu, vad håller jag på med?”

Så länge hon var sjuk var Maja bestämd med att hon aldrig skulle ha barn. Hon kunde ju inte tänka sig något värre än att gå upp i vikt. Därför var det en befriande känsla när hon blev gravid första gången, fyra år efter att hon blivit frisk.

– Tänk att kroppen ändå återhämtat sig och kunde ge mig mina barn! Dessutom kände jag mig så vacker när magen växte. Hur hade jag kunnat vara rädd för detta?

Idag har Maja två döttrar på 8 och 11 år, och när hon gifte sig med Fredrik hösten 2017 fick hon också två bonusdöttrar. Efter vad Maja själv gått igenom är hennes största skräck att barnen någonsin ska behöva uppleva samma sak.

– Jag vill aldrig att mina döttrar ska tänka negativt om sina kroppar. I vår familj är vi stenhårda med att sitta ner och äta alla måltider tillsammans. Så är inte jag uppväxt, och det eldade nog på mina möjligheter att fortsätta med sjukdomen medan jag bodde hemma. Mina föräldrar hade inte riktigt koll på mig, jag kunde alltid ljuga och säga att jag redan ätit.

atstorning-1-frisk-fran-bulimi

Foto: Karin Wildheim

Maja gömmer inte godis i garderoben längre. Idag är den full av fina kläder istället.

När hon var som sjukast kände sig Maja otroligt ensam.

– Idag kan man söka på internet och få information och hjälp av andra i samma situation, det fanns ju inte på min tid. Samtidigt blir ungdomar matade med allt skräp som finns på nätet. Som alla dessa instagramflöden med träningshysteri där man förknippar skönhet och sundhet med späkta kroppar. Jag är säker på att där finns många som är fast i sjukdom, säger hon.

Det är också anledningen till att hon vill berätta sin historia. Om ätstörningen, och om att man kan ta sig ur den och hitta en ny mening med livet.

Idag njuter Maja av mat igen. Italienska delikatesser, ost, chark, pizza. Och bacon.

– Jag är galen i bacon! Det åt jag inte på tolv år, så nu tar jag igen det. Min man och jag är riktiga livsnjutare.

Det inre har läkt och de sista, yttre spåren av anorexi och bulimi – de sönderfrätta tänderna – är äntligen lagade.

– De var länge min stora skam, jag gick inte till tandläkaren på femton år. All denna skam, trots att det var så många år sedan jag var sjuk.

I två års tid gick Maja på regelbundna tandläkarbesök och fick både tandimplantat och nya kronor. Nu vågar hon le igen. Och i garderoben ligger ingen hemlig storpack med Delicato­bollar längre. Istället ryms där över 200 par högklackade pumps och vackra klänningar.

– I så många år skämdes jag över min kropp. Nu vill jag varken gömma mig eller skämmas längre. Jag kan inte påverka mina celluliter, men jag kan påverka hur jag väljer att se på mig själv, säger Maja.

LÄS OCKSÅ! Mia Skäringer om sin kroppshets: ”Jag försökte till och med ligga snyggt”

strecket

Psykologen: ”Lidandet syns inte alltid på kroppen”

expert-psykolog-atstorning
Rikard Wik är psykolog på Capio ätstörningscenter i Varberg. Han sitter också i styrelsen för Seds, Svenska ätstörningssällskapet.

Vilka är de tidiga varningstecknen på anorexi?

– Överdriven upptagenhet kring mat, ätande, kropp och vikt. Man ändrar matvanor, börjar undvika vissa livsmedel av rädsla för hur det påverkar vikten eller följer en särskild diet. Kanske börjar man också motionera mer. Ofta vill man ha ”kontroll över spisen”, vilka recept som används och hur maten tilllagas. Det blir mindre tid över för relationer eller aktiviteter man tidigare tyckt om, och omgivningen upplever ofta en ökad inbundenhet och irritabilitet.

Och för bulimi?

– Målet, även för den med bulimi, är att klara av att följa sina strikt uppsatta regler för vad man får äta, hur mycket och när.

Vad ska närstående vara uppmärksamma på?

– För omgivningen kan överdrivet långa badrumsbesök efter måltiderna vara ett tecken på den här typen av självrensning. Ofta är de som lider av bulimi normal- eller överviktiga, vilket gör att det är svårare för omgivningen att tänka ”ätstörning”. Lidandet syns inte omedelbart på kroppen.

När ska jag söka hjälp?

– När du upplever att tankarna på mat, ätande, kroppen, vikten och figuren styr livet och du själv funderar på om du har en ätstörning.

Vart kan jag vända mig?

– På Käts, Kunskapscentrum för ätstörningar, och Frisk & fri finns information och kontaktuppgifter.

Läs mer: Atstorning.se, Friskfri.se.

strecket

Hetsätning – ett sätt att fly

– Hetsätning är ofta en konsekvens av tre faktorer, säger psykolog Rikard Wik.

  1. Svälten. Kroppen skriker efter näring och man orkar inte stå emot suget.
  2. Man klarar inte av att följa sina strikta regler för ätandet. När man bryter mot regeln känner man sig misslyckad, skamsen, uppgiven. Hetsätningen blir en reaktion på dessa tankar och känslor. ”Jag är så misslyckad och värdelös att jag lika gärna kan fortsätta äta!”
  3. Ett sätt att handskas med svåra känslor eller situationer. Hetsätningen fungerar som en distraktion från, och dämpning av, de jobbiga känslorna. Ofta äter man då sådant som vanligtvis inte är ”tillåtet” i ens liv, till exempel godis, chips, bröd eller pasta. Det följs i sin tur av ångest, starka skamkänslor och någon form av kompensatoriskt beteende som kräkning, missbruk av laxermedel, fasta eller överdriven träning.

LÄS OCKSÅ: Hetsätning – en ätstörning vi inte pratar om