”Jag grät inte, jag körde bara på som vanligt”, säger Lena.
”Jag grät inte, jag körde bara på som vanligt”, säger Lena. Foto: Theresia Köhlin

Lena, 39: "Jag blev drogad och våldtagen"

Hon bjöds på en drink. Sedan blev allt svart. Lena drogades och våldtogs i sitt eget hem. Livet och karriären fortsatte, men ingen visste hur dåligt hon mådde. Vägen tillbaka till ljuset blev lång och tuff. ”Utan all hjälp hade jag inte klarat det”, säger hon.

Han slår henne och vänder henne om på mage. Hon tänker ”Hur kan man vilja ligga med någon som är förlamad?”. Sedan försvinner hon in i dimman igen. När hon vaknar är det eftermiddag. Hon är ensam med en svår huvudvärk och känslan av att något fruktansvärt har hänt.

Tio år har gått sedan oktoberkvällen då allt förändrades. Lena Nyholm drev en klubb på fredagar, vid sidan om sitt vanliga jobb som inredningsdesigner. När klubben stängde fortsatte Lena och en bekant till Spy bar, ett stenkast därifrån. 

– En kille kom fram och ville bjuda på en drink. Jag tackade ja, men sa att då får du bjuda mitt sällskap också.

De gled ifrån varandra och Lena blev ensam med mannen som bjöd.

– I efterhand har killen som jag var där med berättat att han aldrig drack den där drinken, för han tyckte att den smakade skit. Han ringde senare för att kolla att jag var okej, för han blev orolig när han inte hittade mig.

Men när Lenas kompis ringde så var hon redan hemma i sin lägenhet på Södermalm. Minnena från morgon­­-timmarna är fragmentariska.

Han slog mig och vände mig om

– Jag minns hur jag hämtade ut min jacka i garderoben och att jag vaknade till när taxin stannade utanför min port. Mina byxor var neddragna och han låg över mig i bilen. Jag tog mig ur taxin, drog upp byxorna och öppnade porten. 

Nästa minne: Telefonen ringer. Lena vaknar av signalen. Då får hon ett slag i ansiktet. 

– Jag märkte att jag var helt förlamad i kroppen. Han slog mig och vände mig om. Sedan kommer jag inte ihåg mer. Jag vaknade på lördagen med den värsta huvudvärk jag någonsin haft. Jag lyckades flytta mig till soffan, somnade om och vaknade först vid fem på efter­­middagen. 

Lena skulle gå på en kompis 30-årsfest. Hon duschade och skyndade sig till festen utan att förstå vad som hänt. 

– Men jag kunde knappt sitta, för jag hade sådana smärtor i underlivet. Jag pratade och skrattade mer än vanligt för att försöka bli av med de hemska känslorna

När Lena vaknade på söndagen såg hon att lakanen var blodiga. Hon hade fortfarande ont i underlivet. Ångesten sköljde över henne. Hade hon verkligen blivit våldtagen? 

– Man har ju en idé om att våldtäkter sker i parker, inte i ens eget hem ... Jag har ifrågasatt mig själv så mycket. Överdriver jag? Men man vet när man har blivit våldtagen, man vet ... 

Lena träffade en kompis och berättade vad som hade hänt. 

– Jag sa att jag tror att jag blev dro­­gad och våldtagen. Hon såg till att vi åkte till sjukhuset. Polisen tillkallades snabbt, vilket gjorde det till en ännu värre situation för mig som aldrig vill vara till besvär. Jag försökte tona ner det och ville bara säga att ”nä, det är ingen fara med mig”. De frågade sådant som de inte får fråga, som vad jag hade på mig och hur mycket jag hade druckit. Jag svarade att jag hade jeans och långärmad tröja och att ja, jag hade druckit. 

Läkaren som undersökte Lena konstaterade att hon hade allvarliga skador i underlivet. Brottsrubriceringen blev ”grov våldtäkt”. 

Lena rekommenderades att ta hiv-profylax. 

– De menade att det var uppenbart att det inte var första gången som förövaren gjorde något sådant här, så de rekommenderade starkt att jag skulle äta det. Jag tog tabletterna dagligen i en månad, de gjorde mig så illamående att jag kräktes varje dag. 

Lena var tvungen att gå till en hiv-mottagning och lämna blodprov varje månad i ett halvår. Hennes minnen från den här vintern är suddiga, men hon skötte sitt jobb och fortsatte som vanligt.

– Man tänker nog att om man blir våldtagen så orkar man inget – man bryter bara ihop och gråter. Men jag körde på. Jag blev som en robot istället.

Efter en månad fick hon ett facebook-meddelande av mannen som hade våldtagit henne.

– Han skrev: ”Jag vet inte om du känner igen mig. Jag har sett dig ute och du är så snygg, men jag har aldrig vågat prata med dig.” Då gick jag in på hans profil och kollade på bilderna. Jag kände igen honom från min lägenhet, och blev iskall. Jag hörde av mig till den som var med mig och han bekräftade att det var killen som hade bjudit oss på drinkar. 

Jag var rädd och sov med en kniv bredvid mig under en lång tid

Lena berättade för polisen att hon nu visste vem våldtäktsmannen var.

– Men de gjorde ingenting. Någon månad senare hörde han av sig igen och efter ytterligare en månad ännu en gång.

Efter åtta månader tog polisen in mannen på förhör. 

– Det visade sig att han hade alibi för kvällen och förundersökningen lades ner. Han hade varit på Berns, men Berns stänger klockan 04 och vi träffades omkring 04.30 på Spy bar (två nattklubbar som ligger nära var­andra i Stockholm, reds anm.). 

Hur kändes det?

– Det känns tungt. Dessutom var jag rädd, jag sov med en kniv bredvid mig under en lång tid. Varje gång jag öppnade min lägenhetsdörr så fanns rädslan för att han skulle stå där. Och jag tyckte att jag såg honom överallt på stan.

Det första året efter våldtäkten beskriver Lena som en dimma.

– Jag minns inte så mycket, varken från tiden före eller efter. Ensamheten var jobbig, ingen vågade fråga. Flera gånger om dagen tänkte jag ”Jag har blivit våldtagen”, men jag var fortfarande mitt sociala, härliga jag. 

Hade du önskat att folk frågade mer?

– Jag hade en tid när jag var väldigt besviken på vänner och familj för att de inte frågade. Men samtidigt – jag tillät dem inte heller. När folk väl frågade så tyckte jag att det var skitjobbigt

Omgivningen förstod inte hur dåligt Lena mådde.

– Jag har alltid varit en omhändertagande person. Nu tog jag hand om alla andra ännu mer, för att slippa mina egna känslor. När jag berättade för kompisar om vad som hade hänt så kunde det sluta med att jag fick trösta dem och säga ”det är lugnt, det är ingen fara”. 

Jag tror inte att man blir helt läkt

Lena var inte van vid att ta hänsyn till sina egna känslor. Hennes strategi blev att försöka förtränga allt och agera som om det inte hade hänt.

– Det finns förutfattade meningar om hur man reagerar efter en våldtäkt. Den generella bilden är att man blir helt förstörd och aldrig vill vara nära en man igen. Att man duschar och skrubbar sig och inte kan resa sig upp ur sängen för att man gråter så mycket. Och så är det för säkert för många, men för mig var det inte så. 

Lena har lärt sig vikten av att prata om svåra saker. ”Det har hjälpt mi väldigt mycket.” Foto: Theresia Köhlin/BMB

 Lenas liv rullade på, med jobb, kompisar och resor. Men det var som ”en stor, svart röra” i bröstet. Lena fick senare förklarat att hon led av PTSD (posttraumatiskt stressyndrom), vilket är vanligt efter traumatiska upplevelser. Vändpunkten kom när hon sökte professionell hjälp.

– Genom RFSU fick jag kontakt med en fantastisk psykolog. Jag gick till honom nästan varje vecka i 2,5 år. Det första jag sa var: ”Luras inte av att jag verkar okej, för det är jag inte.” Han lyckades ta sig igenom min sköld och han lärde mig att förstå, och sätta ord på, mina egna känslor. 

I den spirituella världen, genom olika former av healing, har Lena också fått kraft.

– Jag var tvungen att förlösa de mörka känslorna som jag hade pressat undan, och det blev möjligt tack vare healingen. All hjälp på vägen har lett fram till att jag till slut har kunnat lämna det som hänt bakom mig. 

Lena tror att samhället är på väg att bli bättre på att förstå kvinnor som utsatts för sexualbrott, även om det finns mycket kvar att jobba på.

– Samtyckeslagen är jättebra, och #metoo-rörelsen har öppnat för att vi vågar prata om våldtäkter och övergrepp, men offret skuldbeläggs fortfarande. Det är hemskt att bli ifrågasatt när du har utsatts för det mest förnedrande som kan hända en människa.

Idag mår Lena bra. Att ta emot professionell hjälp och våga visa sig sårbar har gjort henne stark. Sedan fyra år tillbaka lever hon i ett lyckligt förhållande med pojkvännen Martin.

– Jag tror inte att man någonsin blir helt läkt. 

Men våld­täkten drabbar mig inte längre känslo­mässigt. Psykologen sa att det kom­mer att komma en dag när du kan lägga den här händelsen i en ask, som du sedan kan ta fram och titta på ibland. Jag kände då att: ”Nej, det kommer ­aldrig att gå en dag utan att jag tänker på det.” Men nu kan det faktiskt gå flera månader. 

LÄS OCKSÅ: ”Min dotter blev våldtagen” – Advokat Elisabeth Massi Fritz svarar

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Köp 6 nr av amelia - få rengöringsborste och hudvård. Läs mer!