Läkarna kallade det ”jobbig graviditet” – visade sig vara cancer

Egentligen började det redan innan Therese Ekberg blev gravid. Läkarna skrev ut salvor mot hennes extrema klåda på kroppen. När hon därefter blev gravid sade man att klåda var ett typiskt gravidsymtom. Samma med andfåddheten. Och när Therese gick ner i vikt fick hon höra att det inte var någon fara så länge bebisen växte som den skulle. Vad ingen visste var att en tumör också växte – mellan hennes lungor.

Mora 2010. Tänk dig ett myggbett som kliar så mycket att man nästan blir galen. Så kände då 20-åriga Therese, fast över hela kroppen. Trots att hon uppsökte läkare flera gånger kunde ingen hitta något fel.

– Jag gick ner mycket i vikt och blev väldigt andfådd. Två, tre gånger vaknade jag och kunde inte röra mig. Jag kunde inte lyfta armarna. Jag sökte akut men de hittade inget fel. Jag tänkte att det också bara var på grund av graviditeten. Så jag blev hemskickad. Och till slut slutade jag söka vård, säger Therese Ekberg.

Eftersom Therese ändå gick ner i vikt gjordes ultraljud för att hålla koll på hur bebisen växte. Hennes blodvärden var dåliga men flickan i magen mådde bra.

– Jag var inte orolig för min del, utan mer för henne. Man har ju hört att man som gravid ska gå upp så mycket och bli så stor. Men jag litade på barnmorskan och läkaren som sa att det var en ”jobbig graviditet”.

Gravidbesvären var symptom på cancer

För att lindra klådan fick Therese ta särskilda bad på lasarettet. Det hjälpte i någon dag. Hennes nära och kära började skämtsamt kalla henne för ”prickig flodhäst” eftersom hon hade kliat så mycket att kroppen var full av sår.

– Det blev en kul, men jobbig, grej. Alla liksom väntade på att bebisen skulle komma ut så allt skulle försvinna och bli normalt.

Vad ingen förväntade sig var att allt skulle bli ännu värre efter förlossningen.

Augusti 2011. En vecka över tiden bestämde sig lilla Signe i magen för att komma ut. Therese var väldigt trött och fick svårt att andas under förlossningen.

– Det tog ganska lång tid. Jag orkade ingenting och fick hög feber så vi fick avsluta med sugklocka. Men Signe var frisk och så.

Therese med sin nyfödda Signe.  Foto:Privat /instagram.com/annamarietherese

När febern höll i sig efter förlossningen trodde man att hon hade fått en infektion i livmodern. Efter några dagar på sjukhuset med penicillin och dropp fick hon äntligen åka med sambon och Signe hem. Men Therese blev inte bättre hemma – hon blev sämre.

– Jag orkade inte gå mellan sängen och soffan. Vid ett tillfälle var vi några hus bort hos min sambos bror, men jag var tvungen att åka bil hem för jag tappade andan helt när jag försökte gå.

Therese blev inlagd igen. Nytt penicillin – fortfarande ingen som kunde hitta något fel. Till slut ringde Therese en gynläkare hon hade haft kontakt med under graviditeten.

”Det blir inte bättre. Det blir sämre för varje dag” förklarade Therese, varpå gynläkaren föreslog att man skulle göra en röntgen för att se om Therese hade fått lunginflammation eller möjligtvis en propp i lungorna. Det var då de fick syn på den. Tumören mellan lungorna, vägg i vägg med hjärtat. 19 x 16 x 9 cm stor.

– Signe föddes 20 augusti och de hittade tumören 1 september. Lungorna var helt undantryckta, det var därför jag fick svårt att andas. Den tog upp hela min bröstkorg.

Hade aldrig hört om cancerformen Hodgkins lymfom

Therese Ekberg hade aldrig hört talas om Hodgkins lymfom innan – cancerformen som sätter sig i lymfsystemet och som har en tendens att drabba unga vuxna. Det mesta hon hade hört om cancer kom från sorgliga historier från filmer och tv, där de drabbade var äldre och dog. Så det kanske inte är så konstigt att Thereses första tanke var att hon också skulle dö.

– Läkarna sa att det var en ”bra cancer” att få, att överlevnadssiffrorna var höga. Men jag hakade ändå upp mig på ”bra cancer”. Även om 99 % överlever spelar det ju ingen roll om jag är den där procenten som inte gör det.

På röntgenbilderna såg de också att Therese hade en propp så hon fick åka ambulans till Uppsala för att få behandling. Hon blev inlagd igen.

Efter några veckor skrevs hon ut för att fortsätta behandlingen i Falun, tio mil från hemmet. Cellgifter varannan måndag. Therese mådde illa, blev trött och sov. Tre, fyra dagar innan nästa behandling kände hon sig pigg och orkade vara uppe.

– I slutet blev det bättre. Ju mer cancern försvann, desto piggare blev jag.

Första gången Therese visade sig på stan utan hår.  Foto:Privat /instagram.com/annamarietherese

Cellgifterna tog bort cancern och Therese blev ”strålad” i området kring tumören. Detta för att döda cellerna och förhindra de att börja växa på nytt.

– Jag har kvar en tumörbit, en cellklump, men det finns inga levande cancerceller i den. Cellgifterna krympte bara tumören, de kunde inte ta bort den helt. Eftersom den satt där den satt kunde de inte operera bort den heller.

April 2012. Sexton behandlingar senare stod påsken för dörren och röntgen visade en cancerfri kropp. Flera prover innan hade tytt på att allt var på väg att försvinna, så beskedet var ganska väntat.

– Det var jätteskönt men också jättejobbigt. Jag hade varit på sjukhus så himla mycket under alla månader. Det var ändå en trygghet att vara där för då hade de koll och tog prover varannan eller var tredje dag. När cancern var borta skulle man vara hemma och hitta tillbaka till en vardag och höra av sig själv om det var något.

Therese och Signe.  Foto: Privat /instagram.com/annamarietherese

Thereses sambo Joonatan var föräldraledig under sjukdomstiden. Therese säger att han hela tiden var positiv, på ett bra sätt, ochväldigt stöttande och hjälpsam.

– Han är världens finaste pappa. När jag låg vaken om nätterna, var jätteledsen och hade ångest övertalade jag honom att ”du måste prata om mig och visa kort på mig om jag dör”. Han fick mig att känna att ”det här är lugnt även om det är jobbigt, du kommer inte att dö”.

Utåt ville Therese inte visa sin ångest och hon fick ofta frågan om hur hon kunde vara så positiv. Det var först långt efter att hon var färdigbehandlad som hon på eget initiativ tog kontakt med en terapeut. Samtalsstöd var aldrig något hon erbjöds under sin sjukdomsperiod.

– Jag hade svårt att somna på kvällarna. På dagarna gick allt bra för då var jag upptagen med barn och hus och allt. Det är på kvällarna när det blir tyst som tankar kan springa iväg till att få ett återfall. Nu har jag två barn som ska ligga där och sova utan mamma, om jag dör.

För Signe har fått en lillasyster, Alma. Trots att läkarna sa att det kunde bli svårare att skaffa barn i framtiden och att det nog vore bra att låta kroppen vila i 2–3 år innan nästa graviditet, visade det sig att Therese var med barn igen sommaren 2013.

– Det kändes bara bra. Jag hade mer ork så det var en helt annan sak den här graviditeten. Vi renoverade huset och det var full fart hela tiden. Jag gick upp i vikt och bebisen med. Det kändes skönt att veta att det var riktiga graviditetsbekymmer den här gången.

Hela familjen samlad.  Foto: Privat /instagram.com/annamarietherese

I dag är Alma två år och storasyster Signe fyller fem i sommar. Eftersom Signe var så liten under sjukdomsperioden märkte hon inte direkt av något, men hon har sett bilder på sig själv och sin mamma och konstaterat att "där hade vi lika lite hår".

Så här i efterhand har Therese blandade känslor om att hennes besvär avfärdades som gravidsymtom och att ingen upptäckte tumören förrän efter första förlossningen.

– Googlar man snabbt på de symtom jag hade kommer Hodgkins lymfom upp typ först. Jag sökte vård så många gånger och barnmorskan frågade till slut om jag ville prata med en psykolog. Jag sa att "jag mår bra psykiskt, men jag kliar sönder mig och kan inte andas". Och det är inte normalt att gå ner 16 kilo när man är gravid.

Samtidigt vet inte Therese hur det hade blivit om tumören faktiskt hade upptäckts tidigare, eller innan hon fick sin cancerdiagnos. Hade Signe inte varit här då? Kanske hade hon sett till att inte bli gravid i det läget?

Therese bloggade om cancern – Hodgkins lymfom

I dag är den största risken för återfall, de första 2–3 åren, förbi. Therese kommer att gå på årliga kontroller resten av sitt liv och börja gå på mammografi tidigare. Risken att drabbas av andra typer av cancer är större nu.

– Jag känner mig ändå lugn. Jag kanske får bröstcancer eller någon annan cancer sen men jag är inte rädd för återfall av den här typen. Man ändrar lite fokus efter barn också. Jag tänker inte så mycket på mig själv utan känner mer oro för att de ska drabbas.

Therese bloggade under sjukdomstiden och tycker att det hjälpte henne att bearbeta allt. Hon hittade också mycket stöd hos andra som var i samma sits. Hon har nyligen också tagit över Ung Cancers instagram-konto där hon har lagt upp bilder och berättat sin historia.

– Det kanske sitter människor där ute som känner så som jag känner då, som kan hitta stöd och se att det har gått bra för mig. Det är inte bara Agda, 60, som får cancer och dör. Man kan också vara ung och få barn och ändå må bra och ha en normal vardag efteråt.

Vill du ta del av fler gripande berättelser? Gör som 23 000 andra och gilla amelia på Facebook så missar du inget!

Mest läst just nu:

Sanna Nielsen hyllas för avklädda bilden: ”Jag önskar att ingen skämdes!”

Här är nya bilderna på prins Alexander (vi dör, vad gulliga!)

Pernilla Andersson om att skiljas: ”Jag gick verkligen sönder”

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

Gör som över 200 000 kvinnor – läs amelia! Se erbjudande!