Kvinnorna som aldrig har rökt – varför får de lungcancer?

De flesta av oss tänker förmodligen på storrökande, äldre personer när diagnosen lungcaner kommer på tal. Och rökning ökar risken för lungcancer markant, men cigarettröken är inte den enda orsaken. Faktum är att lungcancer ökar kraftigt hos unga, tidigare friska kvinnor som aldrig har rökt. Men hos allmänheten lever bilden av den äldre, storrökande lungcancerpatienten kvar. Tyvärr är också kunskapen inom primärvården begränsad. Samtidigt är lungcancer den mest dödliga cancerformen, och ju tidigare sjukdomen upptäckts, desto större är chansen att överleva. 

Yogainstruktören och civilingenjören Yann Fränckel har levt med lungcancer i tre år. Det tog henne två och ett halvt år och 33 vårdkontakter att få diagnosen. 

– Jag hade värk i muskler och leder, en trötthet som aldrig gick över och svår huvudvärk. När jag sökte läkarhjälp för första gången så trodde läkaren att det var borrelia. 

Men det var inte borrelia, och symtomen övergick snart till hög feber och en ihållande luftvägsinfektion. Yann, som levde ett intensivt liv och var mitt i karriären som marknadsförare, tyckte inte det var särskilt konstigt att hon var trött. Hon tränade mycket och jobbade över en hel del, med siktet inställt på en ny befattning utomlands. Hon var ofta trött, men livet var händelserikt, vilket Yann trivdes med. 

Yann har levt med lungcancer i tre år. ”Jag remitterades till en stressklinik när jag sökte vård.”

– I början trodde läkarna att jag hade meningit, alltså hjärnhinneinflammation. Därefter fick jag diagnosen utmattningsdepression med förslitningsskador och en tid hos kurator och sjukgymnast, säger hon.

Men Yann kände sin kropp väl. Hon var ju en träningsmänniska och visste hur kroppen brukade reagera på olika situationer. Det som hon nu upplevde skrämde henne, och hon försökte ihärdigt få till en röntgenundersökning.

I början trodde läkarna att jag hade hjärnhinne­inflammation

– Till slut remitterades jag till en stressklinik. När jag började gå ner i vikt och drabbades av infektioner som aldrig gick över började man bland annat diskutera glutenintolerans och IBS, säger Yann. 

Det är en varm sommardag när vi ses. Intervjun har ställts in ett par gånger. Yann har mått för dåligt för att prata. Nu har hon påbörjat en ny behandling med dubbel cytostatika och immunterapi mot cancern, och även om hon har höga förhoppningar på behandlingen så får den henne att må väldigt dåligt. Dagen innan vi träffas skickar hon ett sms med orden: ”Jag har väntat och hoppats må bättre. Men: fortfarande fast i sängen med kräkningar, feber och huvudvärk. Så orkar tyvärr inte idag.”

Yann poddar om sin sjukdom, för att hjälpa andra.

Idag mår hon bättre, även om hon tvingas avbryta sig då och då för att hosta, och även om hon låter trött på rösten. 

– Jag har fått vätska och proppar i lungorna, och det gör att jag är tung­andad, säger Yann. 

I nästa andetag förklarar hon att hon verkligen vill prata om lungcancer. Om hon, genom sin berättelse, kan hjälpa en enda person att få diagnosen tidigt så har hon gjort nytta. För Yann krävdes det alltså 33 vårdkontakter för att dia­gnosen skulle ställas. Hela 17 gånger besökte hon läkare på vårdcentralen. De såg en ung, vältränad och högpresterande kvinna – mest troligt var ju att hon var på väg in i väggen. 

När jag fick beskedet var jag ensam, jag var i chock

Men Yann blev sämre. Smärtan i ena vaden tilltog. Till slut började hon hosta blod, det klassiska och mest välkända symtomet på lungcancer. Det är ett symtom som dyker upp när cancern är i ett sent skede. Då röntgades Yann, och efter undersökningen kom röntgenläkaren ut i väntrummet och sa: ”Du måste kontakta din läkare omedelbart!”

Yann hade tur, läkaren på vårdcentralen tog emot henne samma eftermiddag. Nu gick allt fort. På Karolinska sjukhuset genomgick hon en rad undersökningar. Sedan kom beskeden, ett efter ett. Hon fick veta att hon hade proppar och vätska i lungan och i vaden. Men inte bara det. Hon hade obotlig, spridd, men behandlingsbar lungcancer. 

– När jag fick beskedet var jag ensam, och det var mitt i natten. Jag hade svårt att ta in vad som sades och kunde inte heller ställa de rätta frågorna. Jag var i chock och minns allt som i en dimma, berättar Yann.

Hennes första tanke var att hon skulle ”dö imorgon”. Läkaren sa att normalt svarar man på behandlingen i ungefär ett år, vilket alltså innebar att hon hade ett år kvar att leva. Nu har det gått tre år, mycket tack vare att ännu ett nytt läkemedel hann nå marknaden. Yann hoppas på den nya behandlingen och på att forskningen snabbt ska gå framåt. Hon hoppas också på att fler läkemedel ska nå marknaden inom en snar framtid

– De första åren behandlades jag med en så kallad målinriktad behandling i tablettform. Problemet är att man förr eller senare utvecklar en resistens mot den behandlingen och måste prova något nytt, säger Yann. 

Vilken vård får du nu?

– Nu får jag palliativ vård, så kallad avancerad vård i hemmet. Kirurgi och strålning i syfte att bota var aldrig ett alternativ, eftersom cancern upptäcktes så sent. Jag har precis börjat en ny behandling, med dubbel cytostatika plus immunterapi. Om jag svarar på den vet jag inte än. 

Yann behandlas med cytostatika och immunterapi.

Vad ger dig hopp idag?

– Jag hoppas att jag ska svara på den här nya behandlingen. Sedan jag fick min diagnos har jag sparat till en behandling utomlands, men det är dyrt. 

Att Yann ska bli botad vågar hon knappt hoppas på. Men kanske kan hon leva ett gott liv med cancern som kronisk sjukdom. 

Hur ser din vardag ut?

– Fram till för några månader sedan tränade jag med PT, gick 10 000 steg om dagen och yogade. Nu har jag för ont och är för trött. Jag försöker ta kortare promenader. Jag äter bra och sover ordentligt. Jag umgås med nära och kära, och försöker stötta andra med samma sjukdom. 

Att sprida kunskap om sjukdomen är viktigt för Yann. Hon är engagerad i Lungcancerföreningen, där hon sitter i styrelsen. Hon driver även Lungcancer­podden tillsammans med vännen och medpatienten Ragnhild. 

– Jag har dessutom utbildat mig till medicinsk yogainstruktör och drömmer om att skaffa hund som jag kan utbilda till terapihund. Det skulle vara fantastiskt att kunna jobba med det. 

Några dagar innan detta nummer skickades till tryck fick vi besked om att Yann har somnat in, i sviterna av sin svåra sjukdom. Hon ägnade mycket tid och engagemang åt att sprida kunskap om lungcancer. I ett av sina sista mejl till redaktionen skrev hon: 

”Jag ställer upp för att rädda liv. Vill inte att någon ska behöva göra en liknande resa som jag gjort och behöva genomgå det jag gör”.

amelias tankar går till Yanns familj.  

Forskaren: ”Radon och stekos ökar risken för lungcancer”

Det finns olika orsaker till att lungcancer ökar hos kvinnor, och behandlingarna blir hela tiden bättre, berättar Maria Planck, forskare och onkolog. Hon leder ett stort nationellt projekt där man undersöker lungcancer­patienter som aldrig rökt.

Vilka orsaker finns det till lung­cancer?

– Rökning är den vanligaste. Men det finns fler: exponering av radon där man bor, att utsättas för asbest, och arbetsrelaterade exponeringar för damm eller rök som innehåller metall i industrin. Luftföroreningar både utomhus och inomhus har undersökts i studier, och det finns stora studier från Asien där man funnit att aldrig rökande kvinnor som i matlagning utsätts för ångor från häftig stekning med oljor löper en fördubblad risk att drabbas av lungcancer. 

– Utöver det finns det studier som visar att vissa infektioner kan öka risken, men här är forskningsrapporterna inte överens. Passiv rökning är en känd riskfaktor. Vi vet numera även att det finns ärftliga former av lungcancer, men här behövs ökad forskning och kunskap.

Varför drabbas fler kvinnor nu? 

– Den största och viktigaste orsaken är rökning. Majoriteten lungcancerpatienter är numera före detta rökare. Hos kvinnor gick rökandet ner cirka tjugo år senare än hos männen, vilket syns i denna statistik. Allt färre röker i Sverige, men rökningen minskade alltså senare hos kvinnor än hos män.  

– Lungcancer kan även drabba personer som aldrig har rökt. Andelen aldrig-rökare är större i den ovanliga ­kategorin lungcancerpatienter som är under 40. Andelen aldrig-rökare är också större bland våra kvinnliga lungcancerpatienter. Att fler aldrig-rökande kvinnor än aldrig-rökande män drabbas har att göra med att det finns fler aldrig-rökande kvinnor i samhället än vad det finns män. Det kan också vara så att kvinnor är mer exponerade eller mer känsliga för faktorer som ger upphov till rökningsoberoende lungcancer. 

Hur mycket har det ökat? 

– Varje år drabbas nästan 4 000 ­personer i Sverige av lungcancer. För 20 år sedan drabbades ungefär 3 000 personer om året. Enligt det nationella lungcancerregistrets årliga samman­ställningar av de uppgifter som rapporteras in från landets onkolog- och lungkliniker har den största ökningen skett hos personer som är 70 år eller äldre. Hos kvinnor ökar sjukdomen dock mer än hos män, och sedan några år är lung­cancer till och med något vanligare hos kvinnor än hos män.  

Hur många av dem som blir sjuka har inte rökt?

– 10 procent av männen och 15 procent av kvinnorna har aldrig rökt. Att det absoluta antalet lungcancerpatienter som inte har rökt ökar har satt rökningsoberoende lungcancer i fokus för forskningen. Även den allmänna medvetenheten om att lungcancer drabbar personer som aldrig rökt har ökat på senare år, och det tror jag har varit viktigt för hela lungcancergruppen som därigenom blivit av med mycket av den tidigare ”skyll dig själv”-stämpeln.

Hur ser överlevnadsstatistiken ut?

– Lungcanceröverlevnaden, både ­andelen som botas och hur länge de som inte kan botas lever med sin lung­cancersjukdom, förbättras hela tiden, tack vare bättre utredningsmetoder och ­utveckling av läkemedel, som målstyrd behandling.

Och hur ser forskningsläget ut?

– De senaste tio åren har lungcancer blivit det område inom onkologin där utvecklingen går allra snabbast. Just vad gäller forskning kring rökningsoberoende lungcancer är vi i Sverige extra aktiva och har flera nationella forskningsprojekt inom tumörbiologi, lung­onkologi och yrkesmedicin som pågår, både rörande uppkomst och utveckling av sjukdomen och rörande behandling.