Krönika om varför vi jämför oss med något som inte är normalt

Celluliter. Ärr. Finnar. Veck. Muffinsmagar. Åderbråck. Stora rumpor. Magrutor. Breda höfter. Platta fötter. Gropiga lår. Fläskiga smalben. Gäddhäng. Muskler. Hårväxt. Födelsemärken. Fräknar. Slapp rygg. Bristningar. Små bröst. Platta bröst. Stora bröst. Hängiga bröst. Bara ett bröst… Det syns att någon har ammat. Att någon ammar. Det syns att många har fått barn. Att magen har fått öppnats när det varit väldigt bråttom på vissa. Bara slitits upp mitt itu. Ingen sydde ihop magmusklerna efteråt. Andra måste leva med binda för att det inte ska läcka.

Jag vet inte hur det ser ut i omklädningsrummet på ditt gym, men så här ser det ut i mitt. I mitt gym är det fullt av helt vanliga människor. Eller egentligen är de ganska ovanliga. Ingen kropp jag någonsin ser i media ser ut så i alla fall.

Kropparna i omklädningsrummet ser faktiskt inte ut som något jag någonsin ser på bild. Och med tanke på hur många kroppar jag ser på bild och hur många kroppar jag ser nakna i verkligheten så blir det här ett problem. Rent statistiskt så är det ju majoriteten som avgör normalitet. Då skulle alla mängder med affisch-kroppar vi ser hela tiden utgöra någon slags normal kropp? Då är ingen jag känner normal, inte jag heller. Om majoriteten av kroppsbilder vi stöter på ska sätta normaliteten, är då alla vi med trötta celluliter, gäddhäng och åderbråck onormala… Näe, det kan inte stämma. Det finns faktiskt andra sätt att mäta normalitet på nämligen. Du har kanske hört talas om normalitetsprincipen?

Det är en princip som man ville använda i finska fängelser för att garantera att fångarna levde ett normalt liv. Det uppstod dock direkt problem för man visste inte riktigt vad som faktiskt var normalt och därför kunde man inte veta om fångarna hade en tillvaro som uppfyllde det målet eller ej. Man ställde sig frågan: Vad är normalt? Finska myndighetspersoner började nysta i detta. Vad kan man kräva för att få livet, tillvaron att kallas normal? Minsta möjliga krav? För att ta reda på det gick man tillbaka till grundlagen och hittade några olika balkar där som var användbara. Det man hittade och kom överens om var fem saker: Rätten till liv; Personlig frihet; Integritet; Skydd för privatlivet och rättsskydd. Dessa punkter ansågs vara mänskliga rättigheter som man inte kunde förbise för ett ”normalt” liv.  Vilket i förlängningen betyder att när du lever ett liv med de här punkterna lever du ett normalt liv.

Så när det kommer till din kropp och du undrar om din kropp är ok – använd inte media som referensram. Se dig omkring i omklädningsrummet. Och tänk istället att du också kan värdera efter normalitetsprincipens fem punkter; Personlig frihet: du kan se ut hur fan du vill; Integritet: ingen har rätt att tycka något om det; Rätt till liv: du kan göra vad du vill med din kropp; Rättskydd: när det gäller kroppen har du all rätt på din sida; Skydd för privatlivet: den enda punkten som inte funkar i ett omklädningsrum bland 37 andra som kommer från duschen med för liten handduk och sätter på sig trosorna.

Normalitetsprincipen kan med andra ord svara på alla frågor om vad som är normalt för kroppar. Det är din rätt att känna dig normal. Din förbannade rätt helt enkelt.