Katarina väntade tvillingar när hon drabbades av en allvarlig form av havandeskapsförgiftning och förlorade båda barnen. Två år senare miste hon ännu ett barn. – På sjukhuset sa de att jag var ”allergisk mot graviditeter”, säger Katarina.

D

et vita huset i byn Färnäs, några kilometer utanför Mora, vittnar om att här bor en småbarnsfamilj – i form av minikläder, skålar av färgglad plast och att Biet Maya är favorit på paddan. Här är det full fart. Den rödlätta lilla tjejen Zoey far runt på golvet och hennes mamma är steget efter med orden ”hon är en liten ligist” – som om de aldrig hade gjort annat. Det enda som skvallrar om något udda är väl hur mamma Katarina Althén tillrättavisar alla hyss med ett leende och verkar ha ett outtröttligt tålamod med gnäll. Men har man fått barn mot alla odds så kanske man också får en annan syn på livet och livligheten.

– Hon heter Zoey Miracle, för egentligen är det ett under att både hon och jag finns, konstaterar Katarina.

havandeskapsforgiftning-abort

Katarina Althén, 39, var en hårsmån från att själv stryka med, men drömmen om ett barn förblev stark. Idag är hon mamma till Zoey, 2. Tillsammans med maken och pappan Christopher bor de i Färnäs i Mora. Foto: Linda Axelsson

Efter två graviditeter som höll på att ta kål på Katarina rådde läkarna henne att aldrig försöka bli gravid igen, och om det mot förmodan skulle hända så borde hon göra abort.

Anledningen till den ovanliga rekommendationen är att hon har haft något som heter HELLP-syndrom, en oerhört ovanlig men mycket allvarlig form av havandeskapsförgiftning.

– Jag vill ju inte skrämma någon, men eftersom vården är så dåliga på att diagnosticera symtomen är det bra att i alla fall känna till att det här finns. Första gången jag blev sjuk hade jag själv aldrig hört talas om HELLP, säger Katarina.

Under lång tid ville hon inte ha barn, hon brukade säga att hon inte var särskilt barnkär.

– Dessutom var jag rädd för ­förlossningar, så jag tänkte att om jag mot förmodan ändå längtar efter barn någon gång kan jag adoptera.

Men 2012 träffade hon sin kärlek Christopher: ”Vi möttes i en rondell, bokstavligen. Vi gifte oss där också, på bröllopsfotot ser man McDonald’s-skylten i bakgrunden.” Sedan tog det inte lång tid innan funderingarna på barn kom. Hösten 2013 blev hon gravid för första gången. Lyckan var total – illamående och en enorm trötthet till trots.

– Jag ville bara sova hela tiden, det kändes som om jag hade influensa och jag hade prickar i ögonen. Tidigare hade jag ofta sagt att ”du är inte sjuk, du är bara gravid” till väntande kvinnor. Nu fick jag oerhört dåligt samvete över det.

Vid ultraljudet i vecka 12 visade det sig att ett av två foster hade dött, men barnmorskan tyckte inte att det var något att fästa sig vid, det var vanligt. Två veckor senare fick Katarina ett
tryck i huvudet och en skarp smärta på höger sida av kroppen, i bröstkorgen, magen och ryggen. När hon sökte hjälp för problemen sa barnmorskan: ”Jaja, det är vanlig halsbränna, det får alla gravida. Oroa dig inte, köp lite Novalu­col och vila upp dig i något dygn så blir du frisk.”

Misstänkte HELLP – en allvarlig form av havandeskapsförgiftning

Men när det inte blev bättre, utan värre, åkte Katarina in till akuten i Mora. Där frågade läkaren om hon hade tagit en överdos, vilket blodproverna tydde på. Hennes inre organ sviktade och levern var utslagen.

– Jag kände mig liten och hjälplös och förklarade att nej, jag har inte tagit några droger, jag är gravid och har ont i magen. Efter mycket tjafs sökte de på symtomen och hittade HELLP, men sa att jag omöjligt kunde ha det, för ingen drabbades av det före vecka 22.

Efter många timmars ovisshet fick hon slutligen åka till Falu lasarett. Väl där stod ett helt team av läkare och väntade på henne, för gissningen var att hon trots allt hade HELLP, ett tillstånd som kan ha ett hastigt förlopp och där det enda kända botemedlet är att ta ut barnet och moderkakan.

Jag minns att jag skrek att de inte fick ta mitt barn

Katarina fick magnesiumsulfat för att inte krampa, ”det kändes som om jag brann upp”, och strax innan hon rullades in på operation sa läkaren: ”Om vi har rätt i vår diagnos och avbryter graviditeten finns det en chans att du överlever. Om vi har fel vet vi inte vad det är för fel på dig, och då dör du. Men det är bråttom, så vi har inget val.”

– Jag minns att jag skrek att de inte fick ta mitt barn, men om andra hörde det eller om jag skrek inombords minns jag inte.

Tiden efter operationen gick hon runt som i ett töcken.

– De förklarade för mig att jag hade varit sekunder från att dö, men det tog jag inte in. Jag var mest ledsen över att bebisen inte hade klarat sig.

Samtidigt sa all expertis att det som hänt var olyckligt, men att HELLP är ytterst ovanligt, så nästa gång skulle det gå bra.

– Och min man hade inställningen att missfall kan ju alla få, därför försökte vi igen.

Fick tjata sig fram till rätt vård

2015 var Katarina gravid för andra gången. Hon var full av förhoppningar om att allt skulle gå vägen. Hon mådde toppen och gick på kontroller varannan vecka där man pratade om att Katarinas immunförsvar ”nog hade vant sig vid Christophers DNA”, så allt skulle gå bra. Men i vecka 17 kom smärtan i höger sida plötsligt tillbaka.

– Jag tänkte ”helvete”. Jag förstod ju allvaret i saken och åkte in till akuten. Men när jag sa att jag har HELLP och behövde få skjuts till Falun tittade personalen bara på mig och lade mig i ett väntrum.

Även denna gång skulle det krävas timmar av väntan och tjat för att få komma till Falun. Väl där upprepade sig allt.

– När jag vaknade upp efter den operationen och insåg att jag hade förlorat ännu ett barn fick jag panik. Jag önskade att jag hade fått dö.

Beskedet Katarina fick var att hon var ”allergisk mot graviditeter” och att hon ABSOLUT inte fick bli gravid igen, eftersom det var med risk för livet.

– Jag kände mig värdelös. Det enda en kvinna verkligen ska kunna är att föda barn, och det kunde inte jag. Det tärde verkligen på min självkänsla.

Några månader senare åkte Katarina till akuten med en propp i armen. Då upptäcktes det att hon hade för tjockt blod, vilket kan innebära att implantationen av fostren inte fungerat som det ska. Plötsligt fanns det en möjlig förklaring till varför detta hänt Katarina upprepade gånger.

– Samtidigt kände jag att ödet får bestämma. Jag måste inte aktivt försöka bli gravid, men om jag blir det så är det meningen.

Läkaren rekommenderade abort. Risken att jag skulle dö var så hög

När hon i juli 2016 ringde in till specialistmödravården och angav sitt personnummer på telefonsvararen tog det inte mer än någon minut innan de ringde tillbaka med orden: ”Du är inte gravid, hoppas vi?”

– Överläkaren sa att hon aldrig tidigare rekommenderat någon att göra abort, men att det i mitt fall var nödvändigt eftersom risken för att jag skulle bli sjuk, med risk för att dö, var så hög. Även min man tyckte att jag skulle göra abort, han ville inte förlora mig. Men jag är envis som synden och sa att ”jag skiter faktiskt i vad ni tycker, jag tänker försöka och se om det går”. Att adoptera kändes inte längre som ett alternativ.

Katarina fick blodförtunnande ­mediciner och höll graviditeten hemlig så länge hon kunde. Först i vecka 17 vågade hon berätta om den för sin mamma. Och hon möttes inte av lyckorop, utan ilska.

I vecka 18 började överläkaren bli smått entusiastisk, och när Katarina passerade 22-strecket hurrade personalen på mödravården. De höll tummarna för att hon skulle klara sig till vecka 24, då chanserna att barnet klarar sig ökar med hjälp av neonatalvården.

Katarina gick ända in i vecka 35 och graviditeten slutade HELLP-fri. Vattnet gick i hemmet, och två dygn senare föddes parets flicka.

Katarina-Althen-havandeskapsforgiftning

Foto: Linda Axelsson

Katarina har skänkt samtliga foster till forskning och öppnat sina journaler för medicinsk personal för att öka kunskapen om HELLP. Tack vare henne vet man att syndromet kan slå till redan i vecka 14.

– Det tog någon vecka innan vi förstod att hon var här och vid liv – att vi var föräldrar. Och vi var ganska oförberedda på att få barn, hade knappt vågat handla hem saker, inte ens en barnvagn. Vi hade heller inte pratat om namn, men när Christopher föreslog Zoey och jag slog upp det och såg att det betyder liv, tyckte jag att det var perfekt.

Katarina säger att hon inte tror att den dramatiska resan mot barn påverkar henne som mamma, men hon har fått PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) av de två nära döden-upplevelserna.

– Ångesten kommer framförallt på kvällar och nätter. Jag återupplever det genom små filmer som spelas upp i huvudet, där jag ser mig själv utifrån, hur jag kräks, krampar och brinner upp. Men det har blivit bättre.

Hon säger att hon har svårt att säga ”grattis” när en kvinna berättar att hon är gravid. Hon säger hellre: ”Kul, lycka till!”

– Förut trodde jag att man blir gravid, väntar i några månader och sedan kommer en bebis. Nu vet jag hur mycket som ska klaffa innan ett barn kommer till världen.

HELLP-havandeskapsforgiftning

Foto: Linda Axelsson

Kristina med Zoey Miracle.

Traumat till trots är Katarina mer kavat än många andra. På kommentaren ”Du har fått ditt underbarn med risk för livet, så jag antar att det inte blir fler barn?” är svaret aningen oväntat.

– Jag har funderat på vad som händer om jag upptäcker att jag är gravid igen, för jag vill ju inte att Zoey ska växa upp utan en mamma. Men jag har inget preventivmedel, och om det mot förmodan händer får jag ta ställning till det då. Ödet brukar ge oss det vi behöver.

LÄS OCKSÅ! Lina Hedlund: ”Vi gick i parterapi efter missfallet”

strecket

HELLP – ovanlig komplikation

  • HELLP är en ovanlig och allvarlig form av havandeskapsförgiftning. Orsaken till varför man drabbas är okänd.
  • I 70 procent av fallen får kvinnor HELLP under graviditeten. Hos 30 procent av ­patienterna utvecklas syndromet under de första 48 timmarna efter förlossningen.
  • Symptom vid HELLP är att du känner dig plötsligt sjuk och får ont i övre delen av magen. En annan allvarlig komplikation är eklampsi, så kallad graviditetskramp. Vissa får ­symtom som stark huvudvärk och ögon­flimmer, men kramperna kan också komma utan förvarning.
  • Risken för organsvikt är stor, och enda kända botemedlet är förlossning med borttagning av hela moderkakan. Barnet måste födas snabbt för att modern inte ska bli allvarligt och livshotande sjuk.

Källa: Netdoktor, 1177 och Medibas